"Vi har gjort en ganska bonkers film"

"Hur fn gör man en rymdfilm i Sverige?" Långfilmsdebuterande Pella Kågerman och Hugo Lilja berättar om sin sci-fi-resa med ”Aniara”.

Från Sabbatsbergs sjukhus via en Finlandsfärja, till Toronto och slutligen Göteborg Film Festival. Det har varit en lång resa för ”Aniara” från idé till premiär, men nu landar äntligen en mycket annorlunda rymdfilm på svenska biodukar.

Vi mötte de långfilmsdebuterande filmskaparna Pella Kågerman och Hugo Lilja på filmfestivalen i Toronto, dagen efter världspremiär, för att ställa frågan - hur kändes det?

PK: Jättebra! Vi fick snabbt en distributör för USA, svinkul ju. Men det verkar vara en film som får vitt skilda reaktioner. Det är antingen "don't like it" eller "love it!" Vilket är precis vad vi hade önskat. För det är ju ingen enkel film...

– Det var första gången vi såg den i en så stor salong. Vi har aldrig upplevt ljudet och bilden så stort. Det är verkligen något man ska se på bio (skratt).

Är det något med reaktionerna som har förvånat er? Ser folk något i filmen som ni inte har tänkt på?

PK: Nej, faktiskt inte. Folk är smarta, de fattar ju.

HL: Det är en sak som inte alla märker, men vi tycker den är väldigt humoristisk också. Det finns ju humor i den. Väldigt nedtonad, absolut.

PK: Vi har inte fått så många sågningar än. Kanske två, tror jag. Men jag skulle även vilja ha citaten från dem på vår kommande affisch. Det har jag inte förstått tidigare, men film är ju en produkt som folk ska tycka olika om! Man får forma sin egen definition.

"Aniara" utspelar sig ombord en rymdfärja, som fraktar passagerare till en ny hemplanet. Jorden är döende, och nu väntar en tre veckors resa mot förhoppningsvis en bättre framtid. Men rymdskeppet Aniara stöter på oväntade problem. Historien bygger på Harry Martinsons dikt-epos från 1950-talet, som Pella Kågerman upptäckte i en scenuppsättning. Hon berättar om hur filmidén kom till:

– "Aniara" är en svensk klassiker, något som våra föräldrar och deras generation var tvungna att läsa i skolan. Sen har det gjorts en massa operor och teatrar. Jag var med min mormor när Stadsteatern satte upp "Aniara". Kvällen efter fick hon en stroke och hamnade på sjukhus. Eftersom jag just hade sett den så började jag läsa boken "Aniara" för henne högt. Medan hon blev bättre började vi med rollspel, och leka att Sabbatsbergs sjukhus var det här skeppet, och att alla patienter, doktorer och mormor var passagerarna.

– Då började vi prata om att man borde göra film av det här, tillägger Hugo Lilja och erkänner att han aldrig orkade läsa boken på gymnasiet.

– Jag hade hört att det är en så jävla häftig existentiell berättelse, men jag tog mig inte igenom versen.

Hur mycket har ni fått ändra i historien för att få manuset att fungera?

HL: Det handlar mest om att ta bort egentligen. Den är ju skriven på ganska komplicerad vers. Vi har fått utveckla de scener som finns.

PK: Det handlade mest om att stänga dörrar. Kanske flytta på några events som händer. De får in ett spjut ombord. I dikten så passerar det bara. Vi har gjort en ganska bonkers film, men vi har också varit superlojala, mycket av de små detaljer och saker som är hans ord. På kommandobryggan kan man frysa bilden och se en massa grejer.

HL: Men boken följer också en ganska klassisk dramaturgi fram till mitten, fram till Mimas död. Sen är den väldigt upplöst, tills det absoluta slutet.

Men hur gör man en rymdfilm i Sverige, på en begränsad budget? Lösningen heter "no set sci-fi", filmskaparna har alltså använt sig av verkliga miljöer. Shoppingcentret Mall of Scandinavia och Finlandsfärjor är stand-in för rymdskeppets interiörer, som därmed får en lite mer autentisk och nutida touch.

PK: Det visade sig att samma arkitektkontor har ritat flera av dem. Så det är väldigt praktiskt, att låta arkitekter rita ett rymdskepp utan att betala. (Skratt)

Ni har hittat en del spännande platser att filma på. Men det finns också rymdscener som ser påkostade ut. Hur kul var de att designa?

PK: Jättekul! Vi har jobbat med en arkitektgrupp. De har tagit måtten som finns i boken, den här rymdfarkosten är ungefär lika stor som Södermalm. De har ritat upp skeppet efter att ha inkorporerat våra miljöer inuti. De har skissat på allt. Så den som vill förkovra sig i hur algersystemet fungerar, den kan få komma på middag - för allt är uträknat. Det har varit passionerade bråk om takhöjder och sånt.

Hur ser er bakgrund ut? Och hur kom det sig att ni ville göra en långfilm?

PK: Hugo kommer från Dramatiska Institutet, och jag har gått på Kungliga Konsthögskolan. Sen har vi jobbat ihop i tio år. Vi gjorde hans avgångsfilm från DI tillsammans.

HL: En zombiefilm.

PK: Den gjorde braksuccé. Alla producenter och festivaler ville utveckla den till en långfilm. Det var då Ari Manuel kom in, men också arthouse-producenter. 30 minuter är ju ingen långfilm, så man kan tänka sig fortsättningen på berättelsen i väldigt olika tappningar, och alla de här intressenterna såg olika filmer. Vi valde inte riktigt spår där.

HL: Vi körde i diket. Efter några år kände vi att vi ska göra precis vad vi vill, och hålla det i Sverige. Det är vägen till "Aniara". Vi har korsat en del genrer så det känns naturligt.

PK: "Aniara" tog inte så lång tid att göra. Men eftersom vi har jobbat med en del andra saker, känns det som en naturlig fortsättning på det som inte blev av.

Vad blir nästa projekt för er? Blir ni sugna på mer långfilm?

PK: Jättesugna! Vi har varsin engelskspråkig film på gång. Min handlar om myter och kärlek.

HL: Och min är en sorts cyberpunk-historia om ett automatiserat samhälle.

Vad gillar ni själva för filmer när ni går på bio?

PK: Jag ser mest på "The Kardashians" (skratt).

HL: Vi är stora fans av Ulrich Seidl och Haneke.

PK: Von Trier också. Men vi gillar bra film, även storfilmer.

HL: Vi satt just och pratade om vilken häftig bioupplevelse "Gravity" var. När man växte upp fanns inte så mycket bra sci-fi. Det går ju att räkna på en hand, "År 2001"...

PK: Och "Star Wars"!

HL: Nu finns det ju mycket bra grejer.