The Shining - galenskapen framför och bakom kameran

Stanley Kubricks ”The Shining” är tillbaka på vita duken efter 40 år. Inför nypremiären återvänder vi till The Overlook Hotel för en djupdykning i mästerverkets galna inspelning.

En sekreterare sitter vid sitt skrivbord medan det från det intilliggande rummet hörs en hård duns. Som om någon slungat ett föremål rakt in i väggen. Strax därefter ett ras, det låter som papper? Samma duns återkommer om och om igen, med korta mellanrum. Men till slut blir det tyst. Sekreteraren smyger upp ur sin stol och kikar in i rummet. Där inne sitter regissören Stanley Kubrick. Mitt emot honom, på andra sidan rummet, ligger dussintals med böcker i en enda oordnad hög. I sina händer håller Kubrick Stephen Kings bok ”The Shining”. Han är djupt försjunken i läsning. Sekreteraren hör inga fler dunsar efter det.

Vincent LoBrutto återger scenen i sin bok ”Stanley Kubrick, A Biography”.

Några år innan denna scen utspelar sig har Stanley Kubricks kostymdrama Barry London (1975) varit ett kommersiellt misslyckande. Många tyckte att den var för lång och för långsam, och även om den i dag uppskattas av alla från filmstudenter till rena Kubrick-fans som ett visuellt mästerverk, var den i slutet på sjuttiotalet mer eller mindre ansedd som en flopp.

Kubrick bestämde sig för att försöka göra en film som inte bara tillfredsställde honom konstnärligt men som också hade kommersiell potential. Han kom fram till att en skräckfilm skulle kunna vara det som han sökte, och beordrade sin sekreterare att förse honom med passande litteratur. Kanske kunde han hitta något att basera sin framtida film på. Och det är här han snubblar över Stephen Kings roman ”The Shining” (”Varsel” på svenska).

Overlook Hotel var bara scenografi

Över fyrtio år efter inspelningen är Stanley Kubricks mästerverk ”The Shining” tillbaka på vita duken hos Filmstaden. Precis som den är tänkt att avnjutas. Filmen spelades för det mesta in i EMI Elstreee Studios i Borehamwood, Hertfordshire, England, men vissa exteriörer är filmade i Glacier National Park, Montana och vid The Timberline Lodge i Oregon USA. Delar av den stora inspelningsstudio man byggde upp är baserad på ett verkligt hotell — Ahwahnee Hotel som ligger i Yosemite Nationalpark. I motsats till den allmänna uppfattningen spelades alltså inga scener in på Ahwahnee Hotel, allt är uppbyggd scenografi i England.

”The Shining” hade förutom briljanta skådisar och en suggestiv dramaturgi framförallt ett säreget estetiskt tilltal. Med en regissör som världen sällan skådat bakom rodret har filmen med tiden blivit ansedd som en av milstolparna inom skräckfilm, och är enligt många en av världens bästa inom sin genre.

Förlagan är som de flesta vet Stephen Kings roman med samma namn. Och som kanske lika många vet har King varit allt annat än blygsam med att offentligt yttra sina negativa åsikter om slutprodukten. Anledningen? Stephen King anser att Kubrick tagit sig för stora friheter när det kommer till att vara boken trogen. Utöver det har King flera gånger poängterat att det är en objektivt bra film — den är bara inte trogen källmaterialet till vilken han själv står som upphovsman. Man kan inte riktigt låta bli att spekulera i huruvida allt grundar sig på att Stephen King blivit kränkt av att Stanley Kubrick avfärdat dennes manus till filmen, som var mycket mer hängivet boken och strukturerad som en klassisk skräckfilm.

King skrev på avtal med Kubrick för att göra miniserie

Kings missnöje var dels grundat i filmens avvikelser från boken, men också Jack Nicholsons porträttering av Jack Torrance. Därför beslöt sig Stephen King att en miniserie skulle produceras nästan två decennier efter Kubricks film kommit ut. Inledningsvis stod man med problemet att Stanley Kubrick ägde rättigheterna till adaptionen av boken, vilket inte gav King något annat val än att skriva på ett juridiskt bindande avtal med Kubrick, som stipulerade att King aldrig mer kunde kritisera filmen offentligt, förutom att King var missnöjd med Nicholsons insats.

1997 producerade ABC en miniserie i tre delar på ett manus som Stephen King själv skrivit. ”Stephen King’s The Shining” marknadsfördes den som, som för att understryka att det här var den ”riktiga” adaptionen. Kommersiellt var serien också lyckad, men har i efterhand nästintill avfärdats som långt underlägsen Kubricks vision.

Det finns en nästintill banal likhet att dra mellan hur huvudkaraktären Jack Torrance (magnetiskt porträtterad av en allt mer skräckinjagande Jack Nicholson) i ”The Shining” förlorar förståndet, och sättet som regissören skapade sig ett ökänt rykte om att kräva så många omtagningar från sina skådespelare att de till slut satte den perfekta tagningen, barskrapade, utmattade och — metaforiskt — nakna inför kameran.

Kubrik var inte där för att skaffa vänner

Den här tekniken må ibland hyllas, men för Shelley Duvall, som spelar Wendy Torrance i filmen, var Kubricks sätt att arbeta inte uppskattat. Deras personkemi var heller inte den bästa, om vi ska tro historieskrivningen. De bråkade dagligen om hennes repliker, hur hon skulle ta sig an scener, samt metoderna Kubrick använde sig av. Duvall blev till slut sjuk i flera månader och tappade hår av stressen från rollen. Duvall själv har benämnt rollen som den mest krävande i hennes karriär, och Jack Nicholson menar att han aldrig sett en kvinnlig skådespelare ta sig an en lika krävande roll som Shelley Duvall gjorde.

För sin egen del minns inte Jack Nicholson inspelningen som särskilt härlig. Kubrick ändrade ibland repliker i manus flera gånger varje dag, så till slut struntade Jack Nicholson att lära sig sina repliker när han fick ett reviderat manus, för att han visste att de skulle komma att ändras kanske en, två eller tre gånger till innan det faktiskt var dags att göra scenen i fråga. Därför lärde han sig ofta sina repliker bara ögonblick innan kameran började rulla.

Både Duvall och Nicholson har i dag ett problematiskt förhållande till filmen. De menar att anledningen till dess framgångar allt för ofta tillskrivs Stanley Kubrick. Duvall och Nicholson pekar på saker som insatser från skådespelare, filmarbetare, samt styrkan som låg i Stephen Kings källmaterial.

The Shining har Steadicam att tacka

Stabiliseringstekniken känd som Steadicam hade vid inspelningen av ”The Shining” relativt nyligen uppfunnits av Garrett Brown. Tekniken användes för första gången i Hal Ashbys Oscarsnominerade film om protestsångaren ”Woody Guthrie, Bound for Glory” (1976) (även om ”Marathon Man” (1976) och ”Rocky” (1976) också implementerat uppfinningen i flera scener och hade premiär innan ”Bound for Glory”. Garrett Brown opererade Steadicam-utrustningen i samtliga av dessa filmer).

Flera filmer använde sig senare av tekniken, men när Kubrick skulle filma The Shining användes Steadicam så pass mycket att det präglade hela känslan av filmen. Overlook Hotels vindlade korridorer i samspråk med verklighetsruckande cinematografi har gjort filmen synonym med den revolutionerande Steadicamtekniken.

Svensk var med och rollsatte Danny Torrance

I början av sjuttiotalet stod britten Leon Vitali i begrepp att etablera sig som skådespelare. Hans två första långfilmer var den italienska ”Super Bitch” (1973) — som räknas in till poliziottesco-subgenren av italienska kriminal- och actionfilmer som växte fram under sextiotalet — och tv-filmen ”Catholics” (1973) där han spelade mot Martin Sheen och Michael Gambon.

1974 träffade Vitali Stanley Kubrick när han anlände till en provfilmning inför Kubricks ”Barry Lyndon” (1975). Vitali tilldelades rollen som Lord Bullingdon, och efter det arbetade Vitali och Kubrick tillsammans i en eller annan form under resten av regissörens karriär.

Leon Vitali omnämns inte sällan som ett geni bakom kulisserna, ansvarig för att ha lyft Kubricks filmer till sin yttersta spets. Och att kalla honom för assistent, som var hans officiella titel, är sannerligen att underminera hans värde. Leon Vitali agerade ofta rollsättare, sekreterare, filmrestauratör, klippare, översättare, platsassistent, foley-artist, scripta, filmarkivarie, chaufför, licensförhandlare, färgkorrigerare, och mycket mer. ”Jag brukade arbeta skift som sträckte sig över 14 till 16 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Och det var inte bara enskilda perioder. Det var normalt… Stanley konsumerade dig”, berättar Leon Vitali i Tony Zierras dokumentär ”Filmworker” (2007).

Precis innan förproduktionen av The Shining drog igång hade Leon Vitali spelat huvudrollen i den av någon anledning svensk-irländska produktionen ”Terror of Frankenstein” (1977). Där hade han träffat svenskan Kersti som arbetade som kostymdesigner. De skulle sedermera komma att gifta sig.

Under inspelningen av ”The Shining” fick Kersti och Leon i uppdrag att under sex månader intervjua och upprätta provspelningar för 5 000 pojkar i jakten på Danny Torrance. Och tycker du att Vitali är ett bekant namn har du helt rätt — den svenska skådespelaren Vera Vitali är Leon och Kerstis dotter, som växte upp på plats under inspelningar av Kubricks filmer.

”The Shining” är i dag en av de mest omtalade filmerna i den cinematiska historien, och anses av många vara den obehagligaste skräckfilmen som gjorts. Precis som många andra filmer är kreationen av filmen fylld av motgångar, besvärliga inspelningsomständigheter och missnöje från upphovspersonen. Men det förändrar inte det faktum att Stanley Kubrick med ”The Shining” skapade en helt unik film som kommit att på ett eller annat sätt inspirera efterföljande generationer av filmskapare.

”The Shining” visas på Filmstaden den 14 september. Köp dina biljetter här!