The Fabelmans – Steven Spielbergs mest personliga film

Filmstaden var på plats när den stora världspremiären av "The Fabelmans" ägde rum på Toronto Film Festival, med självaste Steven Spielberg närvarande. Nu kommer filmen om hans uppväxt och passion äntligen till våra biodukar.

I sällskap av sina fantastiska skådespelare berättade Steven Spielberg om tankarna bakom filmen och varför det var rätt läge nu, vid 75 års ålder, att blicka tillbaka på sin barndom.

-Det är inte så komplicerat, säger Steven Spielberg. Det här är något som jag har funderat på länge, men jag visste inte när jag skulle få chansen att göra den här filmen. Det är inte så att jag har bestämt mig för att gå i pension och att det är min svanesång. Tro inget sånt!

Älskar du film, så älskar du Steven Spielberg. Det är ett faktum. Regissören som nu varit verksam i 50 år har under sin karriär levererat fartfyllda blockbusters, känslosamma familjefilmer, starka krigsdraman och spektakulära sci-fi-rullar. Hans filmer är en stor del av allas vår barndom, där gulliga utomjordingar och skrämmande dinosaurier satt fart på fantasin och fått oss att skrika efter mer.

Men alla måste börja någonstans. Hur uppstod Steven Spielbergs egna passion för filmmediet? Vilka regissörer såg han upp till, och vilka bioupplevelser lämnade honom mållös? Det är några av frågorna som han äntligen besvarar i självbiografiska "The Fabelmans".

I filmen möter vi unge Sammy – Spielbergs alter ego – och hans familj, som alla på sitt eget sätt blir viktiga när hans nyfunna hobby växer sig allt större.

Manusarbetet blev terapi för Spielberg

Tillsammans med manusförfattaren Tony Kushner började de spåna löst kring idén redan för tio år sen, när de gjorde "Lincoln" ihop.

-Tony blev lite som min terapeut. Jag var hans patient. Och vi pratade. Jag pratade länge. Han hjälpte mig igenom det. Och när covid slog till hade vi alla en massa tid, och många rädslor. I mars 2022 kunde ingen av oss veta hur konsten eller livet skulle se ut ens om ett år. Då kände jag, när allt blev värre, att om jag ska lämna något efter mig – vad är det jag behöver lösa och packa upp om min mamma, min pappa, mina systrar? Det kändes nästan som "nu eller aldrig".

När manus väl var på plats började arbetet med rollbesättningen. För Spielberg gällde det att hitta de rätta skådespelarna, som påminde honom om sig själv som ung, och om hans familj. Och han visste precis vem som skulle spela "hans mamma", den varma, kloka och komplexa Mitzi Fabelman.

-Första gången jag träffade Michelle Williams hade hon just gjort "Blue Valentine". Jag bad om ett möte. Jag hade ingen roll åt henne, men jag ville bara träffa personen från "Blue Valentine". Så hon fanns alltid där i bakhuvudet. Som en slags idé om Mitzi, eller min mamma Leah.

-Och jag kände likadant med Paul Dano. Han känns lika pragmatisk, tålmodig och djupt vänlig som min far. Det var de två första karaktärerna som Tony och jag började diskutera och just med de skådespelarna i åtanke.

Oscarsnominerade Michelle Williams: "Som en lekpark"

Michelle Williams blev nyligen Oscarsnominerad för sin roll som Mitzi. Hon berättar hur det kändes att bli regisserad av Spielberg, när hon visste hur mycket rollfiguren betydde för honom. Ingen press, bara lek:

-Det kändes som om vi var barn på en lekplats. Det kändes som att allt var möjligt. Som att klättrade varje dag. Vi utforskade tillsammans. Han sa "Spring dit!" och jag sa "Titta vad jag hittade här!" Vi lekte runt. Varje dag var ett nöje. Jag har aldrig haft så bråttom till jobbet, minns Williams.

I rollen som pappan Burt, baserad på ingenjören Arnold Spielberg, ser vi Paul Dano. Likt de andra skådespelarna fick han exklusiv inblick in i regissörens barndom för att forma sin karaktär.

-Steven var generös nog att släppa in oss i sitt liv. I månader pratade vi på Zoom, nästan varje vecka, om honom och hans uppväxt. Vi fick tillgång till fotografier och hemmafilmer och ljudinspelningar. Målet var att fånga ett liv, essensen av ett liv i en 2,5-timmesfilm.

-Han var en typisk amerikansk man för den tiden. Han påminde mig en hel del om min farfar så jag försökte ta med mig något ut mitt liv också, och göra det lika personligt, säger Dano.

Unge Steven lärde sig specialeffekter på egen hand

Som barn blev Steven Spielberg fullkomligt besatt av filmmediet när hans familj tog med honom på bio för första gången. De dramatiska actionscenerna i "Världens största show" (regi: Cecil B. DeMille) lämnade honom mållös. Kort därefter fick han sin första filmkamera, och började experimentera loss. Det har han aldrig slutat med.

För Toronto-publiken berättar han hur han lärde sig själv att skapa specialeffekter direkt i kameran, och spelade in massvis med filmer med kompisarna i Arizona.

-Det fanns ju inga proffsverktyg år 1961. Jag fick klippa och klistra helt på egen hand. Jag såg jämt på bio. Konstant. Det var min kyrka. Men jag förstod aldrig hur filmerna gjordes. Idag kan man skratta åt effekterna i "Världens största show" men det var vad de hade att tillgå år 1952.

-Så jag fick klura: hur gör jag explosioner som i krigsfilmerna jag hade sett på tv? Jag gjorde mina egna krigsfilmer. Man tar en planka, lägger upp den som en gunga, begraver ena änden i sanden, hoppar på den andra... Boom, en explosion! Allt som visas i "The Fabelmans" är samma verktyg som jag och mina vänner använde för att skapa riktigt coola grejer på den tiden!

"Herregud, jag ska spela Steven Spielberg!"

Den viktigaste rollen i filmen, som Sammy Fabelman, spelas av nykomlingen Gabriel LaBelle. En kusligt porträttlik skådis som fångar Spielbergs naiva och sanslöst kreativa ådra med bravur. Men när han kallades till provfilmning visste han inte vem han skulle spela:

-Jag fick en audition för en okänd Amblin-film. Regissör okänd, manusförfattare okänd... Jag visste ingenting. Jag gjorde två scener. Ett par dagar senare frågade jag min agent om feedback, och fick höra att "ja, jag tror det var en Steven Spielberg-flm. Och karaktären de söker är Steven Spielberg". Herregud!

-Jag trodde inte jag hade fått rollen, säger LaBelle. Men plötsligt ringde de tillbaka. Och två dagar senare satt jag på Zoom med Steven Spielberg. Jag försökte andas lugnt. Det var väldigt... nervöst. Och när jag fick manus insåg jag att jag dessutom är med i varenda scen. Och ingen berättade det för mig! Så det var verkligen skrämmande. Man är ju omgiven av mästare. Och så jag, bara en grabb som fick till en bra provspelning.

Spielberg klappar Gabriel LaBelle på axeln, uppenbart stolt och nöjd med hans prestation i filmen.

-Två dagar in i inspelningen slutade Gabriel att tänka på vilka vi var. Alla vi var en del av samma team som gick till samma jobb. Nu förstår jag hur skrämmande det måste ha varit. Men vi blev snabbt som en familj. Med många känslor på inspelningen.

Mötet med publiken på Toronto-festivalen lider mot sitt slut. Men Steven Spielberg får en sista fråga om vad "The Fabelmans" har betytt för honom:

-För mig är denna film ett sätt att ta tillbaka mamma och pappa. Och den tog mig närmare mina systrar än jag nånsin trodde var möjligt. Och det var värt att göra filmen bara för det.

Missa inte "The Fabelmans" som har biopremiär på fredag den 3 februari. Köp biljetter här.