Stor intervju: Gustaf Skarsgård och Matias Varela om 438 dagar

Filmstaden träffade stjärnskådespelarna i ”438 dagar” för en annorlunda intervju om vikten av att våga vara dålig, vänskap på och utanför vita duken samt privilegier, grönkålschips och spirulinadrinkar.

2011 greps journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson efter att ha korsat gränsen mellan Somalia och Etiopien. Deras uppmärksammade bok om tiden i fängelset och kampen för frihet har nu blivit film.

Filmstaden träffade huvudrollsinnehavarna Gustaf Skarsgård och Matias Varela samt filmens regissör Jesper Ganslandt på Hotel Kungsträdgården i Stockholm för en intervju som förvandlades till ett innerligt och ärligt terapisamtal.

Vems omdöme om ”438 dagar” är ni mest måna om? Vem vill ni helst vinna över? Vanliga ”actionsnubbar” i publiken eller journalister? Det är ju trots allt en journalistfilm.

Gustaf: Mamma. Och Matias mamma. De känns viktigast i nuläget. Det har att göra med att jag lagt ner så mycket hjärta i filmen. Och eftersom det i så hög grad är en film om vänskap. Jag och Matias har varit bästa vänner sen vi var små. Jag känner Matias mamma väldigt väl och han känner min mamma väldigt väl. Så för mig känns det mest spännande att visa filmen för dem.

Matias svar blir inte heller det förväntade:

– Nu sitter Jesper väldigt nära här. Men för mig var den här filmen väldigt viktig, jag gjorde en massa grejer som jag inte trodde att jag skulle göra. Jesper har hjälpt mig i min karriär, inte bara i samband med den här filmen, men också med mig själv. Att spela Johan var inte helt enkelt för mig. Men jag bestämde mig för att ha kul med det här. För mig var det väldigt viktigt vad Jesper tyckte. Vi skapade ett förbund när vi började jobba. Han satte ner handen och sa: Nu får du helt enkel lita på mig! Annars går inte det här.

Vad var det svåra med att spela Johan?

– Jag tycker om Johan, vi har träffats ett gäng gånger. Men vi är väldigt olika. Jag är van vid att lägga in väldigt mycket av mig själv i alla roller jag gör, oavsett om det är en person som är lik mig eller inte. Men här fanns det saker i manus där jag tyckte att: ”Måste han gå igenom det där? Kan han inte bara få vara lite cool? Kan han inte få vara lite skön?”.

Jesper tackar för de fina orden och fyller i:

– Du är ju väldigt bra på att spela såna tuffa roller. Men när vi vågade ta steget och ta bort det hårda, där man inte bryr sig och inte försöker charma, inte ens ser sig själv. Det var jävligt häftigt. Att det blev något slags icke-lager. Och det gäller er båda.

Gustaf flikar i och förklarar det hela genom att peka på vikten av att lyfta bort fåfängan:

– Sen kan den fåfängan ta sig olika uttryck, vi bär alla på den. Men att inte försöka så mycket. I mitt fall handlade det om att inte försöka vara bra. Jag är en väldigt skicklig skådespelare, och det säger jag inte för att blåsa min egen trumpet. Jag ser det som en av mina största brister, det kan hamna i vägen för mig. Jag är väldigt medveten om kameran och ljuset och allting, och har väldigt mycket erfarenhet. Så jag måste utmana mig själv att våga vara dålig, och DET är en fåfänga. Att bara våga vara naken i situationen.

Han fortsätter:

– Det är den sortens spel som Jesper uppmuntrar. Och som Matias bara via sin blotta närvaro kräver av mig, för att han ser igenom min bullshit. Det fanns en uttalad sådan intention redan från början. Att försöka släppa de grejerna, att försöka utsätta oss själva för det här händelseförloppet. Så rått som det överhuvudtaget är möjligt. Och där hjälpte ju Jesper oss otroligt mycket genom att bara kasta in oss i den här miljön. Plötsligt börjar liksom kameran rulla.

Matias, som du kunnat se i amerikanska actionfilmen ”Point Break” och hajpade serien ”Narcos” på Netflix, menar att både han och Gustaf är ganska yrkesskadade från tiden i den internationella arenan:

– När du gör de här jätteproduktionerna så blir det väldigt tekniskt, väldigt snabbt. Du vet, rälsen har byggts och planerats i sex månader, den är 900 meter lång, och precis när du kommer över krönet kommer det två drönare och en helikopter. Du kan inte stå med ryggen mot då.

– Så jobbade ju inte Jesper med oss, det var helt fritt. Du gick in i ett rum och sen ska du vara i rummet. Han sa aldrig liksom: ”Du, vi gör en tagning till men det vore jävligt fett om du kunde gå in i det där ljuset och titta ner och sen titta upp.”. Men så är det i Hollywood och jag kom direkt från det till det här, där det gäller det att bara vara. Att reagera på situationerna i stället för att försöka kämpa fram dem.

Jag märker bara av att lyssna till er nu att det finns en uppenbar och stark tillit, mellan alla tre. På ett sätt jag knappt sett förr under en sån här intervju. Bortsett från ert stiliga yttre ser jag knappt en skymt av Hollywood. Det måste vara uppfriskande?

Matias: Jesper gjorde ett jävligt bra val i början av projektet. Vi satte oss och gick igenom texten. Det går inte alltid till så, när man är regissör är man chef och det är inte alltid chefen tycker att man ska bjuda in de anställda i ett tidigt stadium men Jesper gjorde det. Han lyssnade till våra nojor, tankar och viljor. Kontentan av samtalet var: Nu har jag hört er, jag har sett er. Jag håller med om vissa saker, håller inte med om andra saker. Nu måste ni lita på mig. Och ni måste lita på varandra. Och det som kommer vara grundförutsättningen för den sortens arbete jag vill göra.

Gustaf håller med och fyller i:

– Det var lite som att gå i parterapi under ett år. Den tilliten var viktig. Att vi kände att vi vågar blotta oss själva inför varandra men också inför Jesper. Att vi kan luta oss mot honom. Det var jävligt viktigt eftersom det är en sån utsatt historia.

Jesper, varför valde du just Matias och Gustaf för att gestalta journalistduon Johan Persson och Martin Schibbye?

– Det var ren instinkt. De har en jädra massa bakgrund och bagage ihop vilket gav en extra dimension. Jag är intresserad av att se på den relationen, ta reda på om vi kommer att kunna använda den framför kameran. Det fanns något nytt i det. Bortom att bara casta ”bra namn”.

Gustaf flikar i:

– Du gjorde det i ”Farväl Falkenberg”!

– Ja, precis, svarar Ganslandt. Men jag har inte gjort det med er. Går det att göra med två proffsskådepelare?

Matias ser på situationen lite annorlunda, lite mer nyktert:

– Det började ju småstekigt. Det var ju ändå två herrar som närmade sig 40. Gustaf hade ett hus i LA, jag hade precis blivit klar med ”Narcos”. Ska vi ses i LA och snacka ihop oss? Så hade det inte sett ut för fem år sen, låt oss vara ärliga. Våra liv har ju förändrats. Det var ett kul sätt att börja, jag har garvat åt det i efterhand. Ska vi göra en film om två grabbar som är jävligt utsatta i Ogaden? Vi ses i Gurras villa i Hollywood Hills och snackar ihop oss över grönkålschips och lite spirulinadrinkar. Haha.

Gustaf garvar och konstaterar uppsluppet:

– Det är ett helt spektrum av privilegier här. Tre människor som livnär sig på att leka, tre priviligierade sång- och dansmän som i sin tur ska gestalta två priviligierade svenskar som i sin tur ska berätta en historia om extremt utsatta människor i ett utsatt land.

– Det är som en Babushka, skrattar Matias.