Så blev Nightmare Before Christmas en otippad julfavorit

Det tog hela tre år att färdigställa "The Nightmare Before Christmas" - och ett årtionde innan filmskaparna insåg filmens enorma kultstatus. Lagom till jul är den spektakulära stop motion-sagan tillbaka på bio.

Tim Burtons mörka fantasi, Henry Selicks enastående hantverk och Danny Elfmans lekfulla sånger är den magiska treenigheten som bildar en av tidernas mest bisarra, vackra och härligt otäcka julsagor. År 1993 föddes världens första stop motion-animerade biofilm, och med åren har den utvecklats till en riktig kultfavorit.

Häng med när vi återbesöker spökstaden där invånarna drabbas av plötsliga julkänslor - det här är berättelsen bakom "The Nightmare Before Christmas".

Välkommen till Halloweentown!

Historien utspelar sig bland groteska varelser, häxor och varulvar i staden Halloweentown, en kuslig håla som lever för den där speciella helgen en gång om året då man får skrämma livet ur småbarn. Den bäste av de bästa är charmige pumpakungen Jack Skellington, allas idol och filmens hjälte. Men själv börjar han tröttna på Halloween allt mer. Nog måste det väl finnas någon mer mening med livet än fladdermöss och fasor?

Identitetskrisen tar Jack ut i skogen för att söka svar - istället hittar han portar till andra storhelger. Påsk och Thanksgiving har alla sina egna världar. Nyfiken kikar in i Christmastown... och blir genast förtjust. Glädje och värme istället för skräck och skrik? Fantastiskt! Full av beundran inför den fröjdefulla stämningen och de glänsande paketen återvänder Jack för att införa julen som en ny tradition i Halloweentown - med honom själv som tomte.

"The Nightmare Before Christmas" har hyllats för sina fantasirika världar, den underfundiga humorn som skakar om allt vi tror oss veta om både Halloween och julen, och sina minnesvärda musikalsånger. Men trots att den idag är så älskad var det inte alltid enkelt att sälja in en så pass mörk saga...

Skräcksagan blev för mycket för Disney

Tim Burtons relation till Disney började under tidiga 80-talet, när den lovande unge konststudenten erbjöds praktik på Walt Disney Productions. Men hans stil - inspirerad av bland annat tysk expressionism och svartvita skräckklassiker - ansågs lite väl udda för studion med en tradition av färgglada familjefilmer och lyckliga slut.

Istället fick Burton chansen att utveckla egna kortfilmer, och pitchade en idé för "The Nightmare Before Christmas". Inspirationen hittade han oväntat i ett skyltfönster, där man höll på att ersätta Halloween-skyltningen mot juldekorationer. Att se spindelväv och skelett sida vid sida med tomtenissar och renar satte fart på kreativiteten. Han skrev "The Nightmare Before Christmas" som en dikt på tre sidor, och skissade fram flera av karaktärerna.

När jag växte upp älskade jag de klassiska historierna om Rudolf med röda mulen och Grinchen. Vi såg dem varje jul. Hos Disney ville jag göra en slags omvänd Grinchen-saga, om en figur som upptäcker julen och älskar den, och vill skapa sin egen, har Burton berättat.

Men Disney sa nej. Och det kunde ha varit slutet på den sagan, om inte Burtons sinne för gotiska världar snart upptäcktes av andra. Han fick möjligheten att regissera egna långfilmer där den galna fantasin väl kom till pass. Efter knasiga "Beetlejuice", romantiska "Edward Scissorhands" och spektakulära "Batman" blev Tim Burton en av Hollywoods hetaste regissörer.

Plötsligt kunde han göra vilken film han ville. Burton återvände till Disney för att köpa loss sin idé för "The Nightmare Before Christmas", men nu hade de ett motförslag: "gör filmen för oss för 18 miljoner dollar!"

Men med många lockande projekt i luften valde Burton istället att lägga fokus på uppföljaren "Batman återkomsten". Samtidigt föreslog han att "The Nightmare Before Christmas" skulle regisseras av en gammal vän och kollega från Disneytiden. Animatören Henry Selick var vid det laget flitigt anlitad för reklamfilmer och MTV-jinglar tack vare sina färdigheter inom stop-motion, och antog chansen att göra en animerad långfilm i samma stuk.

Stop motion-animering - så funkar det

Burtons skisser för karaktärer och miljöer sätter den mörka tonen för filmen. Men dess unika stil kom också till tack vare stop motion-animeringen. En animeringsmetod som vi inte ser alltför ofta, för det är en ytterst tidskrävande process.

Stop motion går i princip ut på att fota figurer och dockor som justeras minimalt mellan varje bild. När stillbilderna sedan sätts ihop uppfattar vi det som rörelse.

Man tar en docka och flyttar den lite. Man tar bort handen, tar en bild. Flyttar dockan en gång till och tar en ny bild. När man sen framkallar filmen ser det ut som om hans arm rör sig helt utan hjälp. Det är ett sätt att ge liv åt döda föremål, förklarar regissören Henry Selick.

15 animatörer. 227 dockor. Nära tre års arbete. Siffrorna visar vilket enormt åtagande som ligger bakom en sådan produktion. Tolv stillbilder blir en sekunds film, och det tog en hel vecka att skapa en minut av den färdiga filmen. Bara för att få till Jack Skellington och hans alla ansiktsuttryck krävdes hundratals små huvuden i plats.

Förutom att det är mödosamt är stop motion-processen också känslig för minsta lilla fel. Om en enda bild inte klaffar, måste ibland flera dagars arbete skrotas och göras om från början. Snacka om press.

Trots det ville filmskaparna tänja på gränserna för vad som kunde åstadkommas med stop motion. De utmanade sig själva med långa och avancerade kamerasvepningar, och byggde tekniska hjälpmedel som bidrog till att skapa filmens häftiga musikalnummer. Enorma miniatyrbyggen skapades och dramatisk ljussättning användes för alla spektakulära miljöer.

Men något av det första som blev klart var kompositören Danny Elfmans sånger. Burton övertalade själv Elfman, på den tiden sångare i bandet Oingo Boingo, att skriva musiken till filmen. Elfman tvivlade - han hade aldrig gjort musikal innan - men insåg snabbt hur mycket han kunde relatera till Jack Skellington, då han också stod i ett vägskäl i karriären. Att skriva och spela in Jacks låtar har Elfman i efterhand kallat för sitt livs enklaste jobb.

"Då insåg vi att den hade blivit en kultfilm"

Minns ni hur Disney tvekade i åratal innan de gav filmen grönt ljus? När de fick se "The Nightmare Before Christmas" ta form fick studion kalla fötter igen. Hur skulle den otäcka sagan tas emot av barn, egentligen? Vem var målgruppen? En förhandsvisning slutade i rena katastrofen:

Den var ingen hit. De satte upp en förhandsvisning och Disney bestämde sig att "det finns ingen publik för denna film och barnen hatar den, minns Danny Elfman.

Man bestämde sig för några små justeringar. Istället för att släppas under Disneys varumärke hamnade den hos dotterbolaget Touchstone, och marknadsfördes mot tonåringar. Dessutom la man till Tim Burtons namn i titeln i hopp om att locka hans fans.

"Tim Burton's The Nightmare Before Christmas" gick upp på bio julen 1993. Den fick inget långt liv på vita duken, och glömdes snart bort.

Men när den släpptes på video nästan ett år senare började det hända något. Många fans upptäckte den på vhs och senare dvd, och de kunde se om sina favoritscener igen och igen. Fascinationen växte under de kommande tio åren. Danny Elfman minns hur han och Burton själva insåg filmens enorma popularitet under en resa till Asien i mitten av 00-talet:

Jag var i Tokyo med Tim för premiären av "Kalle och Chokladfabriken". Vi spenderade en hel dag med att besöka leksaksaffärer. Och överallt fanns det figurer med Jack och Sally och andra från "Nightmare". Han sa: "Det här har jag aldrig sett förut". Då började vi sakta förstå att filmen inte alls är död, minns Danny Elfman.

Filmen hade blivit kult. Den är kanske speciellt älskad av outsiders som likt Burton, Elfman och Selick kunde känna igen sig och enas i sin kärlek för det udda, det gotiska och det läskiga. För bara några veckor sen deltog artisten Billie Eilish i Elfmans "Nightmare Before Christmas"-konsert där hon framförde kärlekskranka Sallys vackra ballad. Än idag fångar den nya generationer.

Men är den en julfilm eller en Halloweenfilm?

Ja, när ska man egentligen se "The Nightmare Before Christmas", är det inför skräckens högtid Halloween eller till jul? Debatten har splittrat fans i årtionden. Regissören Henry Selick har iallafall sin åsikt i frågan: "Det är en Halloweenfilm", sa han för några år sen. Och fast han förstår varför publiken älskar Christmastown mer, så menar han att "filmen handlar om Halloween och människorna i Halloweentown, och hur de reagerar på julen".

Undertecknad tycker nog att filmen passar både till Halloween och till jul. Varför behöva välja? Som den udda mixen av två favorithögtider är den helt unik i sin genre.

Men det är sällan man får chansen att uppleva en kultfilm på bioduk, så passa på i vinter. Filmstaden visar "The Nightmare Before Christmas" över hela landet den 14 december.