Phoenix Parnevik: "Hela min familj grät till Sommartider på bio"

Under 80-talet erövrade de musiklistorna – nu ska Gyllene Tider ta över biotoppen. Filmstaden möter trummisen Micke "Syd" Andersson och filmdebuterande Phoenix Parnevik som spelar honom.

Det är sent 70-tal i Harplinge utanför Halmstad. En ung man vid namn Per Gessle drömmer om att skapa magisk musik som idolen David Bowie. Det här är historien om ett band som kom från ingenstans och blev Gyllene Tider med hela svenska folket.

När "Sommartider" går upp på bio mitt i sommaren spelas Gessle av Valdemar Wahlbeck. Samtliga unga skådisar är debutanter på bioduken, dessutom har de hittat ett fantastiskt samspel och en energi som popbandet som erövrar landet med trallvänliga hits.

I huvudrollerna får vi också se Lance Hedman Graaf, Xawier Kulas, Ville Löfgren och inte minst Phoenix Parnevik i rollen som trummisen Micke ”Syd” Andersson.

När Filmstaden träffar Micke Syd och Phoenix inför premiären är det tydligt att de två har funnit varandra och blivit goda vänner.

– Han har ju blivit som en son för mig, säger Micke stolt om 23-åringen vid sin sida.

Dagen innan intervjun visades "Sommartider" för bandet, hela filmteamet och deras familjer. Jag frågar hur det känns att se sin historia och uppväxt skildras på vita duken.

Micke: Det är surrealistiskt. Band brukar få såna filmer när de är färdiga, men vi lever ju och spelar fortfarande. Och vad de här fem utför i filmen är otroligt. De är så bra allihop och det är häftigt att man har hittat fem unga män som är som oss. Phoenix matchar mig med sin personlighet, och sen har han varit så dedikerad i att lära sig spela trummor. Någonting han aldrig gjort innan. Jag är så glad, för de är verkligen ett band. De har hittat den rätta vibben.

Phoenix: För mig kändes det bara bra. Det var ju lite panik precis när man satte sig ner och såg hur många människor det var där. Men så fort man liksom släppte det och såg filmen och såg hur alla reagerade... då var jag bara glad. Och hela familjen grät. Pappa, mamma, farmor och farfar, jag hade verkligen min hejaklack där, så det var kul.

Hur gick det till när du fick rollen? Stämmer det att du provfilmade för Per Gessle först?

Phoenix: Jag bor i LA men är i Sverige varje sommar. Det började med att min faster tipsade om en öppen casting för den här filmen. Jag hade aldrig gjort en audition på svenska. Jag såg det som en rolig utmaning, för att se vad som händer. Jag trodde inte det skulle bli något av det. Men det var riktigt kul. Sen tog det kanske tre-fyra auditions över två års tid innan jag fick reda på att jag hade fått rollen.

– Jag visste inte riktigt vem jag skulle få spela. Oavsett vem man provspelade för så var scenen en intervju med Per Gessle. Men så fort jag träffade regissören märkte han direkt att ”det här är Micke”. Det kändes väldigt kul för jag hade läst på om alla karaktärer och kände direkt att jag är mer lik Micke än någon annan i bandet. Det funkade perfekt.

Hur var det sen att träffa den verklige Micke som du skulle gestalta?

Phoenix: Första gången vi träffades var det lite nervöst. Men så fort vi började snacka släppte pressen. Om man känner Micke så är han väldigt öppen och ärlig och har ett varmt hjärta. Han sa till mig: ”Gör din grej. Jag bryr mig inte om dialekten eller trummorna. Jag vill bara att hjärtat ska finnas med”. Det var skönt för mig att höra.

Har du alltid haft skådespelardrömmar?

Phoenix: Ja, så länge jag kan komma ihåg. Jag visste det redan när jag gick i högstadiet, men alla mina kompisar var surfare och skejtare, så det kändes lite pinsamt. Sen har jag pluggat på filmskola och kört så mycket auditions som möjligt i LA, och hoppas på det bästa.

Micke, hur kändes det för dig att möta någon som ska spela dig på film?

– De berättade för mig om hans auditions och jag fick en bra känsla. Jag visste snabbt att det här kommer att lira innan vi ens träffades.

– Vi hjälptes åt med trummorna. Det är en stor utmaning att göra det här bra. Jag ville ju att han skulle göra det så bra som möjligt, för hans skull. Han övade i ett halvår. Men jag tänkte att bara han känner att han har min välsignelse så kan han gå in i här helt fritt, och behöver inte känna att han måste prestera någonting. Så kände alla vi ”seniorerna”, att det här blir bra bara de får hitta deras egen grej.

"Sommartider" utspelar sig under några års tid och följer Gyllene Tider som till en början kämpar med att få spelningar på hemmaplan. Gessle har en tydlig dröm om att få uppträda på Lisebergs stora scen inför tusentals fans. De får avslag från flera skivbolag, men till slut kommer ett efterlängtat samtal från EMI Records.

Du var 17 år när du gick med i bandet. Hur minns du själv den resan och de första åren, och tiden fram till skivkontraktet?

Micke: Jag kommer inte ihåg något. Vissa grejer kanske, men nej ... Vi var ofta tvungna att sitta alla fem och bolla grejer, för det har ju hänt så mycket.

– Men det som är så häftigt med filmen är att, precis som att människor får minnen av låtarna, så får jag tillbaka en känsla. Jag ser scener som jag blir påmind om hände på riktigt. Som när vi sitter och repar en låt och Göran kopplar in sin Farfisa och börjar spela. Det var som om himlen öppnade sig: så låter Gyllene Tider! Jag blev väldigt rörd av den scenen.

Var kommer namnet Gyllene Tider ifrån?

Micke: Vi hette Grape Rock när jag kom med. Men det var tack vare Mats Olsson, en journalist på Expressen… Han var en legend på musiksidorna under 70-, 80 och 90-talet. Vi skickade kassetter till alla möjliga. Han fick en kassett och skrev om hur bra vi var: ”Skivbolagen borde ringa de här grabbarna från Halmstad”. Och rubriken var ”Gyllene tider för svensk rock”. Vi kände bara – det tar vi!

En journalist i filmen kommenterar att ni inte direkt lever ”sex, drugs & rock’n’roll”-livet. Och jag ser knappt en cigarett eller en ölburk i bild. Var ni de präktigaste tonåringarna någonsin?

Micke: Det är en sekvens där Phoenix har en ”Non Smoking Generation”-tröja på sig. Vi hade ett samarbete med dem. Alltså, Fritzon och MP smygrökte ju. Men vi var extremt snälla. Såklart kunde vi festa, men om du jämför med Noice eller vilket annat band som helst var vi liksom de som tog hand om fansen och ringde hem till föräldrarna. Så var det på riktigt. Droger? Näe.

– Det är en del av vår framgångssaga. Vi kom från en småstad och det är varför jag tror att folk tyckte om oss. Vi kom från landet allihop och det präglar en.

Vad var det ett roligaste med inspelningen för dig? Vilka minnen bär du med dig?

Phoenix: Det är många fina minnen som sticker ut. Men jag är mest bara glad över att jag fick vara med på den här resan och har den erfarenheten. Det är klart att det var jobbigt ibland. Men det var aldrig något bråk i bandet, vi blev verkligen som en familj. Och jag såg fram emot att vakna klockan 5 varje dag och gå och sminka mig och se alla igen.

– Varje scen, varje konsert vi gör kändes ju som på riktigt. När jag ser tillbaka på det känns det som om vi varit ute på turné. Vi kom varandra så nära.

Hur mycket är sant och falskt i filmen? Det står i början att det är den ”nästan sanna historien” om Gyllene Tider.

Micke: Vi har tagit vår historia och vi har gett den till produktionsbolaget. Alla stora händelser som är med i filmen är ju sanna. Sen kanske du inte hamnar rätt i tidslinjen. Man har ju skruvat till vissa personligheter för dramaturgins skull. Men det viktigaste är helheten och att den rätta känslan finns där. De fick friheten att göra det på sitt sätt.

"Sommartider" är en härlig sommarfilm med feelgood-känsla och fantastisk musik. Men inte utan lite mörker och mer emotionella scener. Jag frågar Micke Syd Andersson om tragedin i Blekinge år 1981, som blir en dyster dag just när Gyllene Tider är på väg att bli riktigt stora.

Micke: Ja, det minns jag precis som det skildras i filmen. Vi spelade i en folkpark och helt plötsligt ser vi blåljus reflekteras på himlen. Och vi fattar att något har hänt. Det är röjigt, folk är fulla. Det fanns staket, men det var sånt tryck att det hade böjt sig. Vi gick tillbaka in i loge och vår manager kom och berättade att något hade hänt. Många blev nedtrampade. Senare fick vi veta att tre personer hade omkommit. Det var ju fruktansvärt. Vi vill ju bara sprida glädje.

– Det var valborgsmässoafton. Folk festade i sina bilar. Och när de hörde att vi började spela så skulle alla in samtidigt. Allt blev bara fel. Det är förjävligt. Men den scenen stämmer, det var i princip så jag minns det. Jag tycker det är bra att det är med i filmen. Precis som scenerna med Pers sjuka pappa. Allt det där ger historien en trovärdighet. Det kan inte bara vara ”sommartider, hej hej”. Filmen är inte bara en känsla, eller två eller tre, utan något som alla kan känna igen sig i.

– Så det ska bli kul att se hur filmen landar. Det gensvar vi fått hittills är helt magiskt, och jag är jätteglad för det. Och det ska bli kul att se hur det går för de här killarna, de kommer ju bli popidoler, skrattar Micke.

Ja, är du redo för kändisskapet snart, Phoenix?

– Jag får ju fuska lite, för jag är bara här på sommaren så då kanske man får känna på det lite grann. Som igår på premiären. Annars är jag i LA och där är det ingen som känner igen mig. Så det är skönt att kunna få lite av båda.

Micke: Men jag tror och hoppas att det blir en ny generation som får samma grej inför dem som de hade inför oss. Jag menar, titta på scenerna när ni går genom publikhavet och alla bara skriker. Alla tjejerna är på er. Jag tittar på er och det känns fan som på riktigt.

Phoenix: Ja, den känslan var svår att toppa. Vilka fantastiska statister.

Hur känns det att få galapremiären på hemmaplan i Halmstad?

Micke: Det var ju det vi ville. Och det blir mitt i sommaren. Det blir ju speciellt. Det går inte att ha premiären här i Stockholm. Vi är ju från Halmstad. Vår hemby är med, stranden...

Phoenix: Halmstad är ju som en karaktär i filmen.

Vad hoppas ni på för mottagande från biopubliken? Vad vill ni att folk ska känna och ta med sig?

Phoenix: Om de bara känner en del av det vi kände som har jobbat på filmen, vår glädje, då har jag lyckats. Eller om de känner någonting överhuvudtaget. Om de känner igen sig och går igenom den här resan med oss och känner alla feelings. Då är jag jättenöjd.

Micke: Det han sa! Och en annan sak, vilket jag sett genom åren. Låtarna har blivit ett soundtrack till folks liv. Låtarna tar dem till en plats och tar fram minnen från förr med allt vad livet innebär.

– Det var en kille som sa efter visningen igår att vi inte var hans favoritband, men sen sitter han och lyssnar på filmen och känslan smittar av sig. Han insåg att han kan varenda låt. Och det är det som är så kul. Vi kommer ständigt tillbaka för nya generationer.

Gyllene Tider lär få många nya fans nu ...

Micke: Det tror jag också. Men de kommer för att det är de här killarna som spelar. Sen kommer folk att undra ”vilka är de där gubbarna?”

– Jag pratade med Per Lasson igår, som spelar Pers pappa i filmen – sjukt bra Halmstadsdialekt för övrigt. Han hade med sig sina femtonåriga söner på bio. ”Gyllene tider, vad är det för något?” sa de. Men de går in och sätter sig och så kommer låtarna – och de kan varenda en. För de har hört låtarna på Tiktok och Blippblopp och allt vad det heter. Så de känner igen låtarna, fast de inte har en aning om var de kommer ifrån.

– I dessa tider kan vem som helst skriva musik på datorn. Men jag hoppas folk fattar det stora och fina med att spela i ett band. Det finns inget som kommer i närheten av det. Det spelar ingen roll vilken nivå du är på, utan det är glädjen i att prata med varandra med instrument, för det existerar knappt bland unga längre. Men tänk om de kan få den känslan av vad det kan betyda för en själv?

"Sommartider " går upp på bio 17 juli.