Nolan: "Vi som publik delar Oppenheimers upplevelse"

Vi träffade Christopher Nolan i New York inför biopremiären av ”Oppenheimer”. Han berättar om magin i kvantumfysik, att filma med Hoyte van Hoytema och om “Oppenheimer” som ett Rorschachtest för publiken. Häng med!

Det är numera alltid stor förväntan bland filmälskare när Christopher Nolan släpper en ny biofilm. Nolan räknas vid det här laget som en av filmvärldens riktigt stora namn och har influerat en hel generation filmskapare med filmer som “Memento”, “Interstellar”, “The Dark Knight” och ”Inception”.

Christopher Nolans karriär har spänt från lågbudgetfilmer till att regissera några av de mest påkostade storfilmerna någonsin, och hans senaste tretimmarsodyssé “Oppenheimer” kan med sina dryga 100 miljoner dollar i budget definitivt räknas till de senare.

Inför filmsläppet ordnade Universal en filmvisning på AMC Lincoln Square i New York – en av de få biografer med kapacitet för "Oppenheimers" IMAX 70mm-format – med efterföljande pressträff för runda bordet-intervjuer. Filmkritiker från hela världen hade bjudits in för att se filmen och få chans att ställa frågor till mästerregissören inför det omtalade filmsläppet.

Emily Blunt har sagt att filmen handlar om en man som är lite ut av en gåta, och att du därför bestämde dig för att använda annorlunda berättartekniker, som den icke-linjära kronologin. Varför valde du det, då handlingen kan bli en utmaning att hänga med i?

-Man måste ifrågasätta vad syftet är med historien, om det är att förenkla fakta så att publiken kan förstå den?

-En av de mest intressanta sakerna med Manhattan-projektet var dess enorma omfattning. Nästan 600 000 personer var involverade – en amerikansk jätteindustri! De kanske inte visste vad de jobbade med, eftersom de arbetade på separata delar, men tusentals människor var stationerade bara på Los Alamos-basen. […] Vi som publik delar Oppenheimers upplevelse. Kommer vi inte ihåg namnet på en viss forskare är det okej. Vi visste att den personen var där och ungefär vad de bidragit med.

Hur adapterade du boken American Prometheus till en berättelse sedd genom Oppenheimers ögon?

-Boken tycks vara extremt rakt på sak. Berättelsen är väl underbyggd, och tycks föras fram enkelt och kronologiskt – till du börjar analysera den för adaptionen och inser att den faktiskt inte alls är okomplicerad. […] Jag var tvungen att fundera ut en egen struktur. Jag fascinerades av skillnaden mellan fusion och fission, mellan a-bomben och h-bomben, och mellan Robert Oppenheimers subjektiva synvinkel och den mer objektiva synvinkeln av honom ur Lewis Strauss perspektiv. Strukturen jag kom fram till flätar samman de två berättelserna, och jag använde färgfotot och det svartvita som hjälp för publiken att orientera sig tills de möts vid filmens klimax.

Kan du berätta hur du illustrerade Oppenheimers kvantumsfär i filmfotot?

-En av de första personerna som jag visade manuset för var Andrew Jackson, som är min handledare för visuella effekter. Jag förklarade att du kommer inte bara se Trinity-testet, utan även dessa visualiseringar av kvantumsfären som av uppenbara skäl lämpar sig för datorgrafik. Men jag vill inte använda datorgrafik eftersom de för mig är lite för riskfritt, vilket gör det svårt att känna något hot. Det ger ingen riktig udd. Så han började experimentera – hur kan vi visa något som inte syns?

-Vad jag ville att Andrew skulle göra, och vad jag tycker att han lyckats briljant med, är att hitta en tråd i bildspråket som når ända fram till detonationen av atombomben. Hans metod för att göra det var väldigt varierande och jag vill inte gå in på alltför mycket detaljer, men det ligger väldigt mycket arbete bakom ända ner på mikroskopiska nivåer, men även gigantiska saker.

De extrema närbilderna i 65-millimetersformat gör att det känns som vi nästan kommer inuti karaktärerna. Kan du berätta lite kring det valet?

-Jag och Hoyte van Hoytema har arbetat med IMAX 65-millimeter i flera år, och med Wally Pfister som fotograf också på “The Dark Knight”. Jag och Hoyte har använt formatet för spektakulära vyer som planeterna i “Interstallar”, de tusentals männen på stranden i “Dunkirk”, eller actionsekvenser som biljakten i “Tenet” och flygplanet som kraschar in i byggnaden.

-Vi ville använda formatet här för scener som New Mexicos vyer och den annalkande stormen, och vi kunde se att det skulle fungera fint för Trinity-testet. Men Hoyte och jag blev riktigt intresserade av hur det skulle fånga subjektiviteten i berättandet, och skådespelarnas reaktioner så nära inpå via det otroligt skarpa och precisa bildformat som ser vad ögat ser. Man kommer väldigt nära, helt enkelt.

Om man släpper en tvetydig film måste det finnas utrymme för tolkning. Kan man säga att “Oppenheimer” är en sann historia eller öppen för flera olika tolkningar?

-Jag tror att Oppenheimers historia gjord på rätt sätt – och vi har verkligen försökt göra berättelsen rättvisa – kommer att fungera som ett Rorschachtest. Den är inte specifikt politisk men inbjuder till politiska tolkningar. Den ställer alla möjliga intressanta frågor utan att ge svar och det passar mig som filmskapare. Jag gillar produktiv tvetydighet och jag gillar omöjliga situationer. Ibland kan de lösas, ibland inte.

Oppenheimer känns nästan som en filmregissör när han koordinerar arbetet för alla andra vetenskapsmän runt honom. Hur bygger man en karaktär som också är regissör?

-Det var en användbar analogi för mig i arbetet från manusförfattande till produktion och sedan redigering, att se på honom som direktören för laboratoriet i Los Alamos, vilket var hans egentliga titel. Han var bokstavligen en regissör, och jag ser paralleller till mitt jobb med att sätta ihop ett projekt och föra samman olika talanger som är bättre på att göra det de kan än jag, som är mer av en mångsysslare. Av alla de vetenskapsmän Oppenheimer jobbade med, var han en av de få utan Nobelpris, och som aldrig skulle få ett heller. Men han kunde föra samman dessa människor och använda sig av deras briljans för ett praktiskt ändamål vilket är mycket analogt med mitt jobb.

Du använder vetenskap och teknik för att närma dig mänsklig komplexitet. När upptäckte du och började använda den här blandningen av vetenskap, drama och teknologi?

-Jag ser varje film jag gör som en fortsättning på de saker som jag har lärt mig under min karriär. Jag försöker bygga vidare och utveckla den kompetensen, men jag försöker också fortsätta att utforska mina intressen. Vetenskapens inflytande började med “Interstellar”.

-När jag skrev det manuset från min brors utkast spenderade jag mycket tid med fysikern och Nobelpristagaren Kip Thorne, och ansträngde mig för att förstå det han berättade om olika fysiska lagar. Han hjälpte mig även med den här filmen. Vad det lärde mig är att du kan se vetenskap som torr och matematisk men när du pratar med fysiker på högsta nivå inser du att de handlar mycket om intuition och känslor.

Filmen är perfekt i IMAX, men hur anpassar man den till vanliga biografer för att få en liknande upplevelse?
-Filmen spelades in i två olika format. Det finns ungefär hundratjugo biografer runt om i världen som kan visa 70-millimetersversionen, men de flesta kommer att se den digitala versionen. När man filmar IMAX 15/70 är det vida överlägset alla digitala format vad gäller upplösningen och den mängd information den kan förmedla – det syns även när materialet transfererats vidare till andra format.

-Det finns enorma fördelar med vissa aspekter av digital projektion, särskilt med laserprojektorer som har extraordinär ljusstyrka och kontrast. Så vi har en Dolby Vision-version av filmen, en IMAX laser-version av filmen, och ner till DCP-version, som vidhåller en konsekvent nivå av kvalitet även om den har lägre upplösning. Vi ägnar stor omsorg och uppmärksamhet åt alla format.

"Oppenheimer" går på bio nu. Köp biljetter här.