Intervju: Pablo Larraín och Kristen Stewart från bioaktuella Spencer

”Spencer” är en dramafilm om en ödesdiger julhelg 1991, då prinsessan Diana bestämde sig för att lämna sitt äktenskap, och det brittiska kungahuset.

Skådespelerskan Kristen Stewart, känd från bland annat ”Twilight”-filmerna, gör rollen som Diana i den omtalade dramafilmen "Spencer". Kristen har av en enig kritikerkår lovordats för sin insats. Det är en knapp månad kvar till Oscarsnomineringarna avslöjas, men snacket går redan om Stewarts chanser på det åtråvärda filmpriset.

Filmstaden träffade skådespelerskan och filmens regissör Pablo Larrain i Venedig, på presskonferensen inför världspremiären av filmen.

Pablo, varför ville du göra en film om prinsessan Diana?

-Jag ville göra en film som min mamma skulle tycka om. Jag har gjort så många som hon inte uppskattar alls, så det var väl på tiden, haha. Men jag är också fascinerad av Diana som person. Hon var en ikon och en otroligt viktig symbol för en hel värld, men hon var också bara en mamma. Jag tycker det är intressant hur en kvinna med så många privilegier, som dessutom var gift med en blivande monark, ändå kunde kännas så normal. Hur hon genom allt som hände, kunde bibehålla sin empati, men också dela med sig av den.

Larrain berättade vidare hur hans fascination bara ökat med tiden, ju mer han läste på om prinsessan:

-Jag studerade det jag kunde, men ju mer jag fick veta, desto mer mystisk framstod hon. Mystiken, i kombination med hennes magnetiska utstrålning var perfekta element att skapa film av. Sen hittade vi detta mirakel, sa han och riktade sig mot Kristen Stewart: -En skådespelerska som kunde bära den mystiken. Det var väldigt avgörande för filmen.

Kristen, vad var det med prinsessan Diana, som gjorde att hon var så omtyckt, tror du?

-Jag tror det helt enkelt var något hon var född med. Det finns vissa människor som har en obestridlig, genomträngande energi och som utan tvekan lyser upp andra. Diana var en av dem.

Stewart talade också om den sorgliga paradoxen att en kvinna, som med sitt avslappnade sätt och sin generositet kunde få andra att må så bra, samtidigt mådde så dåligt själv.

-Hon spred ljus i andras liv med sin blotta närvaro och var älskad av folket. Men hon kände sig samtidigt isolerad och var vissa stunder otroligt ensam. I alla fall under dessa dagar som skildras i filmen. Hon gav och gav av sin energi till sin omgivning, och ville egentligen bara få lite tillbaka någon gång.

På frågan om hon själv, som också har upplevt enorm medial uppmärksamhet, kunde känns några likheter mellan sig själv och Diana, ville Stewart inte göra direkta jämförelser:

-Diana var den mest kända kvinnan i världen, hon var en symbol för en stor grupp människor. Jag har förvisso viss erfarenhet av att under perioder ha fått mycket uppmärksamhet själv, men det har inte varit i närheten av det som Diana fick utstå. Men absolut, jag känner igen det där med att inte ha kontroll över ens egen tillvaro, med att få sitt liv och sina relationer hårt granskade, och ibland felaktigt framställda i medier, utan en chans att kunna rätta till det.

Hon tillade: -Det vackra med Diana var att hon var så transparent, så öppen och tillgänglig. Alla kände att de visste vem hon var, men egentligen var hon en av de mest okända personerna i världen. Vi försöker med filmen ge en bild av hur hon möjligen kan ha känt under den här helgen, men sorgligt nog kommer vi aldrig riktigt få lära känna henne.

Pablo, varför valde du att berätta om henne under just dessa tre dagar i Dianas liv?

-Jag tycker det är intressant att fokusera på en människa mitt i en kris, istället för att skildra en längre period i personens liv. Jag tror man lär känna en individ väldigt väl om man studerar hur hen först är bruten, sen blir nästan ett spöke av sitt forna jag, och till sist blir helad och pånyttfödd. Jag och Steve Knight, som skrivit det fantastiska manuset, ville skapa en saga med annorlunda struktur. Det handlar inte om att få sin prins och leva lycklig i alla sina dagar. Det handlar om en prinsessa som inte vill bli drottning, utan bara längtar efter att få vara sig själv. Att det hela utspelas under några dagar gjorde det också möjligt för oss att använda en enda spelplats, slottet. Och det slottet blev till en metafor för de traditioner, historien och hela organisationen som är det brittiska kungahuset, och inne i allt det finns någon, en prinsessa, men mest bara en människa, som inte kommer ut.

Kristen, kan du se några likheter mellan Hollywood, som ju har sina egna kungligheter, och det brittiska kungahuset?

-Vissa likheter finns ju mellan allt. Men den enorma rigiditet som jag upplever är en del av livet som kunglig, tycker jag inte i finns i Hollywood. Inte på samma sätt. För jag får ju till exempel göra fel. Det fick inte Diana. Det är otroligt stor skillnad mellan att jobba som skådespelerska eller ens regissör, och att vara medlem av den kungliga familjen. De har ett ansvar att hålla ihop ett ideal som ska knyta samman ett folk, en hel nation. Mitt arbete är inte i närheten av så märkvärdigt.

Det här är ju en film som på sätt och vis går ut på att skåda in en persons väldigt privata sfär. Du Kristen, har ju som nämnts, erfarenhet av närgångna blickar, hade du några betänkligheter kring det?

-Jag tycker att det är en stor skillnad mellan att tränga sig på någons privatliv, och att skapa film eller konst om delar av dennes liv. Den här filmen presenterar heller ingen ny information, den låtsas inte som att den vet något. Snarare förmedlar den en känsla, en idé om hur det kan ha varit och känts. Filmens ambition är inte att lämna ut någon. Diana var en kvinna som ville berätta sanningen. Hon bar sitt hjärta i kupade händer, dolde inget. Hon ville förena människor. Jag hoppas att den här filmen på sätt och vis också kan fungera som en slags bro. Men jag hoppas också den kan ses som en uppmuntran att slita sig från invanda mönster, resa sig upp och gå ifrån det destruktiva, när och om den möjligheten finns.

Den 7 januari kan du se det fantastiska dramat ”Spencer” på bio. Köp dina biljetter här!