Intervju: Edgar Wright och Anya Taylor-Joy från Last Night in Soho

Vi träffade regissören Edgar Wright och skådespelerskan Anya Taylor-Joy, inför biopremiären av den psykologiska thrillern ”Last Night in Soho”, för att prata om svängig 60-talsmusik, London och varför det är farligt att romantisera det förflutna.

Den 12 november har Edgar Wrights nya film ”Last Night in Soho” biopremiär. Filmen handlar om blivande modedesignern Eloise (Thomasin McKenzie), som plötsligt en natt, förflyttas på ett mystiskt sätt till det glamorösa 1960-talet.

I den glittriga dimman möter hon den bländande wannabe-sångerskan Sandie (Anya Taylor-Joy) som förtrollar henne. Men glamouren är inte allt det som den verkar vara, och drömmarna från det förflutna börjar så sakteliga spricka och ge plats åt något mycket mörkare.

– Det tror ni kanske inte, men jag har faktiskt rätt mycket gemensamt med Eloise, berättar Wright när vi träffar honom på presskonferensen inför världspremiären av filmen på Venedigs filmfestival.

– Jag växte också upp utanför London, på landsbygden, med mina föräldrars skivsamling från 60-talet som sällskap. Den musiken var min tidsmaskin för att gå tillbaka i tiden, lite som den också är för Eloise.

Hur tänkte du kring valet av musik?

– Alla låtar som ni hör i filmen betyder väldigt mycket för mig, och de är valda speciellt för att de är melankoliska och känslomässiga. När vi skrev manuset lyssnade vi hela tiden på det som sedan blev filmens soundtrack. Faktiskt så valde jag musiken först innan jag bestämde vad som skulle hända. Jag gör ofta så. Tänker ut en historia efter vilka låtar jag vill ha med i en film.

Även Taylor-Joy uppskattade hur låtarna var integrerade i manuset:

– Den första musiken jag verkligen förälskade mig i, var just den från 60-talet, så det här var fantastiskt! Jag brukar alltid göra spellistor för de karaktärer jag spelar och till Sandy, valde jag såklart låtarna från filmen. Det är så underbart att få agera med musik, säger Taylor-Joy, som bland annat gör en otroligt stark cover av Petula Clark’s klassiker “Downtown” i en av filmens scener.

Brukar du sjunga även annars?

– Ja. För mig själv. Innan den här filmen har jag bara sjungit i duschen, säger hon med ett skratt. Och jag måste tacka Edgar som peppade mig att våga ställa mig på scenen och göra det.

På frågan om varför han ville göra den här filmen svarar Wright att han älskar London som varit hans hem i över 25 år. Men han tillägger också att relationen är konfliktfylld och komplicerad:

– Staden är helt underbar, men den innehåller samtidigt mycket sådant, som jag fruktar. Filmen är en sorts mörk Valentine-hyllning till en gammal kärlek. Jag har tillbringat mer tid i Soho än jag har på någon av mina soffor hemma, så det var i princip oundvikligt att jag någon gång skulle göra filmen.

Wright beskriver ”Last Night in Soho” som en hommage till rysare av brittiska filmskapare som Michael Powell och Alfred Hitchcock, men nämner också de italienska genreregissörerna Mario Bava och Dario Argento:

– Jag antar att jag ville hitta ett sätt att göra min egen London-version, inspirerad av filmerna jag alltid älskat. Jag bor faktiskt runt hörnet från platserna där ”Peeping Tom – en smygtittare” (Michael Powell, 1960) spelades in. Så det är något som aldrig är långt ifrån mig, då jag ju bokstavligen varje dag, går förbi där, säger han med ett skratt.

Det har tagit honom över ett decennium att göra ”Last Night in Soho”. Tanken var hela tiden att det skulle bli en psykologisk thriller, men att den samtidigt skulle ha ena foten i skräckfilmsgenren:

– ”Shaun of the Dead” är en komediskräckis, och även andra filmer jag har gjort har innehållit skräckelement. Samtidigt har jag alltid känt att jag vill utveckla de delarna, och göra något mer seriöst, förklarar han. Det bästa med skräckgenren är att man så lätt kan berätta en allvarsam historia, som faktiskt också har en poäng.

Vad är poängen här?

– Poängen är att det är farligt att romantisera det förflutna. Ju mer tiden går, desto mer tenderar människor att bara minnas det goda. Sextitalet var en härlig tid med poppigt glad musik och mycket flärd, men få tänker på den misogyni och det förtryck, framförallt av kvinnor, som hela tiden rådde, bakom den svängiga fasaden. Och det är väl den sidan, som jag vill visa upp här, säger Wright.

Thomasin McKenzie (på bilden ovan), som har den andra huvudrollen, var inte med på plats vid världspremiären, på grund av filmning på annat håll. På frågan om hur det var att jobba ihop med henne, svarar Taylor-Joy:

– Vi fick direkt ett starkt systerligt band! Man vet ju aldrig innan hur det blir, och om man lyckas få kemin att funka. Men när det slår till genast som här, blir allt så mycket enklare. Vi tog verkligen hand om varandra. Det var underbart att ha en partner så nära genom allt, och Thomasin är helt fantastisk!

Du har på sistone haft enorma framgångar både på tv och på film. Hur tro du att det har påverkat dig och din karriär?

– Jag älskar mitt jobb och att få jobba. Visst, framgångarna är härliga, men i slutändan handlar det om att varje dag kunna gå till jobbet och trivas med det. Jag känner mig otroligt privilegierad som får chansen att fortsätta jobba med det jag älskar. Och jag är så glad att jag dessutom får arbeta med så otroligt begåvade människor som Edgar, säger Anya Taylor-Joy med ett brett leende.

Se ”Last Night in Soho” på svenska biografer 12 november. Köp dina biljetter här!