”Inte konstigt om vi är trötta på Ingmar Bergman”

Sveriges störste filmskapare Ingmar Bergman skulle ha fyllt 100 år nu i juli. Jubileet firas stort i filmkretsar, bland annat med biopremiär för dokumentären ”Bergman - Ett år, ett liv” av Jane Magnusson. Vi träffade henne i Cannes.

Dokumentärfilmaren Jane Magnusson zoomade in på Ingmar Bergmans välfyllda filmsamling i tv-serien ”Bergmans video”. Under arbetet med serien upptäckte hon något intressant om den svenske stjärnregissören och hans rika karriär - nämligen hur extremt produktiv han var år 1957. Med årtalet som utgångspunkt berättar hon, och många skådespelare och medarbetare, om den komplexa personen bakom de fantastiska filmerna.

– När vi gjorde tv-serien så slog det mig att "Det sjunde inseglet" och "Smultronstället" kom samma år. Det är inte klokt, det är ju två av hans viktigaste filmer! Jag tänkte inte mer på det då. Men när jag fick möjligheten att göra den här filmen så ville jag göra den om 1957, på grund av de två filmerna. Jag började göra research och förstod att det är bara en bråkdel av allt han gör år 1957. Han gör fyra teateruppsättningar, han spelar in en film till, han är lärare på Malmö filmskola och konstnärlig ledare för Malmö Stadsteater... Året blir bara tokigare och tokigare, berättar Jane Magnusson.

Själv upptäckte hon Bergmans filmer på universitetet i USA. När Jane flyttade hem till Sverige efter studierna, började hon träna ett manligt konstsimslag (vilket inspirerade henne att skriva manus till komedin ”Allt flyter”). Formationerna var uppkallade efter Bergmans filmer, som "Scener ur ett äktenskap" och "Vargtimmen”, minns hon med ett skratt.

– Bergman skulle fylla 85, och jag visste att han hade en simbassäng. Jag skrev till honom och sa att jag ville komma med mina 14 simmare och uppträda på hans födelsedag. Det tog två dagar innan Bergman ringde. Han förklarade att han inte under några omständigheter ville ha ett manligt konstsimslag i sin bassäng. Det kommer inte på fråga. "Jag har en stor, elak hund" sa han också. Det har han inte.

– Men samtalet var så jäkla roligt. Jag frågade mig själv, vad är det här för människa som bor ute på den här ön, har en simbassäng, har gjort alla de här filmerna, och bryr sig om att ringa tillbaka?

Hon kallar Bergman för den mest intressanta svensken genom tiderna. En komplicerad person, men en fantastisk filmskapare. Filmen skildrar både hans goda och dåliga sidor, förutom de otroliga verken han lämnat efter sig. I filmen finns bland annat en tv-intervju med Ingmars storebror Dag, som spelades in på 80-talet och avslöjar saker ur deras barndom. Men det är inte klart om man kan lita på brodern, som enligt Jane är ”en obskyr typ” som gillade att plåga sin lillebror. Intervjun har inte fått visas tidigare.

– Producenterna visade den för Ingmar Bergman innan den skulle sändas i SVT. Han fick spader, och det kan man förstå. Antingen sitter hans bror där och ljuger, och vänder upp och ner på Ingmar Bergmans liv, eller så berättar han sanningen och vänder ändå upp på hans liv. Enligt produktionsbolaget som gjorde filmen så förbjöd Bergman SVT att visa intervjun, med hot om att han skulle avbryta allt samarbete om den visades. Så intervjun försvann, men några av rullarna fanns kvar.

Jane Magnusson menar att intresset för Bergman förmodligen är större utomlands, det är inte så vanligt med filmklubbar i Sverige och det är inte lika ”coolt” att gilla hans filmer. Hon hoppas att dokumentären kan få fler unga att upptäcka Ingmar Bergmans klassiska titlar.

– Han är stor i Sverige också, men jag tror att vi är lite trötta på honom. Jag har träffat folk som tycker om min dokumentär, de säger ”Jag släpade mig till visningen för vem orkar se en till film om Ingmar Bergman”, men de blir positivt överraskade. Över att det faktiskt gick att göra en film till om Bergman. Och det är ju skönt. Men det är inte så konstigt att vi är trötta på Bergman här.

Dokumentären skildrar hur Ingmar Bergman, runt år 1957, bestämde sig för att vara fullkomligt ärlig. En röd tråd genom hans filmer är att flera är till viss del självbiografiska. Det handlar om hans uppväxt, hans tankar om döden, eller hans många kvinnor och fruar. Filmerna blev en slags terapi för den neurotiske regissören, som led av både ångest och hemska barndomsminnen.

Vad är hans bästa film, enligt dig?

– Jag kan faktiskt inte svara på den frågan. Det är så många olika, jag tycker om massor av hans filmer.

Ser du om hans filmer ofta?

– Jag har sett om dem inför den här dokumentären. Men jag kommer nog inte se några Bergman-filmer i sommar.

Jane Magnusson tipsar om fem Bergman-filmer:

Sommaren med Monika - ”Härligt om ung kärlek.”
Persona - ”En slags konstig punkfilm, och helt magisk.”
Höstsonaten - ”Folk tittar in i kameran och pratar. Den är flippad.”
Nattvardsgästerna - ”Inte jätterolig, men vissa scener är helt fantastiska.”
Vargtimmen - ”Den är rolig i sin förfärlighet.”