Hur Scream förändrade skräckgenren

Wes Cravens skönt självmedvetna rysare visades för första gången den 18 december 1996. Drygt en månad efter 25-årsdagen ser vi tillbaka på en franchise som snart återupplivas med en femte film.

Varje generation har sin skräckfilm. För vissa var det ”Alla helgons blodiga natt” som skapade mardrömmar, medan yngre generationer mysryser åt själva tanken på dockan Annabelle. För oss som var tonåringar i slutet på 90-talet, som räknade ned till millennieskiftet, älskade ”Arkiv X” och spelade Snake på Nokia 3210, var det ”Scream” som fick definiera skräckgenren.

Kevin Williamsons smarta manus och Wes Cravens knivskarpa regi skapar tillsammans en satirisk dekonstruktion av genrens klyschor. 25 år senare har ”Scream” fått totalt fyra filmer, en rad parodier, en tv-serie - och en reboot är på väg. Vi blickar tillbaka på 25 år av kalla kårar med en av modern tids populäraste franchiser.

”What’s your favorite scary movie?” - sommaren då jag upptäckte svaret

Jag var där. 1 augusti 1997, då den mest omtalade skräckfilmen på länge äntligen kom till Sverige, hade jag biljetten i min hand. ”Scream” hade redan tagit USA med storm och hajpen gick inte att undgå. Hela sommaren hörde vi talas om hur Wes Craven, mannen bakom ”Terror på Elm Street”-filmerna, hade återupplivat slasherfilmen med något så originellt, läskigt och dråpligt kul att vi inte sett något liknande.

I SVT:s filmprogram debatterade två kritiker och var högst oense om Craven gjort en strålande meta-hyllning till genren, eller en onödigt våldsam äckelfest. Aftonbladets hippa ungdomsbilaga lät omslagsmodeller posera som mordoffer, och visade upp back-to-school-mode med knivhål och fejkblod. Osmakligt, men ändå ett bevis på att ”Scream” var en del av populärkulturen innan filmen ens hade kommit hit.

Under sommarlovets sista veckor räknade jag ned dagarna, och första augusti var det äntligen dags. Tack och lov var det inte så noga med åldersgränsen, så 14-åriga jag kunde se min första skräckfilm på bio. Redan då var jag för övrigt en frälst filmnörd, välbekant med Michael Myers, Jason Voorhees och Freddy Krueger. Jag älskade alla små referenser och lekfulla repliker.

Och ”Scream” levererade! Överraskningar från första till sista scenen. Från att Drew Barrymore, filmens största stjärna, strök med redan efter bara några minuter stod det klart att ingen går säker i denna blodiga whodunnit. Vem som helst kan dö härnäst, och vem som helst bland dem kan vara mördaren. Den där inledningscenen med mördarens röst i telefon är ikonisk. Likaså är twisten kring vem som döljer sig bakom Ghostface-masken.

”Scream” är en klassiker i sin genre med all rätt, och än idag - trots att överraskningsmomenten funkar bäst första gången - tar den mig tillbaka till 90-talet, då jag började jaga nya filmupplevelser med twistade slut. 

”Everybody’s a suspect!” - en briljant filmidé tar sin början

Att låta en skräckfilm utspela sig bland skräckvana nördar är ju inget annat än en briljant idé. De känner till varenda klyscha och driver med dem. Karaktärerna reagerar på en mördare som går lös med dåliga skämt om hur ”dumma bimbos alltid springer upp för trappan”, medan Randy - den störste skräcknörden av dem alla - presenterar en uppsättning av regler för hur man överlever till slutet. Men trots sin lättsamma inställning genomsyras filmen också av ett blodigt allvar, och vi besparas varken inälvor eller gore.

Manusförfattaren Kevin Williamson lär ha kommit på filmidén en sen kväll, när tv:n berättade om en verklig seriemördare som hade dödat fem studenter i Florida. Ensam i ett främmande hus började paniken att krypa sig på - och en filmidé började gro.

-Jag vaktade huset åt en vän när jag såg att fönstret i vardagsrummet var öppet, och jag blev livrädd. Så jag hämtade en stor kniv och ringde upp min vän, och sa: ”Jag tror någon är i huset”. Jag gick runt i huset medan vi pratade, och han försökte såklart att skrämma mig. Sen började vi prata om det är Michael Myers eller Jason Voorhees som hade tagit sig in. Vi började en hel debatt om seriemördare ur skräckfilmer, minns han i en intervju.

Williamson skrev det första utkastet till ”Scream” (eller ”Scary Movie” som den först hette) på bara en helg. Manusförfattaren, som kämpade för att få in pengar till hyran, var plötsligt i centrum för ett budkrig med flera stora Hollywood-producenter sugna på den skruvade rysaren.

”You're starting to sound like some Wes Carpenter flick” - skräckregissörens touch

Manuset såldes till Miramax för en ovanligt stor summa pengar för den tiden. Många var lockade av att filma ”Scream”. Det var dock inte alla som direkt förstod vad ”Scream” kunde bli. 

Filmskapare som Robert Rodriguez och Sam Raimi såg filmen mer som en komedi. Wes Craven tackade nej flera gånger, han ville komma bort från de våldsamma filmerna. När hans andra filmplaner föll isär, och Drew Barrymore dessutom hade skrivit på för en roll, blev han plötsligt intresserad.

Skräckfilmer hade vanligtvis okända skådespelare i rollistan, men med en stjärna ombord var det klart för Craven att ”Scream” kunde bli något annorlunda. Ändå var den ikoniska castingen långt ifrån självklar. Rollistan kunde ha sett mycket annorlunda ut.

Drew var nämligen aktuell för huvudrollen som Sidney Prescott, men kunde inte spela den på grund av andra åtaganden. Craven sökte upp Neve Campbell, som han hade gillat i tv-serien ”Ensamma hemma”, men hon var skeptisk till mer skräck direkt efter ”Den onda cirkeln”. För rollen som sheriffbiträde Dewey sökte man en hunkig skådis, tills David Arquette övertygade alla om att Dewey passar bättre som charmig tönt. 

Rollen som reporter Gale Weathers behövde ett stort namn - man tittade på bland andra Brooke Shields. Tills Courteney Cox själv började tjata på filmskaparna. ”Vänner”-stjärnan längtade efter att få spela en annan typ av roll - och vann till slut en av filmens mest minnesvärda roller.

En "rolig" anekdot från inspelningen är att Wes Craven hade ett minst sagt makabert sätt att få fram äkta känslor ur sina skådespelare:

-Drew Barrymore berättade en historia om en pojke som hade plågat en hund... och hon började storböla. Och som den hänsynslösa jäkel jag är frågade jag, "Får vi använda det?" Så varje gång jag behövde få henne att gråta så påminde jag henne om pojken och hunden och hon brast ut i tårar.

”Please don’t kill me Mr. Ghostface, I wanna be in the sequel!” - mer av allt i uppföljarna 

Succén var ett faktum. ”Scream” släpptes i USA julen 1996 och hade spelat in sin budget på bara ett par veckor. Publiken krävde mer, och mer skulle de få redan följande år. Kevin Williamson var nämligen väl förberedd, och hade ett utkast till ”Scream 2” klart sen länge. Inom ett halvår påbörjades inspelningen, och tvåan fick USA-premiär vintern 1997. 

I ”Scream 2” dras meta-humorn ytterligare ett varv. Gale Weathers bok om Woodsboro-morden har filmats som ”Stab”, så biopubliken fick se om nyckelscener ur ”Scream” filmade som en riktigt cheesy skräckis med Tori Spelling i huvudrollen. Två år senare red ”Scream 3” vidare på skämtet. Trean driver med Hollywood och låter en stor del av handlingen utspela sig på inspelningen av ”Stab 3” - där förstås en ny mördare i Ghostface-mask går lös med jaktkniven.

Den gemensamma nämnaren för alla filmerna - det gäller inte minst "Scream 4" från 2010 - är trion Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox, som gång på gång får slåss för sina liv. Neve Campbells Sidney har med åren anslutit sig till en skara älskade ”final girls”, eller ”skrikdrottningar” med en kär plats i skräckpublikens hjärtan:

-I första filmen var hon med som publikens ögon, man får se allt som händer via henne på ett sätt. Men hon blir mindre av ett offer för varje ny film. Även om hon var ung och livrädd i första filmen så blev hon en fighter, säger Campbell om sin populära rollfigur i en intervju.

"Scream" har visat sig vara en odödlig franchise, som för bara några år sen också fick en tv-serie hos MTV. För att inte tala om parodierna "Scary Movie" som lånade originaltiteln och spökmasken för att driva med skräckgenren ytterligare.

”Hello, Sidney… Remember me?” - vad du behöver veta om den femte filmen

Medan vi har firat 25-årsdagen av världspremiären för ”Scream” (kanske med ett filmmaraton med alla tidigare delar?) är det också dags att börja räkna ned till femte ”Scream”. Ja, den heter bara ”Scream” - som en hyllning till originalet, menar regissörerna.

Än så länge vet vi väldigt lite om själva handlingen, men en uppsättning nya ungdomar står i fokus - och några är barn och släktingar till tidigare karaktärer. När en maskerad gärningsman börjar attackera folk med kopplingar till tidigare mord, börjar så ett nytt mordmysterium där alla är misstänkta.

Regissören Wes Craven gick dessvärre bort för sex år sen, men regissörerna Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett lovar att de hedrar hans och Williamsons filmserie. De är själva kända för en skruvad, våldsam och underhållande rysare (”Ready or Not” från 2019) och har lyckats övertala originaltrion att komma tillbaka till Woodsboro.

Förra veckan fick jag chansen att diskutera min kärlek till originalfilmen med regissörsduon, som också visade sig vara hängivna fans:

-Vi har pratat mycket om hur man gör en "Scream"-film idag. Hur motiverar man det, att den förtjänar att komma tillbaka på bioduken? Manusförfattarna har hittat en otrolig idé som känns nyskapande och modern, men också lika läskig och kul som de tidigare filmerna. Och det finns en verklig anledning för de ursprungliga skådespelarna att återvända. Vi tror att publiken kommer älska det de får se, säger Matt Bettinelli-Olpin till mig.

Kommer filmen få samma effekt på dagens publik som den första hade på mig för 25 år sen? Det återstår att se, men vi håller tummarna för ännu en nagelbitande stark upplevelse i biostolen. Nya ”Scream” inleder skräckfilmsåret 2022 med biopremiär 14 januari - jag längtar redan.