Grattis Filmstaden 97 år!

23 juni 1920 invigdes en av dåtidens största och mest moderna studioanläggningar – Filmstaden i Råsunda. Ännu är området hemvist för SF Bio, filmbolag och distributörer men i början av seklet var det framför allt en plats för filmproduktion. Många av de riktigt stora, första svenska filmerna här på platsen.

I början av seklet var Solna och Råsunda ännu ett lantligt, skogsrikt område strax norr om Stockholm. På platsen för det som skulle bli Filmstaden låg en strutsfarm. Aktiebolaget Strutskompaniet satsade stenhårt på produktion av plymer, som var på modet, men verksamheten tog sig aldrig riktigt och gick i konkurs några år senare. 1919 såldes området till Svenska Biografteatern som planerade att skapa en stor produktionsanläggning här. Samma år slogs Svenska Biografteatern ihop med Filmindustriaktiebolaget Skandia. AB Svensk Filmindustri hade uppstått.

Arkitekten Ebbe Crone (1885-1960) fick i uppdrag att rita en ny studioanläggning i Råsunda. Stilmässigt är området och byggnader ett fint exempel på brytningstiden mellan nationalromantik och 20-talsklassicism. Nationalromantiken med dess tillbakablickande på svensk medeltida arkitektur hade varit populär sedan seklets början, men snart skulle klassicismens lättare och enklare formspråk bli arkitekternas favorit.

Strax innanför grinden till Filmstaden ligger portvaktsstugan, som tillsammans med den gamla klädlogebyggnaden är rejäla tegelkonstruktioner som minner om medeltidens slutna, borgliknande byggnader. Restaurangen med sin fasad av tjärad panel och småspröjsade fönster är också ett fint prov på nationalromantisk arkitektur som hämtade inspiration allmogens arkitektur.
Administrationsbyggnaden däremot visar prov på stilen som skulle avlösa nationalromantiken: 20-talsklassicismen. Nu gällde putsat tegel i ljusa kulörer och valmade tak.

Ebbe Crone hämtade både inspiration och tekniskt kunnande från Tyskland. Eftersom inspelningarna var beroende av mesta möjliga dagsljus byggde man ateljéerna med stora glasfönster från golv till tak. Taken var mycket unika då de konstruerades i stål, ett material som användes i stor utsträckning i många offentliga byggnader vid den här tiden och framförallt byggnader som behövde stort ljusinsläpp. När filmen blev mer ljuskänslig på 1930-talet murades fönstren och taken igen. Nu när ljudfilmen gjorde entré var det också viktigt att ateljéerna var tysta.

Filmstaden var verkligen en filmens stad. Här arbetade alla som på något sätt var involverade i den svenska filmens frammarsch. Vid grindarna väntade ivriga autografjägare på sina idoler och många utländska besökare kom för att beskåda den moderna och pampiga anläggningen.

När kameratekniken utvecklades snabbt på 1960-talet och kamerorna blev mindre ville man ofta filma i befintliga miljöer, och inte i ateljé. Lönsamheten sjönk och till sista lämnade SF Filmstaden för gott 1970. I dag sitter SF Bio i lokalerna på nytt sedan 15 år och i området finns flera stora filmdistributörer. Än lever filmen i Filmstaden!

Är du nyfiken på Filmstaden? 6 augusti börjar Filmstadens vänners guidade visningar igen. De hålls kl 14 varje söndag, men kika gärna på filmstadenskultur.se för aktuellt kalendarium.

Närmare 400 svenska långfilmer producerades i Filmstaden i Råsunda, här är ett urval av några av dem:

• Körkarlen, Victor Sjöström, 1919
• Gösta Berlings saga, Mauritz Stiller (Greta Garbos genombrottsfilm), 1924
• Munkbrogreven, Sigurd Wallén och Edvin Adolphson, 1934 (Ingrid Bergmans genombrottsfilm)
• Det sjunde inseglet, Ingmar Bergman, 1957
• Herr Arnes penningar, Gustaf Molander, 1954 (den första färgfilmen)
• Att angöra en brygga, Tage Danielsson, 1965
• Pippi Långstrump, Olle Hellbom, 1969
• Veranda för en tenor, Lisa Ohlin, 1998

Caroline Swartling, Redaktör Digitala Medier