Exorcisten: kulten kring en klassiker

”Världens mest skrämmande film” flyttade in skräckfilmen i finrummet efter en succé som fick växa fram. Filmens inflytande på popkulturen kan inte överskattas.

Trots att alla är i högsta grad kända och de flesta ännu aktiva med en lång karriär bakom sig, är ”Exorcisten” den som alla inblandade främst förknippas med, i olika grad, förstås.

Författaren William Peter Blatty hade skrivit många filmmanus och böcker när han fick en fullträff med boken ”The Exorcist”, som byggde på faktiska händelser. Blatty som normalt höll sig till komedi skulle bli skräcknestorn genom att skriva en roman efter att ha lyssnat på en teologisk föreläsning om en amerikansk jesuitprästs exorcism utförd på en ung pojke på 1940-talet. Blatty ändrade några mindre detaljer, men följde det faktiska fallet relativt nära.

Ändamålen helgar medlen

William Peter Blatty, som var djupt religiös katolik (han dog för drygt ett år sedan, 89 år gammal) ansåg inte att han skrivit en blasfemisk berättelse. Istället har han nöjt konstaterat att han drivit mängder av troende in i biktstolen som en effekt av filmens uppslitande scener.

Blatty fick kännedom om sin mors bortgång den andra dagen han skrev på manuset och såg det som ett tecken att han skulle skriva en berättelse som visade på giltigheten i tron på ett liv efter döden. När boken gjort succé skrev Blatty själv ett filmmanus som inte avvek märkbart från romanen.

Filmens regissör William Friedkin var visserligen uppväxt i en judisk miljö, men saknade själv religiös övertygelse. Det gjorde honom inte mindre dedikerad för projektet. Han hade förutom manuset tillgång till det bakgrundsmaterial berättelsen byggde på. Och hans humör och metoder för att locka fram stämningar upprörde många. Både Linda Blair och Ellen Burstyn skadade ryggen när de kastades våldsamt i selar för att simulera besatthet, Blair spelade endast iklädd ett linne i ett rum som var nerkylt för att hennes andedräkt skulle synas effektfullt. Inför scenen där Fader Karras får sista smörjelsen slog Friedkin oväntat skådespelaren William O’Malley i ansiktet så att denne skulle ha den rätta uppsynen av upprivenhet och allvar. Han ska till och med ha skjutit lösa skott utan förvarning, allt för att få ett autentiskt skräckslaget intryck av skådespelarna.

Kulten och myten

”Exorcisten” gick ursprungligen upp på ett blygsamt antal biografer, men växte snart till ett fenomen. Filmen blev nominerad till 10 Oscar, av vilka den vann två, den har flertalet gånger blivit utnämnd till världens bästa skräckfilm alternativt den mest skrämmande filmen någonsin och 2010 valdes ”Exorcisten” ut för att bevaras i National Film Registry såsom ”kulturellt, historisk och estetiskt betydelsefull”. Skräckfilmen hade hittat in i finrummet.

Men det var inte det som gjorde den till en kultfilm.

Ämnet, demonisk besatthet, fascinerade många och fick dem att bygga vidare på myten utanför spelfilmen. Det ryktades om att filminspelningen drabbats av förbannelser, men sanningen att säga var det helt normala turer som fick ett antal namnkunniga regissörer – Stanley Kubrick, Arthur Penn, Mike Nichols – att tacka nej till projektet. Flera kända skådespelare – Marlon Brando, Jack Nicholson, Jane Fonda – ratades också för att inte skymma filmens tema med stora namn.
Slutligen gick regiuppdraget till Blattys kompis William Friedkin, som firat triumfer med sitt mästerverk ”The French Connection” och den okända Linda Blair fick spela Regan, ivrigt påhejad inte av sin agent, utan av sin mamma.

Men ryktesspridningen var igång. Och varje nekande ses i sådana sammanhang som en bekräftelse, vilket leder till nya spekulationer och rykten. Och så har legenderna fått liv.

Mer än ögat ser

En spridd föreställning om ”Exorcisten” är att filmskaparna använde sig av subliminala budskap. Detta var en tid då människor börjat spela rockskivor baklänges för att uppfatta budskap som man menade oskyldig lyssnare tog till sig undermedvetet. Budskapen var alltid sataniska. På samma sätt menade man att de skrämmande bilder som snabbt skymtar förbi i ”Exorcisten” var budskap riktade mot publikens undermedvetna. Men om de nu var så dolda, hur kommer det sig att man ser dem klart och tydligt utan ansträngning? Sanningen är snarare att bilderna fungerar på samma sätt som när någon säger ”bu!” mitt i en spännande berättelse. Det är förstås ett argument som inte biter på den som vill sprida legenden vidare.

Mycket av det man ser i ”Exorcisten” är inte vad man tror. Den gamla prästen Fader Karras spelas av Max von Sydow, som när filmen spelades in var 44 år ung. Närbilderna på hans fårade ansikte krävde att han faktiskt var mer sminkad än den besatta Regan i Linda Blairs gestalt!

Stämningarna

För att göra stämningen komplett var musiken avgörande. Kompositören Lalo Schifrin – som bland annat skapade den legendariska vinjetten för Mission Impossible – fick uppdraget att göra filmens soundtrack. Friedkin ville att musiken skulle vara atonal och oförutsägbar. Resultatet blev ett sex minuter långt prov som användes i den ursprungliga trailern. Enligt uppgift skrämde trailerns kombination av bilder och musik slag på publiken, som rusade ut på toaletterna för att kräkas. Filmbolaget bad Friedkin att be Schifrin att tona ner musiken, göra den enklare och mindre dramatisk. Istället för att göra det slängde William Friedkin ut inspelningen genom ett fönster i vredesmod. Sedan använde han snarlik musik från Krzysztof Penderecki och Hans Werner Henze. I senare releaser av filmen kom delar av Schifrins musik att användas vid sidan av ett stycke ut George Crumbs mardrömslika ”Black Angels”.

Men all denna blodisande musik konkurrerades ut av ett stycke av en ung proggmusiker. Det som skickade kalla kårar efter ryggen på generationer av biobesökare var Mike Oldfields ”Tubular Bells”. Därmed lanserades – delvis ovilligt – inte bara den unge musikern, utan den massiva succén lade grunden till det imperium som idag går under namnet Virgin.

Odödlig skräckklassiker

Ursprungsmannen William Peter Blattys ambition var som sagt att visa på att liv efter döden är en realitet. Hur det budskapet gick fram kan man alldeles säkert diskutera. Det är däremot ställt utom allt tvivel att filmen ”Exorcisten” blivit odödlig.

Hur var det med alla myter och legender kring filmen, då? Ja, de är väl knappast styrkta av någon med den minsta inblandning i projektet. Men de bidrar till stämningen ändå. Inte sant?