Entusiasternas alternativa filmscen

Att göra film har alltid varit en stor och kostsam process. Men det har i allt större utsträckning blivit en sanning med modifikation.

Drömfabriken. Så kallas den industri som tar visioner och skapar en gemensam upplevelse för en publik på hundratals, tusentals, ja till och med miljoner. Företeelsen har funnits så länge människan berättat historier för varandra. Det moderna samhället öppnade upp för världspublikerna och även om författarna var i händerna på förläggare och tryckare, så kunde de måla upp storslagna scenarier utan att det kostade mer än ett småskaligt kammarspel.

Med biograffilmen fick det stora formatet helt andra förutsättningar. ”A cast of thousands” kostade plötsligt skjortan, men det var vad publiken ville ha, så det var bara att slanta upp om det skulle bli någon publikrusning. Smakar det så kostar det. Filmindustrin föddes.

Men bit för bit har berättaren tagit tillbaka kommandot.

När filmerna blev allt större, med spektakulära format, sprakande färg och stora stjärnor i klasar, då valde en liten fransk grupp att gå dokumentärfilmarnas väg och välja skakig handburen kamera framför att bygga studior med kranar och spår för kameravagnar. Man valde svart/vit film framför technicolour. Det blev succé.

Amerikanerna var inte sämre de. En ny generation berättare som Coppola, Spielberg och Scorsese utmanade de stora producenterna och skapade personliga filmer utanför studiosystemens rigida ramar. Och när milleniet blev nytt kom en ny trend med nerdar som Sam ”Spider-Man” Raimi och Peter ”Hobbit” Jackson, som plötsligt satte agendan för hur film skulle skapas och på vilka villkor.

Men det fanns fortfarande en sak som var utanför filmskaparnas räckhåll: finansieringen. Hur många filmprojekt har inte gått i graven för att det saknats medel? Det klassiska upplägget är att en filmidé ”pitchas” för en finansiär. Man berättar förutsättningarna för historien så målande som möjligt och kryddar eventuellt med möjliga stjärnor. Om personerna med checkhäftet övertygas så blir det en film.

Tills nyligen.

Någon kom på idén att hoppa över ett mellanled och vända sig direkt till de som ska göra filmen till en succé: publiken. Med crowdfunding skakades filmindustrin om igen. Ett tidigt exempel är den fanfinansierade finsk-tyska ”Iron Sky”. Varför inget traditionellt filmbolag nappade på idén med en scifikomedi om nazister på månens baksida är … ja, inte helt underligt, om man tänker efter. Den blev hur som helst genombrottet för en finansieringsform som satte risktagande och research i ett nytt sammanhang. Galna idéer, någon?

David Sandberg, skaparen av den svenska filmen ”Kung Fury” presenterade en färdig trailer i sin kickstarterkampanj och tog via sin fanbase filmen hela vägen till Cannes filmfestival. Fanbase och internetkampanjer var då sedan länge en faktor att räkna med i filmbranschen. Annars skulle vi förmodligen inte sett en filmtitel som ”Snakes On a Plane” nio år tidigare.

Ovanstående är självklart en grovt förenklad historieskrivning av crowdfundingens betydelse för filmproduktion. När filmkollektivet Crazy Pictures samlat in en ansenlig summa pengar från fansen till bioaktuella ”Den blomstertid nu kommer” blev även SF Bio tidigt inblandade. Och fortfarande hjälper olika fonder både blivande och etablerade filmskapare med projekt.

Men ändå har crowdfunding, internet, tillgänglig teknik i form av kraftfulla hemdatorer och programvaror trots allt fått filmskaparen i sovrummet att kliva fram i rampljuset som en modern version av den svältande författaren i en dragig vindsvåning.