Cool eller rolig? Kan man inte vara båda? Måste man inte vara båda?

De coolaste snubbarna har alltid ett snett leende i mungipan. Actionhjältar får inte ta sig själva på för stort allvar.

Innan Paul Rudd blev Ant-Man var han främst känd som komisk skådespelare. Därmed sällar han sig till en skara filmskådespelare med en fot i komedifacket och en i actionträsket. För actionhjältar måste ha ett mått av distans och till och med osäkerhet om de inte ska bli alldeles för fjompiga.

Tänk så här: Steven Seagal. Arga ögon. Inte ett leende. Aldrig ens nära att hamna i underläge. Spännande? Inte så värst. En modern actionhjälte måste kunna bjuda på sig själv och visa lite osäkerhet.

Redan på sjuttiotalet hämtade man en av de blivande actionikonerna, Burt Reynolds, från komedifacket. När han blev hårdingen Lewis i ”Den sista färden” 1972 var det inte en roll man var van att se honom i. Efter det skulle det bli hans grej att göra roller som var ”cooliga”, alltså coolt roliga. Filmer med tramsiga titlar som ”McCoy – fräck som fan!”, ”Kör hårt, McKlusky” och ”Nu blåser vi snuten” varvades med rena komedier.

Det tokroliga sjuttiotalet, som ackompanjerats av töntiga banjorolls, gick över i ett saxofonbrölande åttiotal; actionkomedins era. Här var snubbar som Mel Gibson kungar och hockeyfrissan var deras kombinerade kungakronor och mantlar. Även om filmgenren actionkomedi sedan dess dödförklarats grundligt, så har hjältarna med komisk tajming i rallarsvingarna aldrig varit ur modet. Men idag har coola hjälten med oneliners bytts ut mot en metahjälte, inte sällan med tveksamma meriter.

Många skådespelare med actionmeriter har sedan dess hämtats från komedin. Val Kilmer - känd från ”Top Gun”, ”Batman Forever”, ”Heat”, ”Snömannen” etc – slog igenom med spionspoofen ”Top Secret!”, Denis Leary (bl.a ”The Amazing Spider-Man”) startade som ståuppare, Will Smith var rapartist och hade sin egen sitcom ”Fresh Prince i Bel-Air” när han bröt igenom actionvallen med ”Independence Day”. Och innan ”Matrix” var Keanu Reves inte sällan en clueless tonåring i filmer som ”Parenthood” och ”Bill & Teds galna äventyr”.

Komikern Michael Keaton kom att bli den förste Batman i Tim Burtons filmserie och han har sedan balanserat mellan allvar och skratt i ett antal filmer. Hans ärkefiender fick en svartare dimension genom sina förväntade roliga kvalitéer, som Danny DeVitos Pingvinen och Jim Carreys Riddler.

Ett antal skådespelare har kännetecknet att lyfta actionscenerna med komisk närvaro: Harrison Ford, Brad Pitt, Samuel L Jackson, Kurt Russell, Johnny Depp, för att nämna några. Tänk dig en ofjollig Captain Jack Sparrow. Not cool!

Dagens superhjältar skulle inte klara sig utan en ironisk glimt i ögonvrån. Chris Pratt – som man kan bland annat kunde se i kultserien ”Parks and Recreation” – gör Peter Quill aka Star-Lord löjligt ball, Robert Downey Jr:s Iron Man är en ombytlig trickster utan hjärta bakom en överdrivet designad fasad, Chris Hemsworth spelar en gud slash superhjälte, Tor, med komiskt höga tankar om sig själv. Och så Paul Rudds Ant-Man, då. Den ofrivillige superhjälten. Den snälla ensamstående pappan som inte får vardagen att gå ihop om han inte blir brottsbekämpare med larviga förminsknings- och förstoringskrafter.

Lekfullheten gör det coola coolare. Metahjälten får sista skrattet.