Allt ljus på Meryl Streep

Hon är hondjävulen som bar Prada, järnladyn som sjöng ”Dancing Queen”, och vår tids mest hyllade och prisbelönta skådespelerska. Men hur blev Meryl Streep så ikonisk?

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta en mer rutinerad och hyllad skådespelerska idag än Meryl Streep. Med en karriär som sträcker sig över 40 år och ett svårslaget rekord i antal Oscarsnomineringar håller den amerikanska filmstjärnan en unik plats bland Hollywoods kungligheter. Men hur hamnade hon där?

I sina unga år pluggade Meryl drama på Yale, och flyttade 28 år gammal till New York för att pröva lyckan. Hon briljerade på teaterscenen, vann en Tony, och fick snart filmdebutera i ”Julia” (1977), med motspelare som Jane Fonda och Vanessa Redgrave. Dramat om Nazi-Tyskland nominerades till 11 Oscars och vann tre. Även om rollen var liten fick Meryl Streep en riktigt stark inledning på filmkarriären.

Streeps första Oscarsnominering kom bara ett par år senare, för birollen i krigsfilmen ”The Deer Hunter” (1978). Det året förlorade hon till Maggie Smith, men fick kort därpå revansch - med skilsmässodramat ”Kramer vs Kramer” (1979). Hennes andra Oscarsstayett dröjde inte länge, den verklighetsbaserade huvudrollen i ”Sophies val” (1982) blev nästa milstolpe på meritlistan.

Under 1980-talet var Meryl Streep mån om att välja sina roller med omsorg, och inte hamna i fällan som många andra kvinnliga skådespelare: ”Jag ser fram emot större roller, men jag vill inte göra mjukporr där karaktären kliver in i dimmat ljus, halvnaken”, sade hon i en tidig intervju.

Fler verklighetsbaserade draman följde, som ”Silkwood” (1983), ”Mitt Afrika” (1985) och ”Ett skrik i mörkret” (1988). Meryl Streep hittade mer komiska roller i ”En hondjävuls liv och lustar” (1989) och ”Vykort från drömfabriken” (1990). Även om inte alla hennes filmer blev publikframgångar, eller väl mottagna av kritikerna, hyllades Meryl Streep alltid för sina insatser.

Enda bakslaget i karriären kom i början av 90-talet. Hon hade fyllt 40, och upptäckte den bittra sanningen om att filmvärlden hade allt färre roller att erbjuda kvinnor i hennes ålder. Hennes största biosuccé det årtiondet blev ”Broarna i Madison County”, ett romantiskt drama med Clint Eastwood som motspelare där hon - förstås - åter blev Oscarsnominerad.

Efter det hittade Meryl Streep sin nisch - hon blev en karaktärsskådespelare och använde sin unika talang att porträttera fantastiska och mångsidiga kvinnor. Vare sig de bygger på verkliga personer, som i ”Florence Foster Jenkins” (2016), eller är fiktiva som i ”August: Osage County” (2013). Med sin förmåga att härma dialekter (och med viss hjälp från sminkteamet) kan hon förvandla sig till vem som helst. Det fick vi inte minst fick se i ”Järnladyn” från 2011 - rollen som Margaret Thatcher blev hennes tredje Oscarsvinst.

Filmkritikerna är överens: Meryl Streeps unika styrka är att hon försvinner in i sina roller likt en kameleont, utan att någonsin tänja på trovärdigheten. I en tv-intervju från 1998 pratade hon om hur hon älskar att låta sig uppslukas av sina karaktärer:

”Det är skådespeleri. Det är vad jag älskar att göra. Att totalt försvinna in i ett möjligt liv som jag kunde ha levt. Det är oändligt intressant för mig. Jag har inte analyserat varför jag gör det jag gör. Därför har jag aldrig velat ge en kurs i skådespeleri … Jag vet inte hur man förklarar det logiskt för någon annan: det är bara något man känner.”

Vid sidan av många kritikerhyllade filmer - fler än vad vi får plats att nämna här! - återvänder Meryl Streep gärna också till komedier. I rollen som den hårda moderedaktören Miranda Priestly i komedin ”Djävulen bär Prada” (2006) fick hon ge en skruvad tolkning av VOGUE-ikonen Anna Wintour. Och just nu ser vi henne dansa och sjunga ABBA-hits på nytt i ”Mamma Mia! Here We Go Again”, den bioaktuella uppföljaren till feelgood-musikalen ”Mamma Mia!” från 2008.

Ingen roll är för liten, och Meryl Streep gör lika gärna små gästinhopp som röstdubbningar i animerade filmer. Biofloppar verkar aldrig heller påverka skådespelerskan som sedan länge snittar två filmroller om året. I våras medverkade hon i Steven Spielbergs ”The Post”, och redan i vinter kan vi se henne som Topsy, Mary Poppins excentriska kusin i familjefilmen ”Mary Poppins kommer tillbaka”.

Som ett av Hollywoods största namn vet Meryl om sin makt i filmbranschen. Hon har på senare tid uttalat sig mot Harvey Weinstein, och gett även president Donald Trump flera hårda kängor.

”Min vän Tommy Lee Jones sade en gång: Visst är det ett privilegium att vara skådespelare?” mindes Meryl under sitt hyllade tal på förra årets Golden Globe-gala. ”Det stämmer, det är ett privilegium och ett ansvar som vi måste påminna oss om, varje dag.”

Nästa år fyller hon 70 år, och medan många kvinnliga kollegor tyvärr försvinner ur rampljuset, verkar det alltid skina lika starkt på allas vår Meryl Streep.