Att spela in, klippa och visa film analogt är något av en anomali i dagens digitala filmlandskap. Att spela in en film digitalt är både billigare och smidigare. Trots de uppenbara fördelarna återvänder nu många prominenta filmskapare till ett analogt arbetssätt. Den digitala slutprodukten saknar helt enkelt något som analog film erbjuder. Den där äkta känslan, som är så svår att sätta ord på.

Högre upplösning

Det överlägsna 70 mm-formatet erbjuder en skarpare, krispigare och mer stabil bild.

Analog projektion

Filmen kommer levererad till biografen på fysiska filmremsor och är inte digitalt överförd till en lokal hårddisk. Filmremsorna visas sedan genom en riktig projektor som endast kan skötas av en utbildad biografmaskinist. Känslan som infinner sig när ljudet från projektorn surrar ut i biomörkret är obeskrivlig.

Så nära verkligheten man kan komma

Filmskapare som filmar digitalt lägger ner åtskilliga timmar i postproduktion för att ge den digitala bilden den där organiska känslan. Filmremsan har rikare textur, mer vibrerande färger och skarpare skuggor som inte kan matchas av digital teknik. Christopher Nolan har filmat de flesta av sina storfilmer för 70 mm, och är en stor ambassadör för formatet. Quentin Tarantino, som också är en anhängare av 70 mm, hävdar att han kan avgöra på en sekund om det är en digital eller analog kopia som visas i en biosalong. Kan du?