Wrestlingstjärnan spelar actionhjälte i Bumblebee

John Cena spelar en av huvudrollerna i ”Bumblebee”, den sjätte och senaste filmen i ”Transformers”-serien som även är en prequel. Han berättar för Filmstaden om sin roll, sina egna actionhjältar och skillnaden mellan skådespeleri och wrestling.

John Cena har gått från wrestlingstjärna till skådespelare i såväl actionfilm som komedi. I ”Bumblebee” spelar han en tuff militär som är titelroboten på spåret.

Vad är din relation till Transformers?

– Jag har nog aldrig fängslats av dem. Det är svårt för någon som lever idag att sätta i sammanhanget. Vad kan jag säga? Exempelvis, Nintendo Switch är en ganska cool manick som kan agera likt ett helt underhållningssystem man kan koppla upp sig med till sina vänner. Den är väldigt mångsidig. Transformers var banbrytande. Man måste se en åttaåring framför sig som helt plötsligt är en magiker då han kan förvandla en rigg eller jaktflygplan till en actionfigur och sen tillbaka. Det var fantastiskt! De marknadsförde det väl, kvalité på leksakerna var bra, och det var mer än man kunde tänka sig. För en åttaåring, speciellt en fantasifull sådan, så fick man två leksaker i en. Det är redan en vinst. De tecknade serierna förstärkte bara det universum de skapat. De goda blev godare, de onda ondare. Publiken på den tiden var inte så intresserade av gråzoner. De ville heja på hjälten och bua ut skurken. Det var den perfekta tiden för den typen av teknologi. I den presentationen vare sig du var tolv eller åtta, eller ännu yngre, så blev det den ultimata leksaken trots konkurrens från många andra, stora varumärken inom leksaksindustrin. Detta var ju när ”Star Wars” blev populärt. Det var ju ett barns dröm att växa upp på 1980-talet ur ett leksaksperspektiv. Transformers var den senaste teknologin. Den kopierades så mycket, så effektivt var det. Ännu idag.

Din karaktär är inledningsvis humoristisk men blir senare mer seriös i filmen.

– Jag tror inte agent Burns behöver vara rolig. Vi gjorde många tagningar. Travis (Knight) är en otrolig regissör, det är ett nöje att jobba med honom. Vi kommunicerade väl. Ofta fick han vad han ville ha relativt tidigt. Han är suverän på att se filmen framför sina ögon innan han gör den. Så under dessa stora scener, när de redan är ljussatta och med massor av folk, så kunde han komma över avslappnat och säga ”Okej, du kan slösa bort en” och sen gå iväg igen. ”Jag fick den, vi har den redan, men har ändå satt upp allt så kör.” Det var under dessa femminuterstagningar som vissa små bitar kom med i filmen. Men jag förväntade mig inte för en sekund att Burns skulle ha någon annan personlig dynamik än rättfram och fast besluten att dels försvara sitt land och dels hämnas. Man behöver den ingrediensen i filmen. Visst behöver man skratta men om huvudantagonisten är en klant som halkar på ett bananskal så hejar man nödvändigtvis inte på Bumblebee. Jag hade gärna gjort det komiskt men det var inte rätt tid eller plats.

– Självklart hade det varit kul att få visa upp mina färdigheter men det var inte rätt film. Det hade gjort den sämre. Historien handlar om flickan och roboten. De slängde upp mig på affischen som en gåva, vilket jag är tacksam för. Men filmen handlar om relationen mellan Charlie och Bumblebee, den unika värld han kommer från och kastas in i, den kamp en tonårstjej går igenom, och hur de hittar varandra i känsliga lägen i sina liv.

Även om du ofta agerar som en skurk så anar man att du kommer bli snäll på slutet.

– Det är det som är fint med filmen, man vill se hur alla karaktärer utvecklas. Inte bara huvudpersonen utan alla går igenom någon slags förvandling och börjar acklimatisera till detta fenomen, vissa på annorlunda sätt. Burns är en bestämd karaktär och under filmens gång försöker alla ändra hans åsikt. När man ser filmen finns det förhoppningsvis en belöning för man kommer att förstå varför han är så förbannad. Han har fått sin värld förstörd och alla skulle reagera på det här sättet, försöka hämnas på den eller det som gjort detta.

Karaktären är lämpligt nog väldigt lik många actionhjältar från 1980-talet. Har du några personliga favoriter?

– Jag vet att ”Bumblebee” kommer bli den största julfilmen någonsin men den kommer inte slå ”Die Hard”, det är en riktigt bra julfilm. Jag tror på det sätt man tog in underhållning 1980-talet så ville man i slutändan heja på hjälten. Det är därför man minns Bruce, Arnold och Stallone, utanför deras prestationer då, för tidpunkten var helt rätt för den typ av hjälte. Dynamiken har ändrats lite och det är vad det är men när man gör en film som utspelas på 80-talet så är det bra att kunna gå tillbaka till det. Och inte nödvändigtvis för att göra narr av det. Det här är en stor, hård kille som ser ut att kunna slå något som ser oslagbart ut.

Du är ju även en känd wrestlingstjärna. Vad är de stora likheterna och skillnaderna mellan det och skådespeleriet?

– Vi berättar båda historier, om kamp mellan gott och ont. Här är de stora skillnaderna. Man får inga omtagningar. Vi har en direkt publik som säger om det är bra eller inte så jag kan ändra historien halvvägs igenom baserat på ljudet från publiken. Jag kan inte ändra själva berättandet och förvandla Bumblebee till He-Man. Men jag kan ta mina tillgångar från ”Bumblebee” och ta dem längs en annan väg efter vad jag hör men fortfarande till samma mållinje. Det är unikt ur det perspektivet. En av de mest unika konstformer av skådespeleri som finns för det är ett äventyr baserat på publikpsykologi där tusentals personer skriker ”Gå dit!” och då får man ändra sin ursprungliga plan och komma på en lösning. Medan i en film är det väldigt noggrant. Man läser ett manus med scenanvisningar som säger var du ska gå, allt matchar varann och kontinuiteten är perfekt. Filmer är mer subtila och subtilitet kan flytta berg. Inom wrestling har man folk som sitter längst bak och därför måste det vara enormt. En stor korrigeringsperiod för mig var att tona ner. Det är det första jag säger till en regissör ”Snälla säg till när jag är för stor för det kommer jag vara”. Och de är alltid duktiga på sådant. För mig sitter det långt inne efter 15 år så det är svårt att stänga av. Så de är väldigt olika men i slutändan försöker vi bara underhålla någon som sitter ner.

Hur var upplevelsen att filma med roboten och så pass mycket green screen?

– Det beror helt på hur man uppfattar det. Travis var fantastiskt när det kommer till att acklimatisera oss till miljön. Det här är en man som har gjort sin läxa, tagit fram tolkningar och lösa animationer. Så även om du är där på skärmen eller på en slags halv inspelningsplats där de fyller in resten sen så tack vare hans förmåga att förmedla informationen så tänkte jag aldrig att jag tittade på en tennisboll. Och det är ett testamente åt hans regi.

Kommer vi se dig i fler Transformers-filmer?

– Det är inte upp till mig utan publiken. Om de kommer… De dödade ju mig aldrig, så jag lever ju tekniskt sätt. Vi får se.

Är du sugen på det?

– Hundra procent. Absolut. Av samma anledning som jag ville vara med i denna. Historien är fantastisk och jag tror om det blir en succé så är det bevis på att en annorlunda variant på den här typen av film kan bli succé och öppnar nya dörrar.