Vi möter Sanna Lenken - regissören bakom Comedy Queen

”Livet är både skratt och tårar” säger regissören Sanna Lenken, som med sin nya familjefilm hoppas ta med publiken på en känslofylld resa.

Veckans svenska biopremiär ”Comedy Queen” handlar om Sasha, en modig 13-åring som går igenom något inget barn ska behöva uppleva. Sashas mamma har dött bara några månader tidigare och lämnat efter sig ett stort tomrum. Hennes deprimerade pappa går inte att kommunicera med, och Sasha vill inget hellre än att få honom att skratta igen. Själv tacklar hon sorgen med att studera Youtubeklipp på ståuppkomiker som hon ser upp till. Sasha har nämligen skrivit en att-göra-lista, en slags guide till livet för att hon inte ska bli som sin mamma. En av punkterna? "Bli en Comedy Queen".

Den svenska dramakomedin bygger på en hyllad bok av författaren Jenny Jägerfeld och blir nu till en stark, tänkvärd och feelgood-laddad familjefilm i händerna på regissören bakom ”Min lilla syster”. Här berättar Sanna Lenken om hur hon kom i kontakt med projektet, och varför hon vill göra filmer som berör publiken.

– Det var producenten Anna Anthony som skickade boken till mig. Det roliga var att jag hade läst att hon hade köpt rättigheterna till boken. Jag läste lite om den, och tänkte att den nog skulle passa mig. ”Tänk om hon ringer mig?” Så gjorde hon det. (Skratt) Hon såg tydligen också att det skulle kunna passa mig.

– När jag sen läste boken blev jag väldigt berörd. Och det är viktigt för mig i allt jag gör. Om jag blir rörd av det jag läser, då vill jag göra det. Jag fick tårar i ögonen och jag skrattade mycket.

Fanns det något som du själv kunde relatera till i Sashas historia?

– Väldigt många i min familj har dött innan jag föddes. Båda mina föräldrar förlorade sina pappor tidigt, så som Sasha har förlorat sin mamma. Min uppväxt är väldigt präglad av det, frånvaron av mina mor- och farföräldrar. Jag har även en storebror som dog innan jag föddes. Döden har alltid funnits i mitt liv, som en slags skuggsida.

– Därför tror jag att jag dras till ämnen där det finns en smärtpunkt, eller en botten. Men trots att mina föräldrar har varit med om så mycket, trots de här tragedierna, fanns det så otroligt mycket lust och ljus och hopp. Det tycker jag även den här boken hade. Jag kände igen mig i den här växelverkan mellan det väldigt svarta och det lyckliga. Sånt är livet, verkligen inkapslat på något sätt. Jag har svårt att göra något som bara är roligt, eller becksvart, utan för mig är livet både skratt och tårar.

Det är ändå ovanligt att se filmer för barn och unga beröra så pass djupa och allvarliga ämnen.

– Det kände jag också. Boken har en målgrupp på 9-12 år. Jag tror kanske 10-14 är en bättre ålder för filmen, för att man verkligen ska förstå allt. Det fanns ett tomrum där, tyckte jag, det finns ingenting som tar de här känslorna på allvar. Man kanske är rädd att barnen ska bli för ledsna? Skratt är man aldrig rädd för, men just sorg… Men jag upplever att barn älskar att bli berörda, precis som vuxna gör. Det är det som är nöjet när man ser en film. Man vill uppleva saker. Jag tänker att barn vill det och tycker om det.

Sigrid Johnson är otrolig i huvudrollen. Var det svårt att hitta henne?

– Där måste jag credda min castare Catrin Wideryd. Jag sa till henne ganska tidigt att det kommer bli svårt. Vi gjorde filmen ”Min lilla syster” ihop, och det var väldigt svårt att hitta huvudrollen där. Och nu när jag gav mig in i exakt samma grej en gång till, tänkte jag att det kommer bli magont ända fram till inspelning. Men hon hade en tjej som hon precis hade castat till en annan film, som inte fick den rollen. Den regissören valde någon annan - tur för mig då!

– Men det som var så häftigt med Sigrid, det vi alltid letar efter när vi provfilmar unga killar och tjejer, det är att de ska ha en bredd. Att de vågar kasta sig ut och göra det mesta. Jag tror jag grät till hennes första provfilmning. Jag blev helt blown away.

Vad har du för knep som regissör för att få fram rätt känslor hos en trettonåring?

– En rolig sak var att hon frågade mig: ”Får jag svära?” Det var en bra fråga för då sa jag: ”Skojar du med mig, Sigrid? Du får göra vad du vill framför kameran!” Hon skulle få känna att hon var helt fri. Då tror jag att det släppte lite för henne. För mig var det självklart att hon skulle känna sig bekväm framför kameran och inte censurera sig.

– Sen var det viktigt för mig med pappans roll, att han skulle vara en team player, alltså någon som kan lyfta henne. Jag visste att Oscar (Töringe) är en person som skulle kunna lyfta henne i samspelet med henne. När de två fick provfilma mot varann var det så självklart att vi tre skulle kunna hitta något väldigt fint ihop.

Är hennes stand-up-scener något som improviserades fram, eller fanns det i boken och i manus?

– När hon övar hemma körde vi helt galna improvisationer. Jag bara skrek en massa ord: ”Säg att du är en gurka! Stå på händer!” Men när hon står på scen är det väldigt genomarbetat. Jag kände att hon måste rikta sig mot sin pappa, att det måste ha något med honom att göra och inte bara vara skämt. Det jobbade vi med mycket.

– Vi tog även hjälp av Nour El-Refai, som faktiskt känner Sigrid sen tidigare. Sigrid har varit med i Melodifestivalen som hennes sidekick när hon var liten. Så hon var jätteglad att hjälpa till. Vi besökte Norra Brunn, och där berättade Nour för oss hur stand-up funkar. Vi lärde oss hur man bygger ett skämt - när man bara har en rad men man fortsätter och fortsätter, man tar in publiken… Den dagen var fantastisk. Jag lärde mig jättemycket.

– Sigrid fick öva på att dra skämt också, men jag ville inte att hon skulle kännas proffsig. Hon är ju ett barn. Grejen var att Sasha i filmen skulle öva på att vara rolig, men också vara lite pinsam. Och det blev ju lite pinsamt och det var det som blev roligt.

Stand-up, är det något du själv skulle våga prova på?

– Nej… när vi var där på Norra Brunn tänkte jag att det måste vara vidrigt! Jag tänkte ett tag att jag kanske borde testa, för filmens skull? Men det jag lärt mig på den här filmen är att jag inte är speciellt rolig. Jag kan inte dra vitsar. Jag kommer inte ihåg dem. Jag fattar inte dem. Men jag jag är väldigt imponerad av dem som står på scen och gör det, och känns så lugna.

Jag pratade nyligen med tjejerna i ”Så jävla easy going” som råkar vara vårens andra filmatisering av Jenny Jägerfeld. De berättade hur deras film ändrat ganska mycket från boken. Hur lik är ”Comedy Queen” sin förlaga?

– Det är Linn Gottfridsson som skrivit manus. Jag skulle säga att vi ändrat ganska mycket. Grunden är densamma, men i boken utspelas allt i Sashas huvud. Vi har lagt in en ny karaktär, John, som inte fanns med innan. Och listan var mycket längre i boken. Jag tror hon har 10 punkter, som var lite svåra att gestalta. Men framför allt har vi strukturerat om och lagt in nya element. Jenny gav oss fria händer. Och hon tycker mycket om filmen, det känns skönt. Det viktiga är att kärnan är kvar, och hjärtat i boken.

*Vad hoppas du att publiken ska känna? *

– Att de ska bli berörda! Jag hoppas de ska roas och heja på Sasha. Att de tycker om henne. Och att man är med henne genom pinsamheterna och allt det jobbiga, och skratten. Ofta när man sett en film som man blir berörd av, så vill man bara gå ut och kramas och prata med sina vänner och sin familj. Det önskar jag med allt jag gör. Att även om de inte skulle prata just om filmen, så att de går ut pratar med varann. Att det öppnar upp saker. Och kanske kan den vara en tröst för barn som varit med om det. Det vore fint. Att man känner att man inte är ensam.

Först ”Min lilla syster” och nu ”Comedy Queen”, du verkar dras till filmer om unga människor och ganska seriösa teman. Är det den typen av historier du vill berätta?

– Om man ser till allt jag gjort, även tv-serien ”Tunna blå linjen” som också berör starka teman med mycket känslor och skratt och glädje, så är det så jag vill jobba. Finns inte det så har jag svårt att tacka ja. Det låter banalt men jag vill verkligen beröra folk. På ett ärligt sätt.

Slutligen, vad är ditt tidigaste biominne?

– Det finns en barnfilm… vad hette den? ”Dunderklumpen”! Jag var jättekär i en kille när jag var åtta år. Och skolan hade filmklubb. Då gick vi och såg ”Dunderklumpen”, han och jag. Det är fint. Min första dejt, ”Dunderklumpen” på skolbio! (skratt) Jag minns det väldigt väl. Bra film också.

”Comedy Queen” får biopremiär över hela landet den 11 februari.