Verklighetens Beautiful Boy

Vi träffade David Sheff, författaren till ”Beautiful Boy”, för att prata om hopplöshet, stigmatiseringen kring drogberoende och betydelsen av att aldrig ge upp.

2008 publicerades boken ”Beautiful Boy” där journalisten David Sheff berättar den tragiska historien om sonen Nic som faller ner i ett djupt drogberoende som nästan tog hans liv. Boken blev snabbt en internationell storsäljare och hyllades för sitt nakna och intima porträtt av en familj som är fast i en helvetesspiral.
Boken blir nu film med den Oscarsnominerade duo Steve Carell och Timothée Chalamet i rollerna som far och son. Inför premiären den 11 januari fick Filmstaden chansen att prata med David Sheff om upplevelsen att få sin familjs personliga och intima historia filmatiserad.

– Jag fick reda på att Nic rökt gräs på skolan redan vid elva års ålder. Jag blev inte orolig då för Nic hade många vänner och goda betyg. Personalen på skolan menade att det var normalt och ungdomar experimenterar en hel del med droger.
Men sanningen var att Nic kämpade med depression och det till synes oskyldiga användandet av marijuana utvecklades snabbt till missbruk av alkohol och partydroger som ecstacy, amfetamin och kokain som till slut resulterade i ett beroende av drogen Crystal Meth.

– Här finner vi en del av förklaringen. Nic visade upp en glad och problemfri sida av sig själv, men på insidan led han något enormt av depression och ångest. Det är vanligt att skilsmässobarn hamnar mitt i föräldrarnas konflikt och därför lär sig upprätthålla en stark fasad utåt.

I tio år låg Nics drogberoende som en mörk slöja över familjen Sheff. Det fanns korta stunder av hopp när Nic lades in på rehabilitering, men därpå följde långa perioder av förtvivlan då han fick återfall.

– Det man som anhörig får höra är att man måste släppa taget när ens barn startar ett rehabiliteringsprogram. Om man hjälper dem så kommer de bara att fortsätta att missbruka. Men jag kunde inte göra som de sa, i början jag körde runt på gatorna och letade efter Nic när han hade rymt från rehabiliteringshemmet för få honom tillbaka, bara för att se honom få ett återfall igen.

Efter varje återfall blev Nics beroende värre och drogerna tyngre. Vid ett tillfälle bröt sig han in i familjens hus för att stjäla pengar för att kunna köpa droger. En annan gång var han nära på att förlora sin arm efter den blivit infekterad av en smutsig spruta. Till slut kom David Sheff till en punkt där han var tvungen att släppa taget om sin son.
– Jag minns ett telefonsamtal med Nic, som även är med i filmen, där jag sa: ”Jag kan inte hjälpa dig, jag älskar dig men det finns inget jag kan göra för dig” sen lade jag på luren. Det kändes förkrossande. Jag bröt ihop och grät i vetskapen om att nästa telefonsamtal kunde vara ett från polisen som berättar att min son är död, berättar David och fortsätter:

– När jag ser tillbaka på den scenen i filmen så skrämmer den mig. Jag vill inte att det ska vara budskapet till andra föräldrar som går igenom detta. Jag tycker man ska fortsätta kämpa för sitt barn. Om man har ett barn som är sjukt så gör man allt för att det ska bli friskt.

Regissören Felix Van Groeningens skildring av familjens kamp ligger skrämmande nära verkligheten. För att kunna ge historien rättvisa kände regissören att de var tvungna att spendera så mycket tid som möjligt med familjen Sheff. Det slutade med att filmteamet flyttade in hos familjen och sov på madrasser på golvet. Därpå följde timmar av intervjuer och mängder av fotografier gicks igenom.

– Felix hade en stark önskan att göra filmen så realistisk som möjligt. Jag frågade Felix: ”Varför bryr ni er så mycket om detaljer, det spelar väl ingen roll om fotografierna på väggen sitter likadant, ingen kommer veta förutom oss.” Och han svarade: ”Det är det som är poängen, vi kommer att veta.” Detta gav honom och skådespelarna ett helt annat ansvar att berätta vår historia.

– Men det var skräckinjagande att låta någon annan berätta denna historia, men också väldigt tillfredställande. Att se våra liv, bli påmind om vad vi varit genom och att min son faktiskt var nära att dö, det var förkrossande och otroligt svårt för mig. Men det kändes också som en gåva för det påminde mig hur lyckligt lottade vi är och att min son fortfarande är i livet.

Lycklig över att Nic kommit bort från drogberoendet föddes en vilja och ett ansvar hos David att hjälpa andra personer i samma situation.
– Från början var jag livrädd för att berätta något om Nics drogberoende på grund av den stigmatisering som finns kring ämnet. Jag var rädd för att folk skulle döma Nic och mig som far. Men tanken på att förmedla vad vi gått igenom var viktigare. Istället för att döma oss så omfamnade folk oss. De berättade sina egna historier och erbjöd sin hjälp, berättar David och fortsätter:

– Över 200 person i USA dör varje dag på grund av droger. För att kunna hjälpa dessa personer måste vi få bort stigmatiseringen och det gör vi genom att prata om det. När jag insåg att beroende inte är ett val utan en sjukdom försvann mina fördomar och ersattes av medlidande. Jag såg inte längre Nic som en person som hade gjort dåliga val och förlorat sin moral. Ju fler som förstår grundproblemet, att det är ett hälsoproblem och inte problem kopplat till kriminalitet, så kommer stigmatiseringen att avta.