Vad är så speciellt med Lawrence of Arabia egentligen?

Vilken klassisk mastodontfilm har Steven Spielberg och Martin Scorsese som sina största fans? Svaret är David Leans "Lawrence of Arabia" - och vi berättar varför.

"Den är fyra timmar lång, har inga stjärnor, inga kvinnor, ingen kärlekshistoria och inte heller mycket till action."

Skådespelaren Omar Sharifs beskrivning av "Lawrence of Arabia" är lustigt träffande. Men något speciellt är det ändå med 60-talseposet som plockade hem sju Oscarsstayetter. Få kan förklara det. Kanske måste den helt enkelt ses med egna ögon.

Den storslagna filmen berättar om en extraordinär historisk figur, en brittisk löjtnant som under första världskriget hamnade mitt i en revolution i arabvärlden. T.E. Lawrence levde på riktigt och beskrev sina erfarenheter i självbiografin "Vishetens sju pelare", som filmen bygger på.

Men det är sällan handlingen man pratar om. Det insåg bland annat amerikanske filmkritikern Roger Ebert, när han recenserade "Lawrence of Arabia" vid nypremiären 1989:

"Folk får något särskilt i blicken, som om de minns hela upplevelsen, något som de aldrig har kunnat sätta ord på... Det är ett spektakel, en film att uppleva. Filmens dragningskraft ligger i att den inte har en komplex berättelse och massor med dialog: vi minns de lugna och stillsamma scenerna, solen som stiger upp över öknen och linjerna som vinden har skapat i sanden."

För regin stod den erfarne filmskaparen David Lean, som bara några år tidigare gjorde succé med storfilmen "Bron över floden Kwai". Den ambitiösa inspelningen av "Lawrence of Arabia" tog 20 månader, och regissörens perfektionistiska ådra märks i varje bildruta. Det lönade sig: Bästa Film, Bästa Regi och Bästa Foto är bara tre av de totalt sju Oscars som delades ut till filmen år 1963.

Och mitt i de episka miljöerna hittas Lawrence, som har kallats för "den märkligaste hjälten som någonsin stått i centrum för en episk film".

Rollen gick först till Marlon Brando, och senare Albert Finney, som båda tackade nej innan en relativt okänd Peter O'Toole tog över. Tur var väl det, för idag är det svårt att tänka sig någon annan bära upp den vita dräkten och gestalta den komplexa mannen.

För att greppa filmens betydelse för filmvärlden behöver man bara fråga Steven Spielberg. Det var ett biobesök i tonåren som fick Spielberg att själv vilja skapa magi på bioduken:

"Jag såg den samma helg som filmen kom ut. Då gick jag i high school. Jag blev hänförd, jag satt där helt mållös. Men jag förstod inte vilket intryck filmen hade gjort på mig förrän flera månader senare. Jag lyssnade på filmmusiken om och om igen, jag tittade på varenda bild i skivkonvoluten, och försökte förstå hur de här bilderna blev till", berättar han i en intervju.

En annan som hyllar den tidlösa klassikern är Martin Scorsese:

"Det är en udda film, för den verkar aldrig ta slut. Den bara fortsätter och fortsätter. Den går att se om flera gånger, för den saknar struktur på ett sätt. Några kan tycka det är negativt. Jag vet inte. Det påstås att David Lean lade till flera scener när man restaurerade filmen. Han kände sig aldrig helt klar med den."

1960-talet var verkligen de episka storfilmernas guldepok. "Ben-Hur", "Spartacus", "Cleopatra" och inte minst "Lawrence of Arabia" slogs om Oscarsstatyetter och tog världens biopublik med storm. David Leans epos blev en av de sista filmerna som spelades in på 70mm, och det är bara på bioduken som den heta öknen och de poetiskt vackra landskapen verkligen kommer till sin rätt.

På senare år har Hollywood fått upp intresset för 70mm på nytt. Filmskapare som Quentin Tarantino och Christopher Nolan har återvänt till det bortglömda filmformatet och brinner för att biopubliken ska återupptäcka dess skönhet.

Och nu kan du också återse en av filmhistoriens största klassiker i det ljuva 70mm-formatet, när "Lawrence of Arabia" återvänder till bioduken i september. De största filmskaparna och cineasterna är överens: det är så här den är gjord för att ses.