Utøya 22 juli: En av årets mest drabbande filmer

Vi träffade Erik Poppe på filmfestivalen i Berlin för att prata om hans film ”Utøya 22 juli”.
– Filmen är inte ett minnesmonument, men förhoppningsvis en del av läkningsprocessen.

Att ta sig an att filmatisera en sådan brutal händelse som terrordådet på Utøya är sannerligen inte gjort i en handvändning. Det är ett ämne som är så känsligt, så laddat och något som ligger så nära i vårt kollektiva medvetande att det rör upp många känslor vad man egentligen tenderar att göra med det. Bara faktumet att dramatisera händelsen är ett vågat val i sig – och att sedan försöka göra det med värdighet utan att trivialisera eller sensationalisera händelserna är en balansgång som sker på en rakbladstunn lina.

Massakern på Utøya – och bombdådet vid det norska regeringskansliet – som utfördes av högerextremisten Anders Behring Breivik är ett av de värsta terrordåden i modern historia, och något som ligger särskilt nära för oss i Norden. I regissören Erik Poppes skildring av massakern sätts vi mitt i händelsernas centrum och får följa 18-åriga Kaja (fenomenalt spelad av Andrea Berntzen) i en enda lång tagning strax för det att skotten börjar avfyras till det att första hjälpen kommer till ön där Arbeiderpartiets sommarläger pågår.

Filmen hade sin världspremiär på filmfestivalen i Berlin tidigare i år och skakade då om festivalpubliken rejält. ”Utøya 22 juli” är en upprivande upplevelse som kryper längs nackskinnet in i varje nerv. Regissörens grepp att filma allting i en enda tagning under de 72 minuter som attacken på ön pågick är ett oerhört effektfullt sådant som sätter saker i perspektiv. Att få följa Kajas enskilda berättelse gör att vi aldrig får hela bilden, men på sätt och vis gör det bara upplevelsen starkare. På Berlins filmfestival berättade Erik Poppe om valet att göra filmen i en enda tagning.

– Jag ville att filmen skulle ha en enda tagning för att publiken verkligen skulle uppleva tidsfaktorn – att ungdomarna faktiskt var där i 72 minuter utan att det kom någon hjälp. Orden räcker inte riktigt till för att beskriva vad som hände den där dagen, så jag ville ta åskådaren till den här ön för att få uppleva vad de här ungdomarna gick igenom. Och jag ville berätta helt ur de ungas perspektiv.

I filmen får vi, förutom i en kort scen på långt avstånd, aldrig se gärningsmannen Anders Behring Breivik, något som Poppe menar var ett väldigt medvetet val.

– I Norge har det varit för mycket fokus på terroristen, hans idéer och rättegången. Det har också varit stora diskussioner om hur man skulle bygga upp Norges centrum efter bomben och var minnesplatserna skulle vara. Samtidigt började minnesbilderna av det som hände på ön att suddas ut. När man ser hur neo-fascismen växer sig starkare dag för dag i Europa så måste vi minnas hur högerextremism kan se ut. Därför var jag tvungen att fånga detta på film.

Filmen är inspelad på plats på Utøya och inför den intensiva inspelningen – där en tagning gjordes varje dag under fem dagars tid – byggde man upp lägret så som det såg ut. Men de scener vi får se huvudkaraktären Kaja tar del av är en blandning av flera olika vittnesmål från överlevare.

– Jag och manusförfattarna diskuterade om vi skulle fånga några verkliga historier på ön, men av etiska skäl bestämde vi oss tidigt för att skapa fiktion – inga föräldrar och syskon skulle behöva sitta och undra om det handlade om just deras anhöriga. Men det var livsviktigt att storyn var så nära verkligheten som möjligt. Varken mer dramatiskt, eller mindre dramatiskt. Ibland kan fiktionen vara mer sann. Med så många människor kan man berätta något som fångar allas gemensamma upplevelse. Vi skippade allt vad struktur och komposition heter, försökte bara sätta ihop det utan att fiktionalisera mer än nödvändigt.

Att filmen är en av årets mest omskakande filmupplevelser är det inget snack om. Men på frågan om det var rätt tillfälle just nu att släppa en filmatisering – dessutom samtidigt som Hollywood-regissören Paul Greengrass jobbar på en Netflix-filmatisering av händelsen – finner Erik Poppe det lite svårt att svara på.

– Ja, valet av tidpunkt var svårt. Men, som vissa av de unga överlevarna sa ”om vi ska vänta till den perfekta tidpunkten, då kan det vara försent”. Och jag skulle säga: om det inte gör ont att se filmen så är det antagligen för sent. ”Utøya 22. juli” är inte ett minnesmonument, men förhoppningsvis en del av läkningsprocessen, något som kan hjälpa oss att få utlopp för vår ilska och få oss att börja prata om något som fortfarande är extremt svårt att hantera.