Ultravåldet återvänder i Kubrick obehagliga mästerverk

Den 29 september gör Stanley Kubricks ”A Clockwork Oranges” bejublad comeback på Filmstadens biografer. Annat var det när filmen hade premiär 1971. Följ med på filmens mörka, snåriga och kontroversiella väg från klipprummet till vita duken.

1973 blev en ung, holländsk flicka våldtagen i Lancashire, England, medan förövarna sjöng ”Singin’ in the Rain. En 16-årig brittisk pojke misshandlade dessutom ett yngre barn medan han bar vit overall, ett svart plommonstop samt armékängor. De fasansfulla händelserna var direkt ”inspirerade” av Stanley Kubricks film, och fick regissören att dra tillbaka filmen i Storbritannien. Mellan 1973 och 2000 (året efter Stanley Kubrick dog) var det därför en omständlig process att få tag i filmen, även om den tekniskt sett aldrig var bannlyst.

Det sägs att Stanley Kubricks ursprungliga version av sitt ultravåldsamma mästerverk ”A Clockwork Orange” — baserad på romanen av Anthony Burgess — var fyra timmar lång. Till och med Kubrick insåg att det skulle bli alldeles ohållbart, och anställde därför flertalet klippassistenter som fick arbeta med att korta ned filmen rejält. Allt filmat material som inte användes i filmen, varken den ursprungliga eller den man fick se på biograferna, förstördes av Kubricks assistent efter order från regissören själv.

Roten till ultravåldet

Ultravåld är för alla som sett ”A Clockwork Orange” filmens kärna. Det är det som driver protagonisten Alex och hans lättantändliga gäng. Våldet i sig går att spåra tillbaka till den brittiske dramatikern, författaren och poeten Anthony Burgess och hans egna upplevelser. Långt innan Burgess skrev romanen blev hans fru brutalt misshandlad av amerikanska soldater under andra världskriget. Författaren själv var stationerad utomlands när överfallet skedde i London. Ett överfall så omfattande att Burgess fru fick missfall och bestående men för resten av livet.

Burgess skrev romanen som ett sätt att undersöka vad en människa behöver göra och gå igenom för att bli förlåten för fasansfulla, till synes oförlåtliga, handlingar. Protagonisten Alex DeLarge blev symbolen för människan, handlingen, och förlåtelsen.

Malcolm McDowell, som spelar Alex DeLarge, har själv föreslagit att filmen inte kunde uppskattas av den samtida publiken på samma sätt som den görs idag. Inledningen är mycket brutal och för många ganska upprörande, med överdrivet våld och våldtäkt, men många andra delar av filmen präglas av en svart humor som den kommit att bli uppskattad för senare.

Återspegling av samtiden

För att verkligen förstå intrycket ”A Clockwork Orange” hade på sin samtid behöver vi också förstå samtiden. Sextiotalets fantastiska fantasi om kärlek och fred och blommor och gitarrspelande hippies var över. 1970-talet höll på att bli nihilisternas årtionde, med punken som sakta kröp sig in inte bara i musiken utan också kulturen. Kärleken hade bytts ut till sex, drogerna fanns visserligen kvar men de blev tyngre. Och den gitarrspelande hippien hade bytts ut mot rock ’n’ roll. ”A Clockwork Orange” var banbrytande i det att den förutspådde en tid som inte hade hänt ännu. Våldet och fattigdomen skulle komma att prägla delar av Storbritannien under 80- och 90-talet, men här gjorde Kubrick en film om det 1970.

Flera element under inspelningarna bidrog till den realistiska känslan. Dels är våldet mycket överdrivet och därigenom verkligare, mer ”on the nose”. Men Kubrick hade dessutom kommit från inspelningarna av sitt epos ”2001: A Space Odyssey”, som innebar enorma resurser. ”A Clockwork Orange” spelade i kontrast till ”2001” in på riktiga platser och de flesta scenerna ljussattes med en mycket enkel ljusutrustning. Kameraåkningar skedde inte som brukligt på räls utan med hjälp av en rullstol, och ovanligt nog spelades mycket av ljudet in direkt på inspelningsplats.

Fejd med Gene Kelly

”Singnin’ in the Rain”-scenen är en av filmens mest minnesvärda, på grund av att den visar en fruktansvärd misshandel och våldtäkt, men också för att den utförs på ett så makabert vis. Kubrick tyckte att det kändes för konventionellt att ”bara” låta McDowell misshandla författaren och våldta hans fru. Efter många omtagningar när Alex sparkar författaren som ligger ned, frågar Kubrick McDowell om han kan sjunga? Den enda låt McDowell minns är då ”Singin’ in the Rain”, och improviserar fram ett sång- och dansnummer samtidigt som misshandeln pågår. Tonen är därmed satt för karaktären Alex, och scenen visade sig bli en av de viktigaste i hela filmen.

Kubrick var naturligtvis tvungen att köpa rättigheterna till låten, och informerades att för 30 sekunder behövde han betala 10 000 dollar. Vilket i dagens läge motsvarar cirka 67 000 dollar. Kubrick och McDowell mötte sedermera skådespelaren Gene Kelly under en tillställning, som vände på klacken och gick åt andra hållet vid åsynen av duon. Kelly var djup skakad av användningen av den låt som gjort honom till en av de stora i Hollywood.

MPAA stämplar filmen som pornografi

När Motion Picture Association of America () skulle se filmen fick en ”X”-gradering, någonting som alla filmskapare fruktar. Det är i princip som att stämpla en film som pornografisk, vilket avsevärt minskar distribueringsmöjligheterna. MPAA förklarade det som att ”om vi skulle godkänna detta kan viken porrskapare som helst höja farten på sina sexscener och be om en R-gradering”.

Kubrick tog tillbaka filmen knappt ett år efter premiären i USA för att redigera bort 30 sekunder explicit material, vilket fick MPAA att ge filmen en R-gradering och ”A Clockwork Orange” fick nypremiär i slutet av 1972, ett år efter att den först släppts.

Filmens eftermäle

Trots att filmen inledningsvis inspirerade några meningslösa våldshändelser, har den haft stor betydelse för popkultur och efterföljande filmskapare. A Clockwork Orange satte ribban för vad man kunde visa på vita duken, och den utmanade de notoriskt känsliga censurmakarna världen över — hemlandet inräknat. Initiala reaktioner vid filmens premiär var ganska blandade. Kritikerlegenden Roger Ebert kallade filmen för ”en paranoid högerfantasti”, medan andra menade att Kubrick var fascist. Trots en del kritiker som agerade motvalls fick den kontroversiella filmen fäste.

2018 lades ordet ”Kubrickian” till i Oxford English Dictionary, och antyder någon eller någonting som besitter ”noggrann perfektionism, en mästare av de tekniska aspekterna av filmskapande, och har en atmosfärisk visuell stil”. Allt detta kan, så klart, appliceras på ”A Clockwork Orange”. I synnerhet atmosfär, och som tidigare nämnt uppnåddes detta särskilt genom de nästintill spartanska metoder som tillämpades under inspelningen. Det resulterade i en dystopisk mardröm. Det som gör Kubricks film, och Burgess roman, minnesvärd är att våldet och det skakande budskapet aldrig används för chockens skull, vi upplever aldrig att våldet blir förhärligat eller idealiseras. Malcolm MacDowell kan ha varit en av de första onda karaktärerna på film som trots hans handlingar blev omtyckt hos publiken. Den sympatiska seriemördaren hade fötts.

Märklig bonuskuriosa: Filmrättigheterna till ”A Clockwork Orange” tillhörde först självaste Mick Jagger, som köpte de för 500 dollar av författaren när denne behövde pengar. Jaggers intentioner var att rollsätta sig själv och resten av sitt band i huvudrollerna, men det hela slutade med att rättigheterna såldes vidare för en betydligt större summa än Jagger köpt de för. När filmen så småningom letade sig till Kubrick var Burgess skeptisk. I slutändan var författaren däremot nöjd med resultatet, men har också sagt att filmen gjorde att många glömde bort hans andra litterära prestationer.

”A Clockwork Orange” har nympremiär den 29 september. Köp dina biljetter här!