Tuva Novotny utforskar tvåsamheten i Diorama

Vi träffade Tuva Novotny inför biopremiären av hennes nya film ”Diorama” för att prata tvåsamhet, åkermöss, svensk film och hemligheten bakom en lycklig relation.

Tuva Novotny är tillbaka i registolen. En av Sveriges mest kända skådespelerskor tog för några år sen klivet bakom kameran och imponerade stort med inte bara en utan två filmer. Norska dramat ”Blind Spot” följde Pia Tjelta genom en familjetragedi i en enda lång tagning medan svenska feelgood-filmen ”Britt-Marie var här” lät Pernilla August sadla om till fotbollscoach.

Med sin tredje film tar Tuva Novotny ett grepp om ämnen som många lär känna igen sig i. Det handlar om relationer och tvåsamhet, om passion och skilsmässor, med några oväntade gästspel från djurvärlden. Med humor och allvar vill Tuva få oss att reflektera över och ifrågasätta normer - kanske kommer du att se på din partner med nya ögon efteråt?

Hon jobbar återigen med norska filmstjärnan Pia Tjelta, som tillsammans med David Dencik utgör ett par som går igenom en äktenskapskris. Tjafs i hemmet och frestelser utifrån riskerar att splittra trebarnsfamiljen. ”Diorama” är en kärleksfilm utanför mallen, en experimentell men lättsam skildring av vad moderna förhållanden kan vara.

Filmstaden träffade manusförfattaren och regissören Tuva Novotny för att höra om hon själv blivit relationsexpert under arbetet med filmen.

Om vi ska börja med en enkel fråga… Vad är hemligheten bakom en lycklig relation?

– Haha! Om man visste det… Jag tror det finns så många aspekter. Men i grunden handlar det om information. Att man utbildar sig själv, och tillsammans: ”Vilka kommunikationsformer behöver vi lära oss mer om? Vilken betydelse har intimitet i vår relation?” Gå lite kurser. Gå i parterapi. Det finns massor med saker man kan göra för att lära sig mer. Det tror jag är hemligheten. Att man anstränger sig, lika mycket som när man går på gymmet. Hur lite energi lägger vi egentligen på att lära oss om relationspsykologi?

”Diorama” är en film som väcker många frågor och tankar kring tvåsamhet och monogami. Varför fascineras du av just det här temat? Och vad är det du vill förmedla?

– Eller vad vill jag förstå själv, snarare? Det var väl så det var. Jag hittar mycket inspiration i nyheterna, och läste om att ”60 procent skiljer sig” eller att ”70 procent upplever otrohet”. Men varför är det så? Och varför är det så mycket negativa laddningar kring alternativa relationsformer, och omkring de där helt naturliga beståndsdelarna? Ja, man kommer ha det skittråkigt i en relation i vissa faser. Ja, man kommer vara attraherad av någon annan. Det är bara naturligt. Varför är det då omgärdat av så mycket panik och dramatik?

– Så det var därför jag ville göra den här undersökningen. Det finns lite svar där ute, och det finns lite hjälp att få. Och har vi med oss forskare så kan vi förmedla det på ett lite mer upplysande sätt. Det var min mission.

Det känns som att du har gjort en ganska personlig film? Hur mycket kommer från egna funderingar eller upplevelser?

– Funderingarna är såklart mina egna. Men jag har snott hejvilt. Det finns ju fantastiska situationer där ute. Nästan alla som har levt i någon relation har någon gång varit med om orimliga, löjliga bråk där man skriker och kastar saker. Eller att man inte pratar med varann på en vecka. Så dumt! Det finns ju hur mycket som helst att ta av, så personlig är den inte. Jag har snott massa saker från olika håll, men sen insåg jag att allt det där är ganska generellt.

Jag kan ändå tänka mig att många kommer känna igen sig i vad Frida och Björn går igenom, med de olika etapperna i en relation.

– Ja, men exakt. Det kanske inte tar sig samma uttryck som i deras relation, men som du säger, faserna finns ju där.

På tal om forskningen. Du bryter av handlingen då och då med lite märkliga djurinslag, där fakta om relationer presenteras på ett både lekfullt och lärorikt sätt. Lite som ett barnprogram för vuxna. Vad kom din inspiration ifrån?

– En stor del av forskningen på tvåsamhet har gjorts på djur. Men hur kan jag få in vetenskapen i filmen utan att det blir en whiteboard och en pekpinne? Hur kan man gestalta det? Först var jag inne på att filma djur. Men alltså, åkermöss är väldigt söta men otroligt svåra att regissera. Då kom jag på att det vore kul med fysisk teater. Så blev det Morgan Alling och hans gäng i djurdräkter. Det blev ett sätt att förmedla vetenskapen på ett lättillgängligt sätt.

Sen har du en fantastisk ensemble i filmen. Sverrir Gudnason, Johan Rabaeus, Peter Jöback, Marika Lagercrantz, Gustav Lindh, Kayo… Många kända ansikten även i de minsta birollerna. Hur fick du med alla?

– Jag älskar egentligen inte castings och auditions och så. Jag gör mycket hemarbete. Jag har en önskelista på vilka jag vill jobba med, och sen så frågar jag dem. Här hade jag sån tur att den här casten ville vara med! Sen tog jag ett kliv tillbaka och tänkte - ”men gud, vad har jag gjort egentligen?” Det blev mycket musikalstjärnor och artister. Många väldigt berömda skådespelare. Men jag har ju valt dem för att jag tycker de är de bästa till just de här rollerna.

– Men det är roligt. Se på Sarah Dawn Finer till exempel, man känner ju knappt igen henne. Hon får vara så jävla bra, utan att vara den här artistpersonen hon normalt är. Så det var en glädje, verkligen. Sen är det bara att tacka och ta emot att de är människor som en publik förhoppningsvis vill se mer av.

Och Pia Tjelta som var otrolig i din film ”Blind Spot”. Det är kul att se henne i en svensk roll!

– Eller hur? Jag tänker att jag ska få in henne på den svenska marknaden också, så kan jag använda henne i allt jag gör.

Varför ska man se ”Diorama” på bio, tycker du?

– Har man någon relation till parrelationer och tvåsamhet, så har man någonting att hämta i filmen. Det spelar ingen roll hur man är lagd sexuellt, vilken könsidentitet man har eller hur gammal man är. Jag tror verkligen att det finns grejer man kan hämta där, för alla. Jag kunde själv hämta massor i den forskningen. Och tycker man om filmen, sprid det, så att andra går och ser den! För vi kan tillsammans hjälpas åt att göra den svenska filmtraditionen till något mer blomstrande än vad den är just nu.

Vad hoppas du att biopubliken ska ta med sig?

– Det viktigaste för mig är ändå att en publik har lust att prata om de teman som filmen tar upp. Sen hoppas jag att de samtalen kan bryta sig ur de normativa ramarna. Att man kan strunta lite i alla de jävla stigman som har åtgärdat tvåsamhet så länge.

Hinner du själv gå på bio? Och vad ser du då?

– Åh, jag blir så glad när jag ser vad som går nu. Det finns par filmer som jag kanske aldrig hade sett annars, för de verkar så otroligt intellektuella. Dels den japanska ”Drive My Car”, den tyckte jag hemskt mycket om. Och ”Memoria”, den är fantastisk. Superexperimentell, men häftig. Jag kan också rekommendera Farhadis ”A Hero”. Men jag älskade även ”The Northman”. Vi har också skitbra svenska filmer just nu. ”Jag är Zlatan” var bra, ”Comedy Queen” är jättefin! Jag tycker det är fantastiskt att det finns ett så brett utbud.

”Diorama” ger ju en hel del diskussionsunderlag, som sagt. Den fick mig också att fundera över hur filmer vanligtvis speglar de rådande normerna men också bidrar till att befästa dem.

– Exakt! Det är intressant att du tar upp det. För det är allas vårt ansvar att säga ”hallå… det behöver inte vara så”. Den där enda rätta, på den vita springaren. Livet kommer inte se ut så. Och när det inte ser ut så, så är det okej. Det kan också vara kärlek, att det är tufft och jobbigt ibland. Vi kan hjälpas åt allihop att säga att ”det är lugnt”.

Du går emot den där mallen som så många romantiska komedier följer. Vi växer ju upp med lyckliga slut…

– Åh men gud… Och så sitter man där och tänker: ”Vad gjorde jag för fel?” (Skratt)

Tuva Novotnys ”Diorama” går upp på biografer över hela Sverige på fredag. Köp biljetter här!