Tosca: en melodramatisk thriller!

Den europeiska kontinenten drabbades mot slutet av 1800-talet av en Sarah Bernhardt-feber när den legendariska franska aktrisen turnerade med ”La Tosca”, en pjäs av landsmannen Victorien Sardou, som dessutom dedicerat den till henne.

En som såg denna melodram i Milano 1889 var den 31-årige italienske tonsättaren Giacomo Puccini. Han hade ännu inte haft sitt stora genombrott, men var ändå fast besluten att en dag förvandla pjäsen till en opera. Här fanns nämligen tre synnerligen tacksamma roller: en firad sångerska, en heroisk konstnär och en sadistisk polischef!

Librettistparet Giuseppe Giacosa (som tidigare samarbetat med Puccini på ”La bohème”) och Luigi Giacosa antog uppdraget och förlade handlingen i ”Tosca” till Rom under Napoleons dagar år 1800.

Den 14 januari 1900 uruppfördes ”Tosca” på Teatro Constanzi i den italienska huvudstaden. Många åskådare och kritiker var chockade av den blodiga handlingen, men framgången var ändå ett faktum. Jämte Puccinis ”Madame Butterfly” är ”Tosca” (tillsammans med Richard Strauss ”Salome”, ”Elektra” och ”Rosenkavaljeren”) ett av de få verk, vilka haft premiär under förra seklet, som ständigt återfinns på repertoaren världen över.
”Tosca” kom rekordsnabbt till London, redan i juli samma år hördes den på Royal Opera House, Covent Garden i närvaro av tonsättaren.

1964 inträffade en av de konstnärligt sett största kvällarna i det engelska operahusets historia, som man fortfarande talar och skriver om, då man gav ”Tosca” med Maria Callas i sin sista triumf på scenen mot legendaren Tito Gobbi som Scarpia i Franco Zeffirellis regi. Den våldsamt laddade andra akten finns bevarad som ett ovärderligt dokument på en dvd. Gobbi gästade för övrigt Stockholmsoperan 1947 i samma roll.

2006 fick den nu aktuella uppsättningen lovordad premiär i regi av den framstående brittiske teatermannen Jonathan Kent. I ett publiksamtal på Covent Garden häromdagen, yttrade tenoren Joseph Calleja följande: ”Detta är en av de mest filmatiska av alla operor”.

De tre stora rollerna Floria Tosca, Mario Cavaradossi och Vitellio Scarpia (vars förnamn nästan aldrig förekommer i rollistan) är mycket attraktiva både musikaliskt och spelmässigt och har genom åren lockat de allra främsta operaartisterna. Grammofonbolagen var tidigt ute och redan 1918 kunde HMV stolt presentera en nästan fullständig lyxutgåva på hela sexton tunga, dubbelsidiga 78-varvsskivor!

Sedan dess har det publicerats över 40 kompletta skivinspelningar. På tre av dessa återfinns i varsitt röstfack våra svenska världssångare: Birgit Nilsson (1966), Jussi Björling (1957) och Ingvar Wixell (1976 och 1990).

Wixells paradroll var som bekant Baron Scarpia och han fick - förutom en studioinspelning samt en dvd från Arena di Verona - den stora äran att medverka i liveupptagningen från verkets 90-årsjubileum på Romoperan mot Raina Kabaivanska och Luciano Pavarotti. Rollen som den unge fåraherden sjungs (bakom scenen) för det mesta av en sopran, men denna kväll av en 13-årig korgosse vid namn Vittorio Grigolo. Idag är han en av världens största tenorer och gestaltade Cavaradossi på nyårsafton 2017 på Metropolitan!

Aftonens ensemble från Royal Opera kan ståta med en förnämlig trio: den maltesiske tenoren Joseph Calleja, som gästat Stockholmsoperan i början av 2000-talet och den karismatiske barytonen Gerald Finley från Kanada.

I titelrollen som divan Tosca får vi höra den kanadensiska världssopranen Adrianne Pieczonka framföra den berömda arian ”Vissi d’arte, vissi d’amore … jag har levat för konsten, jag har levat för kärleken”.