The Grudge-regissören: Jag har gjort en film för fansen”

Ett nytt kapitel i Grudge-serien - så beskriver regissören Nicolas Pesce sin bioaktuella rysare. Vi träffade honom för att prata om den japanska förbannelsen som fortsätter att locka skräckfans.

När japanska ”Ju-On” släpptes i början av 2000-talet har skräckälskare världen över upptäckt det asiatiska utbudet i genren. Filmer som ”The Ring” följde, och det dröjde inte länge innan ”Ju-On” fick en amerikansk remake i ”The Grudge” (2004).

Den bioaktuella filmen är inte en uppföljare eller nyinspelning, snarare ”ett nytt kapitel” i vad regissören ser som en antologi. Nicolas Pesce, som gjorde en lovande filmdebut med nattsvarta thrillern ”The Eyes of My Mother” för några år sedan, berättar för Filmstaden att han är ett stort fan av de japanska originalfilmerna. Han sneglade på dem bland annat för att lära sig hur man skapar ett riktigt läskigt hus:

– Det finns ett intressant element i de första japanska filmerna. De var lågbudgetfilmer, så de var minimala och begränsade, men det bidrog till en klaustrofobisk känsla som funkade så bra. Jag tittade mycket på dem för att se hur de filmade husen, hur de byggde upp inför skrämselscenerna, och hur de använde sina miljöer. Det här är inte riktigt en film om ett spökhus, men huset spelar en viktig roll, som en egen karaktär, berättar Pesce.

Du blev visst inspirerad av David Finchers ”Seven”? Berätta.

– ”Seven” är supermörk, men grundad i verkligheten. Även om man inte vet vilken stad den utspelar sig i, och bilarna ser något daterade ut, så är allt en del av stämningen. ”Seven” är illusionen av en deckare, brukar jag säga. Poliserna löser egentligen ingenting. Mördaren dyker upp av sig själv. Det är mer ett mänskligt drama, förklätt till en deckare, och så är också vår film. Huvudpersonen är en polis som undersöker ett fall som hamnat på hennes skrivbord. Vi följer mallen för en deckare.

Hur hittar man balansen mellan total realism och skräckscener som är så ”over-the-top”?

– Skräckfilm är en fantastisk sandlåda att leka i. Vi vet inte hur vi själva skulle reagera om vi kommer ned för trappan och ser något hemskt, som att någon skär av sig fingrarna. Det är inget som händer varje dag. Men i en film måste man komma på det.

– Realism på film är att etablera en värld, och hur pass verklig den ska vara. Vi börjar filmen på ett mycket jordnära sätt, alla karaktärer kämpar med mycket mänskliga problem innan något övernaturligt ens kommer in i bilden. Men ju längre filmen går, desto mer utvecklas det till en mer skrämmande värld. Filmen handlar mycket om karaktärernas psykologi, och vad förbannelsen gör med dem.

– Jag tycker att flera italienska filmskapare, som Dario Argento och Lucio Fulci, hittade intressanta sätt att få fram jordnära prestationer i en mer operalik värld. Det var något jag också strävade efter.

En av karaktärerna är drabbad av demens. Gjorde du mycket research för att skildra det på rätt sätt?

– Alla tre berättelser är starkt inspirerade av verkliga människor och verkliga händelser i mitt liv. Jag skriver alltid - oavsett hur galet det är - utifrån något som jag eller någon nära mig har upplevt. Det finns alltid en sanning i det.

Varför ville ni göra ”The Grudge” igen?

– ”The Grudge” är en antologiserie. Speciellt i de japanska uppföljarna möter man andra människor, andra miljöer och andra hus. Förutom de amerikanska uppföljare som gjorts har det varit väldigt begränsat till Japan. Men det häftiga med ”förbannelsen” är att den fungerar som ett virus. Något extremt smittsamt. Att den skulle hållas till lilla Tokyo är väldigt orealistiskt. Den sprids till Asien, Europa, Afrika och Amerika.

– Många tror att vi har gjort en remake på en remake, men det är fel. Det här är ett nytt kapitel i ”Grudge”-serien, som visar vad som händer i Amerika medan förbannelsen pågår i Japan. De är inte skilda från varandra. Den här filmen finns i samma värld som den japanska, och påverkas av den. Vi adderar ett nytt kapitel.

– Och publiken är idag mycket mer vana vid skräck som bygger på ett familjedrama, än för 10-15 år sen. Att få luta sig mot familjedramat kan vi nu göra tack vare de senaste årens skräckvåg.

Det finns vissa regler som ”Grudge”-filmerna etablerar. Var det en begränsning för dig eller en kreativ utmaning?

– Jag ser det som att ”Grudge”-filmerna är icke-linjära. Flera historier vävs samman. När någon dör på ett hemskt sätt så befläckar det huset, och om du sätter din fot i huset så är du körd. Förbannelsen följer med dig överallt. Det är utgångspunkten för varje ”Grudge”-film och det var startpunkten för oss. Det gällde att komma på vilka de nya mänskliga historierna var kring det här huset. Och filmen är en del av en franchise, så man måste hitta den där känslan som fansen kräver, så mycket man kan, utan att sabba vad man försöker berätta.

– Det finns onekligen element, som handen i håret, blinkningar mot alla fans som minns de gamla filmerna. Men det är en helt ny film med något annorlunda ton. Jag är en ”Ju-On”-nörd. Jag kan berätta allt om varenda spöke och varenda miljö. Jag ville göra en film som jag som ett fan hade velat se.

Tror du själv på spöken?

– Om jag tror på spöken? Jag tror på spöken mer som en psykologisk upplevelse. Jag har aldrig sett ett spöke, men jag tror på att folk har sett spöken. Det intresserar mig ur en psykologisk vinkel: vad fick dig att se ett spöke, och hur hände det rent fysiskt? Om jag tror att de svävar runt som spöket Casper - nä… Men jag tror att det finns en psykologisk upplevelse som många människor tror att de har varit med om.

”The Grudge” går just nu på bio över hela landet.