Terminator 2: klassiker 2.0

Ibland träffar man rätt direkt, men tar ändå uppföljaren till en ny nivå. Vi presenterar klassiker 2.0!

Uppföljare är väl inte ett ord som alltid skiner och glittrar eller ger intryck av extra bra kvalité. Kopia, tycker kanske några är ett lämpligt förtydligande av betydelsen. Eller upprepning. Men faktum är att förfining och utveckling skulle kunna vara en lika giltig översättning. Det förekommer till och med att temat och berättelsen lyfter ytterligare med den andra installationen. När Terminator 2 nådde biograferna slog den knock på föregångaren utan att förminska den första filmens betydelse. Men ny teknik skrev om historien.

Det finns visserligen gott om exempel på filmer som efter en modest framgång överträffas av en uppföljare som skördar det som föregångaren sått frön för, men det är inte detsamma som de filmer som gör stor succé, blir klassiker och sedan överträffas av vad som borde vara nummer två. Det hela är förstås subjektivt, men låt oss sätta på labbrockarna och rikta lupp och stetoskop mot några symptom på andra-filmen-värdeökning.

Mad Max
En av de filmer med vilken man menar tvåan när man nämner titeln på ettan. Den andra filmen om Mad Max heter "The Road Warrior", men eftersom den fått så enormt mycket större spridning än Mad Max, så är det troligare att man talar om den än föregångaren som kom två år tidigare. I Road Warrior hade Mel Gibson utvecklats från baby till babe, skinnjackan hade torkat sönder, civilisationen hade backat ännu några steg och hjälten var frånkopplad och dessillusionerad. Allt var för djävligt, helt enkelt. Resultatet: plötsligt mycket lättare att relatera till.

Star Wars
Det går inte att jämföra dagens Star Wars med vad som Spielberg en gång på sjuttiotalet förutspådde skulle göra "en miljon", det är bokstavligen ett annat universum. Men låt oss för ett ögonblick glömma - inte för länge! - utvecklingen av världens största franchise och söka oss tillbaka till en tid för länge sedan, när det fanns två tv-kanaler och tre Star Wars-filmer: episoderna ... fyra till sex. Den första filmen slog ner som en bomb.

Filmtekniken var nydanande. Och visualiseringen av tekniken i filmen, vapen och transportmedel, var något som slog alla med häpnad. Det bildades en kult kring denna rymdmytologi. När del två kom, den som heter episod fem, och senare del tre (sexan) var alla överens om att uppföljaren med den lama titeln "Rymdimperiet slår tillbaka" var den som lyste klarast på stjärnhimlen. Fördjupningen av karaktärerna, den ökade komplexiteten, det öppna slutet ... det var i ordets alla bemärkelser ett nytt kapitel.

I den sjunde delen expanderade universum till djup man bara anat tidigare. Men färdriktningen sattes redan i den mörkare andra filmen.

Gudfadern
Få filmer är så ikoniska som Gudfadern. Referenserna till denna film, citaten som skulle framslängas på fester och arbetsplatser är legio. Det är latin för skitmånga. Marlon Brandos orubbliga patriark har dyrkats av framförallt män med såväl svart polokrage som bakochframvänd sportkeps, till och med bomullen i kinderna omhuldas av en upphöjdhet som inte får ifrågasättas. Vad skulle kunna utmana denna omistliga gangsterklassiker! Gudfadern, del 2? Vito Corleone får en hårdare tronföljare i den forne ärkeängeln Michael, spelplanen täcker en större geografi och tiden upplöses i ett nytt erbjudande som vi inte kan motstå. Organisationen blev mer komplex och omöjlig att avvärja.

Terminator
Terminator var filmen som förvandlade kroppsbyggaren Arnold Schwarzenegger till filmstjärnan Arnold Schwarzenegger och satte en standard på den dystopiska framtidskildringen för överskådlig tid framöver. När berättelsen dekonstruerades i nittiotalstappning var den sköna nya tiden vassare än någonsin. Sarah Connor var pumpad, hagelbrakarna laddades om på fantasifulla sätt, replikerna hade finslipats till punchlines och den gamla Terminatorn hade fått konkurrens av en bättre anpassad T-1000, som kunde få ordet strömlinjeformad att blekna av avundsjuka. Visst var Robert Patricks kvicksilver ny och cool och visst fick domedagen en nystart, men framförallt var det här Arnolds återkomst som Terminator. Han var tillbaka och skickade framtiden till minneskyrkogården med ett ironiskt avfärdande: Hasta la vista!

Hur mycket man än älskade The Terminator, så var det ingen som ondgjorde sig över ändringarna i Terminator 2: Judgement Day. Det blev bara mer att älska.