Stor intervju med Henrik Schyffert och Uje Brandelius om Spring Uje spring

Dramakomedin ”Spring Uje spring” fick starka applåder efter premiären på Göteborg Film Festival. Vi träffade killarna bakom vårens fina svenska feelgoodfilm.

Tvåbarnspappan Ujes hela vardag rämnar när han får diagnosen Parkinsons sjukdom. Han inser att hans kropp sakta kommer att bli svagare, och att det inte finns något botemedel. Hur fortsätter man med livet, med att vara en god make och en tillräcklig pappa efter ett sådant besked? Hur hinner man med allt det där som står kvar på ens ”bucket list”?

Uje Brandelius har tidigare berättat sin historia i sommarprat på radion, och i en scenuppsättning med titeln ”Spring Uje spring”. Tillsammans med långfilmsdebuterande Henrik Schyffert har de nu gjort en stark och humoristisk film, där vilsna tankar varvas med kul vardagsbetraktelser och popmusik. Uje, hans familj och hans band Doktor Kosmos spelar alla sig själva.

”Spring Uje spring” blev den kanske mest bejublade svenska filmen på Göteborg Film festival i början av året. Där träffade vi två premiärnervösa herrar för att höra om hur de hittade den perfekta balansen mellan skratt och känslor.

Om vi tar det från början, hur blev filmen till? Uje, du har skrivit manus baserat på ditt liv?

Uje Brandelius: Ja, med god hjälp av Henrik, ska jag säga. Jag skrev manus baserat på min föreställning, sen har vi arbetat om det tusen gånger.

När kom du in i bilden Henrik?

Henrik Schyffert: För två år sedan ringde Uje ringde och pratade om att de hade tänkt göra den här filmen. Jag blev eld och lågor. Det var det enda jag kunde tänka på. Föreställningen var ju fantastisk. Det är en sån jävla bra historia det här!

– Jag har försökt göra långfilm i en massa år men det alltid samma trötta manus… Sen dök det här upp - världens story. Och kan jag den här världen, Uje och jag kommer lite från samma miljöer. Det här lite fingertoppsängsliga vänster-media-Stockholm-popmusik-underhållningsvärlden liksom, det är min bakgård. Jag blev väldigt glad.

UB: Henrik säger att storyn var stark, men… Jag kan tänka mig att storyn inte är så jäkla unik. Det är en kille som blir sjuk och ska berätta det för sin familj. Men greppet vi valde för föreställningen var att berätta det med mycket humor och det var lite unikt. Sen finns det säkert tusentals mer gripande stories än min, säger Brandelius ödmjukt.

Så humorn var en viktig ingrediens?

HS: Det pratade vi om tidigt: ska vi göra det här så måste vi göra det kul. Alla som drabbas av något liknande har mycket mer humor själva kring ämnet. Oavsett diagnos, oavsett hur hemskt det är, så kan man ofta själv skämta om det. Det är min och Ujes erfarenhet och det ville vi visa. Man överlever tack vare hopp och humor.

UB: Sen använder vi historien som ett fordon för en massa roliga saker som vi tänkt på, som vi ville göra film om. Kul möten, slentrian-vänster-människor. Vi slår åt alla håll och kanter.

Ja, det är en film som handlar om så mycket annat också. Ni tar upp medelålderskriser, ni hånar vardagsrasister, och samtidigt är familjelivet väldigt fint skildrat.

HS: Jag tycker inte vi har gjort en film om Parkinson. Det är bara ett skott som bränner av och gör att alla reagerar. Vad det handlar om är: hur blev mitt liv? Var det så här jag skulle hålla på?

– Själv ville jag bli rockstjärna, men jag hamnade här. Ett totalt misslyckande. Det här är plan C för mig att sitta här. Oavsett hur högt man hamnat i hierarkin finns den gnagande känslan: klockan går, vad har jag presterat? Har jag byggt någon bastu? Har jag seglat Gotland runt?

UB: Det är vanligt med funderingarna som: ”har jag gjort allt jag vill i livet?” Alla människor bär på dessa tankar. Min story är samma story men på steroider. Jag fick ju mycket mer bråttom än de flesta andra.

HS: Uje vågar visa upp allt det här för oss och det är fint av honom. Att göra det kostar av honom och det tycker jag är starkt.

Uje, du och familjen spelar er själva och filmen spelades in hemma hos er. Hur har det funkat egentligen?

UB: Vi har haft en rolig sommar, jag och familjen. Det är fortfarande en rolig resa. Känslomässigt har det inte varit ett dugg jobbigt.

– Men att spela in en film överhuvudtaget, det var mycket jobbigare än jag trodde. Jag tänkte väl att man improviserar lite grann, sen klipper någon ihop det bästa av det och så har vi en film. Men det var inte så enkelt. Man var tvungen att säga samma sak, och lyfta glaset vid exakt samma ögonblick flera gånger i rad. Det här att agera med kroppen och munnen samtidigt är verkligen inte min styrka. Det var tufft. Jag blev förbannad både på Henrik och mig själv flera gånger.

Var det så för dig också, Henrik?

HS: Ja, men det är verkligen tufft. Det är lätt att gnälla på att skådisar är bortskämda. Men fem dagar av det där och man är ganska mör i skallen. Och har man ingen erfarenhet så vet man inte hur man ska proportionera ut energin. Men de har varit asduktiga! De har verkligen släppt taget, gjort, testat och försökt.

Trots tunga ämnen blev det en härlig film. Men hur har livet sett ut för dig sen du fick diagnosen?

UB: Jag är mitt inne i det. Jag är fortfarande så pass frisk att jag klarar av ett vardagsliv. Det finns saker jag undviker att göra. Det tar en halvtimme för mig att duscha istället för tre minuter. Jag får ha det i åtanke och planera bättre. Förutom det funkar mitt liv ganska bra, än så länge.

– Men jag vet ju att jag blir långsamt sämre. Det är inte mycket att fundera på. Bara att hänga med. Jag går inte och är rädd eller mår dåligt. Det var kanske mer första halvåret sen diagnosen. Jag fick något i ögat en gång, och tänkte ”jaha, nu försvunnen synen”. Man blir lätt hypokondrisk, man blir lite nojig.

Vad hoppas ni att biopubliken ska ta med sig när de sett filmen?

HS: Vi har alltid sagt att vi har ingen jäkla aning om "målgruppen" och så. Vi vet vad vi vill - vi gör den här filmen för oss. Jag gör den för Uje, och Uje har skrivit den för mig. Jag vill att han ska vara nöjd, han vill att jag ska vara nöjd. Det räcker.

UB: När man får en sjukdom som min, får man så mycket sympati och kärlek. Filmbranschen har varit så himla snäll mot mig. ”Det viktigaste är att du gillar filmen, Uje”. Va, filmbranschen tycker väl det viktigaste är att tjäna pengar? Men nej, de lät oss göra en film som vi gillar och det har vi gjort. Nu blir det spännande att se om någon annan gillar den.

HS: Jag har alltid tänkt såhär: det är en liten film om de stora frågorna. Skotjafset innan förskolan liksom. Vi pratar inte om SD eller klimatet, det är för stort. Man hittar de små grejerna som betyder nånting, det blir mycket roligare.

”Spring Uje spring” får biopremiär över hela landet 20 mars.