Stjärnspäckade Babylon tar oss till 1920-talets Hollywood

Brad Pitt och Margot Robbie utforskar ett Hollywood i ständig förändring i bioaktuella storfilmen ”Babylon”. Filmstaden tog ett snack med regissören Damien Chazelle om hans inspirationskällor.

Damien Chazelle återvänder till La La Land med storfilmen som är ett kärleksbrev till (och en kritisk blick på) den gamla erans Hollywood.

Med bioaktuella ”Babylon” tar regissören med oss på en resa 100 år bakåt i tiden för att skildra en omtumlande förändring i filmfabriken. Det var under 1920-talet som stumfilmen sakta men säkert övergick till ”talkies”, filmer med ljud och repliker alltså - en modernisering som hotade många karriärer men också lät många nya stjärnor födas.

I huvudrollerna ser vi Brad Pitt som Jack Conrad, dåtidens stora filmikon som börjar undra om hans glansdagar är förbi, och Margot Robbie som Nellie LaRoy, en partyglad och ambitiös nykomling redo att ta bioduken med storm.

Filmstaden fick ett samtal med den Oscarsvinnande regissören - om kärleken till film, en stad som ständigt fascinerar, och den svenske kollegan som gjorde drömmen möjlig.

Vilket är ditt första biominne?

– Första gången jag gick på bio var för att se Disneys version av "Peter Pan". Jag har ett väldigt levande minne av Kapten Krok som var så stor, så enorm, och tog upp hela bioduken. Jag var både hänförd och livrädd. Jag ville gå tillbaka och se om den så snart filmen var slut!

– Men så länge jag kan minnas har jag älskat film. Jag bestämde mig tidigt för att det var det jag ville göra. Även om jag inte riktigt förstod hur och vad det innebar att göra film just då. Från tidig barndom så har det alltid varit filmer, filmer, filmer för mig.

Så hur blev du förälskad i den här specifika tidseran som skildras i ”Babylon”?

– När jag först flyttade till Los Angeles, runt 2008 eller så, blev jag väldigt intresserad av Hollywoods historia. Jag läste på och jag grävde i de tidiga åren i Hollywood och LA. Staden växte så snabbt mellan åren 1910 och 1930. Under spannet av några år kan man se utvecklingen av en ökenstad och ett lantligt samhälle med cowboys och dammiga gator där man kunde känna lukten av apelsinerna... till den här packade, trafikfyllda, enorma storstaden som är det LA vi tänker på nu.

– Den eran intresserade mig. Jag ville se vad som gick förlorat och vad man vann när LA blev till. Det var min ursprungliga vision som föddes redan för 13 år sen.

Hur mycket bygger dina huvudpersoner på verkliga figurer?

– Alla i filmen är sammansatta av olika verkliga personer som jag fått mixa ihop lite grann. Margot Robbies karaktär är en blandning av Clara Bow, Joan Crawford, Alma Rubens och Jeanne Eagels. Dåtidens unga it-girls var inspirationerna, några glamorösa, några med mer tragiska livsöden.

– Brad Pitts karaktär bygger mycket på John Gilbert. Han spelar en stjärna som även är producent, en slags dåtidens mogul, nästan som Douglas Fairbanks. Vi tittade också på Gary Coopers stumfilmer. Sen har vi Manny. Diego Calvas karaktär får representera många av de spanjorer som jobbade bakom kulisserna på den tiden. Vi ville skildra den så kallade latino-scenen i LA i början av 20-talet.

– Vi tittade på många fotografier för att hitta den rätta looken och kostymerna för alla. Men vi ville också undvika den klyschiga bilden av 20-talet som man sett så många gånger förr, och göra något mer oväntat.

Vi får inte glömma bort den svenska stjärnan du jobbar med: filmfotografen Linus Sandgren. Vad får dig att återvända till honom gång på gång?

– Linus är ett absolut geni. En av de bästa filmfotografer som jobbar idag. Jag känner mig överlycklig att vi stötte på varann. Det som lockade mig från början är det som fortsätter att locka mig än idag… Han har en sann uppskattning för ett lite mer gammaldags arbetssätt. Han föredrar celluloidfilm. Men samtidigt har han en evigt ungdomlig, experimentell energi och nyfikenhet. Han försöker alltid hitta nya sätt att göra något nytt med mediet. Pusha saker framåt. Ta vilda risker.

– Vi sporrar varann och det är så stimulerande. Hela inspelningen av "La La Land" var ett sant nöje för mig. Och jag kan inte föreställa mig att göra film utan honom nu.

Jag vill inte spoila något kring slutet av filmen. Men du lyckas referera till några av filmhistoriens mest banbrytande storfilmer, från ”År 2001 - ett rymdäventyr” till James Camerons ”Avatar”, på ett oväntat sätt. Berätta vad de scenerna betyder för dig.

– Vi var nästan klara med filmen, men något kändes ofärdigt. Så min klippare och jag började experimentera. Det verkade galet då. Men vi ville hitta sätt att avsluta filmen på ett sätt som kändes passande. Något lika galet och chockerande som resten av filmen. Man vill avsluta med ett ”bang!” Så karaktären Manny får en uppenbarelse där han sitter själv i biosalongen. Han inser vad han varit del av och vad framtiden kan bli. Det blev väldigt emotionellt.

Hur ser du själv på Hollywoods och filmens framtid?

– Vi befinner oss i ett tufft läge just nu. Men Hollywood har lärt oss att det alltid kommer med- och motgångar. Allt går i cykler. Jag tror på industrin och på konstformen. Hollywood utvecklas och förändras ständigt, det gäller bara att vi som konstnärer inte förlorar uppsikt över vad som är viktigt. Men i grunden kommer biofilmen att överleva längre än vad skeptikerna tror.

Se "Babylon" på bio! Hollywood-eposet har biopremiär 27 januari.