Scott Eastwood - Hollywoods nye actionhjälte

Han är mer än bara Clintans son. 31-årige Scott Eastwood kniper allt större roller i tyngre filmer, och är just nu aktuell i actionfyllda ”Pacific Rim Uprising”. Vi har träffat honom.

Det kan inte vara lätt att växa upp med Clint Eastwood som pappa, speciellt om man själv vill skapa sig ett namn i filmvärlden. Men 31-årige Scott Eastwood har redan en imponerande karriär, med biroller i storfilmer som ”Suicide Squad” och ”Fast & Furious 8”.

I ”Pacific Rim Uprising” får han äntligen stå i centrum, och kasta sig in i explosiva strider med kaijus - muterade havsmonster från yttre rymden! - när han och John Boyega styr jättelika robotar för att rädda mänskligheten. När vi möter skådespelaren inför världspremiären i London berättar Eastwood avslappnat om hur det var att spela mentor åt unga soldater, och vad som var hans ”plan b” ifall karriären hade misslyckats. Och även om han undviker frågor om sin pappa, kommer filmikonen oundvikligt på tal.

Din karaktär Nate Lambert är väldigt seriös, men John Boyega påstår att du egentligen är en skämtsam kille.

– Det stämmer. Nate är en karaktär som är ganska långt från mig själv. Men jag kunde relatera till honom då jag själv är pilot, och spelar pilot här. När jag sätter mig ner i en helikopter blir jag väldigt seriös, för det är inget skämt. Min pappa är pilot, det har han varit i snart 50 år. Vi flög mycket tillsammans när jag växte upp, och så blev även jag förälskad i det.

– Det är kul att göra storfilmer, och det är kul att göra mindre och personliga filmer. Storfilmerna kan kännas som en maskin. De tickar av många boxar, och det är grymt, det gör att de funkar världen över. Men man vill ha en balans.

Hur svårt är det att agera framför greenscreen?

– Det är kul. Det kräver sin fantasi. Jag skulle inte kalla det för svårt, det är bara en annan slags skådespeleri. Om jag spelar in en scen mot dig, kan jag reagera på det du ger mig. Man agerar och reagerar. Om jag inte har något att spela mot måste jag föreställa mig det, det gör det annorlunda.

Skådespelarna i första ”Pacific Rim” har berättat hur de verkligen kastades omkring i sina scener. Hände det också dig?

– Ja, jag tror att Guillermo del Toro kallade det för sin ”tortyrkammare”. Det var på gränsen till tortyr ibland, ja. Man sitter fast på en gigantisk rigg, det känns som en berg-och-dalbana, och dessutom stod vi på löpband. Så vi sprang, kastades omkring, rullade runt, vi fick specialeffekter, gnistor flög överallt. Dräkterna är inte lätta att röra sig i. De är tunga, de är svettiga. Det var långa timmar.

Har du någon favoritscen i ”Pacific Rim Uprising”?

– Jag vet inte om jag har en favorit… Hela filmen var kul att spela in. Den tar inte sig på så stort allvar. Det finns många skratt. Och vi fick resa till spännande platser.

Du spelar mentor åt yngre kadetter. Fick du även vara lite av en mentor utanför inspelningen?

– Det var en av de intressanta sakerna med karaktären, att få spela mentor. Det kanske betyder att jag börjar bli gammal? Jag har aldrig spelat den sortens roll, jag gillade idén. Och absolut, några av de yngre karaktärerna frågade ut mig om Hollywood och yrket. Jag gjorde mitt bästa för att ge dem råd, inte för att jag är någon expert…

– Jag tror att alla någon gång i sina liv borde bli mentorer, och ha en mentor. Det handlar om att förmedla kunskap vidare, att lära sig av äldre personer som vi ser upp till, och sedan skicka det vidare till yngre. En del av skådespelarna var 10-15 år yngre än mig. Jag fick dela med mig av min visdom till några som var i början av sin karriär.

Har du alltid velat bli skådespelare?

– Inte alltid. Jag halkade in på det. Jag älskade film när jag växte upp, och tänkte att… ”Vi kan väl se om det kan funka.” Det fanns alltid en backup-plan. Jag gick på college och tog examen i kommunikation. Skådespeleri är kul, men om det inte tar fart är det bäst att man har andra kunskaper. Jag tänkte att jag satsar tills jag fyller 30. Som tjugoåring jobbade jag som bartender, jag parkerade bilar, jobbade på bygg och annat, samtidigt som jag gjorde film. Jag tjänade inte tillräckligt med pengar på film, och började fundera allvarligt på vad som skulle bli mitt nästa steg. Men plötsligt lossnade det.

På den tiden valde du bort namnet Eastwood och tog din mammas namn, Reeves.

– Ja, det var tidigt. När jag var 18 och försökte komma underfund med vem jag var, eller se om det här ens var en karriär för mig. Sen inser man att ingen kan hjälpa dig i ett audition-rum. Det spelar ingen roll vad du heter i efternamn, de bryr sig inte. Antingen sätter man det eller inte. Och även om man är grym, så händer det till 95 procent att man inte får jobbet. Det finns så många andra som är bättre, eller passar bättre för rollen.

Det verkar ändå ha gått bra för dig. Hur pass mycket planerar du din framtida karriär? Vet du exakt vad du vill göra härnäst?

– Det är en balansgång. Man väljer sina projekt, men man kan också skapa sina egna projekt. Man kan kontrollera sitt öde till viss del, men det gäller också att ha tur och vara på rätt plats vid rätt tid. Vi utvecklar en del egna projekt just nu, jag och min producent-partner. Bland annat en film om Carroll Shelby, som byggde muskelbilar. Bilar är en passion jag har.

Kommer du tillbaka för nästa ”Pacific Rim”?

– Om publiken gillar den här och vi får göra en till, gärna! Jag skulle gärna göra en till. Härnäst ska jag spela in en thriller med Morgan Freeman, som Nick Cassavetes regisserar.

Föredrar du själv blockbusters eller ser du också smalare filmer?

– Jag älskar film i alla genrer. Jag älskar ett bra drama, roliga komedier, skruvade filmer. Jag är ett stort fan av science fiction. Jag växte upp med ”Alien”, och monsterfilmer som ”Godzilla”. Det är något speciellt med den här genren, och jag har alltid velat spela i den här sortens film.

Fick du se barnförbjudna filmer som barn?

– Det fick jag. När man har en pappa som spelar i många barnförbjudna filmer, är det svårt att bli hindrad från att se dem.

Vad är ditt tidigaste biominne?

– Så tidigt jag kan minnas såg jag på film. Jag växte upp med några av 90-talets stora draman. Jag minns inga specifika, men det var ett bra årtionde för film.