Sally Potter om The Party: ”Var och en av skådespelarna överraskade mig”

Brittiska regissören Sally Potter är snart aktuell med The Party (biopremiär 5 januari), en film som samlar den brittiska skådespelareliten i en välspelad, svart komedi om en social tillställning som spårar ur fullständigt.

Hej Sally! Berätta om hur du kom på idén till The Party.

– Idén föddes under en politisk tid då vänster och höger tycktes omöjliga att skilja åt, och ingen politiker verkade kunna säga vad de verkligen trodde på (detta var innan ”fake news” blev ett välkänt begrepp). Jag tyckte det skulle vara intressant att titta på samma problem, alltså hur man talar sanning, men i en personlig och intim sfär av kärlek och vänskap. Den sfären får symbolisera ett mikrokosmos av den större politiska världen.

Hade du Kristin Scott Thomas, Patricia Clarkson och de andra skådespelarna i åtanke när skrev manuset?

– Jag skrev manuset först, och började därefter visualisera skådespelarna. Om du blir alltför fokuserad på en särskild skådespelare kan du tappa greppet om karaktären du är i färd med att skriva.

Dagens filmer tenderar att vara långa, men The Party är 71 minuter. Berätta varför du bestämde dig för att hålla filmen kort.

– Jag har aldrig hört någon beklaga sig över att en film är för kort, men många kritiker och publik klagar ofta på att en film är för lång. Korthet är bra, särskilt för komedier eftersom de handlar om tajming. Jag bestämde mig därför för att eliminera allt överflödigt och hålla filmen ”lean and mean”.

The Party känns nästan som en teaterpjäs då den utspelar sig i ett och samma hus. Vad var dina tankar kring det?

– ¬Jag skrev The Party som en film, men visste att en begränsad miljö skulle öka känslan av klaustrofobi i karaktärernas intima sfär – och samtidigt förhöja intrycket av känslomässiga explosioner, när de händer. Vi är med karaktärerna, vi delar deras erfarenheter – men inte på avstånd. Den handhållna kameran som vi använde ökar känslan av att karaktärerna rör sig både genom fysiska rum såväl som emotionella rum.

Intressant nog har det varit ett stort intresse från olika teatrar i flera länder som vill sätta upp The Party. På grund av den överväldigande efterfrågan har jag därför anpassat manuset för teaterscenen. Normalt sett brukar detta ske i omvänd ordning.

Vilken av skådespelarna förvånade dig mest, och varför?

– Var och en av skådespelarna överraskade mig, men bekräftade samtidigt min tro på deras vilja att ta risker och förmåga att arbeta generöst och öppet. Jag blev väldigt imponerad av Kristin Scott Thomas fullständiga brist på fåfänga. Hon sökte alltid sanningen, och inte efter ett smickrande porträtt. Det är en underbar kvalitet i en tid där det finns så mycket koncentration på kvinnliga skådespelares utseenden.

Vilket är ditt favoritminne från inspelningen?

– Den djupa kärlek och respekt jag kände för skådespelarna och för mina medarbetare bakom kameran. Kamratskapet, energin och känslan av att ge allt vi hade för något som var större än någon av oss individuellt – det var både energigivande och inspirerande. Att göra film är i bästa fall ett slags hängivenhet till konstformen vi älskar – och tjänar – men också till varandra, eftersom vi alla strävar efter stordåd. I det här fallet behövde vi dessutom arbeta snabbt. Filmen filmades på två veckor, så alla var verkligen på tå, alerta och fokuserade.

Varför ska man gå och se The Party på bio?

– Att se film på bio är en upplevelse som kan göra det möjligt att skratta även åt svåra ämnen. Film ska ge ny energi!

Ida Tholcke, redaktör