Ruben Östlund besöker våra biografer med Triangle of Sadness

”Har du någonsin sett en film där folk skiter och spyr samtidigt?” Ruben Östlund är van vid att provocera, och hans senaste film är inget undantag. På utvalda biografer kommer Ruben Östlund att introducera sin nya film ”Triangle of Sadness” under premiärveckan.

Vår alldeles egna stjärnregissör Ruben Östlund åker på turné med sin andra Guldpalmsvinnande film "Triangle of Sadness" under filmens premiärvecka (5-10 oktober). Han besöker Uppsala, Stockholm, Göteborg, Kungsbacka, Varberg, Halmstad, Värnamo, Linköping, Norrköping, Nyköping och Eskilstuna. Se vad som gäller i just din stad här.

Efter filmens premiär i Cannes tidigare i år deltog Filmstaden i en pressträff med Östlund. Där fick vi höra om hans intresse för modevärlden, hur han ser på publikens reaktioner – och vad nästa film ska handla om.

En av de första scenerna i ”Triangle of Sadness” utspelar sig på en tjusig modevisning i Stockholm. Det är fullsatt på första raden och snart ska showen börja. Just då anländer Camilla Läckberg med följe, och förväntar sig att få bästa platserna framför scenen. Alla måste lite besvärat flytta några steg åt sidorna. Ingen märker att Carl (Harris Dickinson), pojkvän till modellen Yaya (Charlbi Dean) blir utan stol.

Det är den typen av humoristiska och lätt obekväma situationer som Ruben Östlund skildrar så bra. Han får sin publik att skratta men har också något att säga, den här gången om privilegier, den ytliga modebranschen och de rika och bortskämda.
Med filmer som ”De ofrivilliga” och ”Play” har Ruben Östlund etablerat sig som en provokatör som också tvingar publiken att tänka till. Med ”Turist” och ”The Square” har han sakta vridit upp humorn och satiren.

Nu är han åter bioaktuell med ”Triangle of Sadness” - en film som fick premiärpubliken på Cannes filmfestival att kikna av skratt och gapa inför några av filmårets äckligaste scener. Filmen följer två unga modeller, paret Carl och Yaya, från Stockholms modescen till en lyxkryssning som spårar ur, milt sagt. Regissören talar passionerat och roat om filmens stora klimax, en utdragen scen där sjösjuka passagerare låter finmiddagen komma ut igen ur alla möjliga öppningar.

Vad lockade dig till att berätta om modevärlden?

-För åtta år sen mötte jag min fru som är modefotograf. Jag ville veta allt. Vi började prata om hur industrin marknadsför sina produkter, om modellernas arbetsvillkor, och om skönhet som valuta. Jag kände att skönhet är något attraktivt men också läskigt. Skönhet sätter hierarkin. Det var utgångspunkten för mig.

-Modevärldens marknadsstrategi är superintressant. Vi är väldigt medvetna om vilken social grupp vi tillhör, och hur vi klär oss för att smälta in i den sociala gruppen. Vi får inte sticka ut för mycket. Det här är modeindustrin väl medvetna om. Och därför släpper de en ny kollektion varje vår och varje höst, för då måste vi konsumera mer kläder för att inte sticka ut i flocken. Det var detta jag ville undersöka närmare.

Hur pitchade du idén till filmproducenter?

-Min pitch var att ”filmen börjar i modevärlden, den fortsätter på en lyxkryssning och slutar på en öde ö”. Vi följer en manlig och en kvinnlig modell som är ett par, och får se hur de använder sitt utseende som valuta på den här resan och i dessa tre olika miljöer. Och vi kommer ha en marxistisk kapten på båten, och han håller i en kaptensmiddag den dagen vädret är som sämst. Alla blir sjösjuka medan han blir väldigt full tillsammans med en rysk oligark. Alla kräks och skiter, och det blir slutet på den västerländska civilisationen, säger Östlund och tillägger:

-Har du sett någon film nån gång där man skiter och spyr samtidigt? Det har jag aldrig heller sett.

”Triangle of Sadness” är sjukt rolig. Som regissör lyckas du rama in stora filosofiska idéer i något väldigt underhållande. Berätta hur du gör.

-Målet med filmen var att skapa en berg-och-dalbana för vuxna. Något som är underhållande, intelligent och roligt. Att verkligen använda biografen så som den ska användas. Det går ut på en gemensam upplevelse. Och när man lämnar biografen ska man känna: ”Vad var det som hände?” Man har något att prata om. Vi européer är sällan en bra publik. Vi sitter med armarna i kors och är skeptiska. Vi glömmer bort att vi är en del av föreställningen. I USA är publiken mer ”waaaah!”. Men det var så vackert med premiärvisningen i Cannes, för folk applåderade och tjoade. Det var som en fotbollsmatch, säger Östlund nöjt.

-Det är mitt mål med de filmer jag vill göra även i framtiden. Att kombinera det bästa av europeisk film som är intellektuell och säger något om samhället, med det bästa från amerikansk film, där man vet att ”om filmen floppar står vi utan jobb”. Den pressen skapar filmer som man bara måste se!

”Triangle of Sadness” är din första helt engelskspråkiga film, finns det en speciell anledning?

-Som regissör vill man såklart nå ut så brett som möjligt. Även om jag är kritisk till den anglosaxiska dominansen i film och i media i stort. Men jag ville göra något som kan nå ännu längre ut. Efter att jag vann Guldpalmen första gången (med ”The Square”, reds.anm.) fanns det en möjlighet för ett större projekt. Finansiärer kom ombord. Och engelska är mitt andraspråk. Den här utspelar sig i en miljö där folk snackar engelska med varann så det kändes som ett naturligt steg för mig.

-Såklart var jag nervös. Jag var rädd att jag skulle missa de språknyanser som kan finnas i det svenska språket. Men skådespelarna tog ansvar över manus. Så fort de kände att något lät fel så kunde de ändra saker på sitt sätt.

Många tagningar innan scenen sitter

Bland skådespelarna ifråga syns amerikanska stjärnor sida vid sida med svenskar. Woody Harrelson är det stora affischnamnet, i rollen som marxistisk båtkapten. Ombord finns också Henrik Dorsin som techmiljardär, och Carolina Gynning som flickvän till Zlatko Buric - som i sin roll som rysk oligark drar in många skratt.

Men det är krävande att jobba med Ruben, som ofta behöver över 30 tagningar innan det sitter. Regissören förklarar varför:

-Varför vi gör många tagningar är för att vi försöker ta reda på hur scenen ska byggas upp. Ofta blir det bättre och bättre upp till tagning 20. Men sen efter 20 tagningar blir det sämre. Då får man kämpa för att försöka hitta tillbaks till samma prestationer och intensitet. Lyckas man med det så tar man en paus. Och när skådespelarna kommer tillbaka så säger man ”5 tagningar kvar, hörni”. Man räknar ner tillsammans och alla blir taggade.

-I slutändan, vid de sista tre tagningarna, är hela teamet samlade vid kameran och ger skådespelarna sin fulla uppmärksamhet. Det blir en sån intensiv känsla. Det är oftast den näst sista eller den sista tagningen som vi använder i filmen.

Kritiker jämför dig ofta med andra ironiska regissörer som Aka Kaurismäki och Roy Andersson. Känner du dig som en del av den familjen?

-Jag älskar Kaurismäki och Roy Andersson. Och de är i sin tur väldigt inspirerade av Jacques Tati, tror jag. Det jag älskar med dem är också enkelheten i situationer. Komedin är väldigt direkt, och humanistisk. Det finns en slags varm känsla i hur de hanterar alla karaktärer och scener även när de utsätts för hemska saker.

Vad gör du härnäst?

-En jättelättpitchad film. Den utspelar sig på en långflygning och den heter ”The Entertainment System is Down”. Jag har inte bestämt mig ännu om filmen ska utspela sig i ett slutet universum i flygplanskroppen eller om vi kommer utanför på något sätt. Men det handlar om den moderna människan som är så extremt van vid distraktionen som skärmarna ger. Och så hamnar man på en 15-timmar lång flygning och det finns ingen underhållning. Vad ska vi göra i den analoga världen? De stora problemen startar när flygbolaget erbjuder dem en ostmacka och mineralvatten i kompensation, skrattar Ruben.

”Triangle of Sadness” har äntligen svensk biopremiär den 7 oktober.