Roy Andersson: ”Jag är för snäll för att kallas demonregissör”

Filmstaden träffade svenske mästerregissören Roy Andersson inför premiären av ”Om det oändliga” för att prata om Guldlejon och framtidsplaner.

15 november har Roy Anderssons senaste film premiär, det vackra och vemodiga dramat ”Om det oändliga”. Tidigare i höst belönades vår skickliga mästerregissör med Silverlejonet för bästa regi på filmfestivalen i Venedig. Sedan dess har filmen visats på andra stora festivaler som Toronto International Film Festival, där den fick motta ros från kritiker världen över. Filmstaden fick en unik chans att besöka den mångfaldigt prisbelönta regissörens studio, känna på priserna och prata framtidsplaner.

Det var galapremiär hemma i Sverige häromdagen, kan du beskriva känslan?

– Oj, det var stort. Det blir sådan uppståndelse att man nästan känner sig lite förvirrad. Det är svårt att ta in just då. Men det var väldigt mycket folk och de var entusiastiska och applåderna var långa efteråt. Och så var Ruben Östlund där och höll ett vackert tal innan. Efter filmen försökte jag säga några kloka ord också, säger Roy och skrattar.

Vad var den största utmaningen under arbetet med ”Om det oändliga”?

– Att få varje scen levande. Det låter kanske enkelt, men det är ganska svårt att få scenerna trovärdiga, enkla, självfallna och liksom självklara. Det är en utmaning att få den här levande tonen som också är förutsättningen för att det ska bli roligt.

Beskriv dig själv som regissör.

– Ja, jag är nog inte en demonregissör i alla fall, skrattar Roy och fortsätter:

– Jag är nog snarare lite för snäll. Men jag jobbar inte med sådana grepp, att man ska skrämma till lydnad. Jag vill stimulera människor att vilja ta fram sina bästa sidor, bland annat just det här komiska. Det är svårt att göra under tvång, så jag ser det som mitt jobb att locka fram det.

Många av dina skådespelare är helt oetablerade och okända. Var hittar du dem?

– På gatan. Jag har ju såklart medhjälpare också som hjälper mig att hitta dem. Nu har vi ett register med flera tusen namn som vi har samlat ihop under åren. Ibland kan det vara jättelånga köer här utanför, med folk som vill vara med. Och jag försöker vara schysst, inte förolämpa någon, inte vara arrogant, utan en vänlig själ. Man vill bli vänligt bemött själv, då ska man bemöta andra med den vänligheten. Det är min målsättning.

15 november har ”Om det oändliga” premiär på svenska biografer, vad hoppas du att publiken ska ta med sig efteråt?

– Jag hoppas såklart att publiken tycker om den och att de vill se den igen. Det vill man ju om man tycker om något väldigt mycket. En gång är ju också bra såklart, men det hade varit kul om de sa efteråt: ”Åh vad bra filmen var, jag vill se den igen!”.

Det är några månader sedan världspremiären i Venedig. Kan du berätta om din relation till filmfestivalen?

– Det var ju andra gången jag var där. Och jag fick pris. Igen. Första gången var det Guldlejonet (för bästa film ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” reds anm) och nu var det Silverlejonet. Den får man för bästa regi, vilket inte är fy skam det heller, så jag är väldigt nöjd.

Var har du lejonen nu?

– Ett av dem har jag lånat ut till restaurangen här mitt emot, och det andra finns här nånstans i studion.

Du har ju dessutom ett antal Guldbaggar i din ägo. Är det viktigt att vinna priser?
– Det var viktigare när man var yngre. Har man sedan fått några är det inte lika märkvärdigt, men då var det väldigt märkvärdigt. Jag ska inte vara oförskämd nu, men visst smäller de internationella priserna lite högre, det gör de.

Några planer på vad du vill göra härnäst?

– Jag går faktiskt och funderar på det nästan varje timme just nu. Jag vet inte om jag verkligen har kraft, ork och motivation för att fortsätta göra film eller om jag ska lägga av nu. Fast samtidigt är jag ju ganska frisk fortfarande som tur är. Förutom det här med höften. Men några andra symptom på att jag skulle vara slut som filmare har jag inte känt. Jag har mycket kvar att ge, det tror jag.

Till sist, varför ska man se film på bio?

– Man vill ju se vackra bilder i sin fulla kvalitet och rikedom. Det är så jag ser på konst också. Konsten berikar mitt liv väldigt mycket, men då vill jag se den som den är tänkt att visas. Inga dåliga kopior eller beskurna bilder. Uppriktighet skildrat på rätt sätt är oslagbart.

"Om det oändliga" har biopremiär 15 november.