Rolf Lassgård om rollen som Marianne: ”Det låg ett stort ansvar på mig att få detta rätt”

Med mycket research och stor respekt kliver Rolf Lassgård in i titelrollen "Min pappa Marianne" - en bred och inkluderande dramakomedi som nu får biopremiär.

Det pratas redan om Guldbaggenominering för Rolf Lassgård i "Min pappa Marianne". Han spelar på sätt och vis dubbla roller: småstadsprästen Lasse som levt med en hemlighet hela sitt liv, och så Marianne - kvinnan som Lasse egentligen vill vara. Men det är inte lätt att som 60-åring komma ut inför sin fru (spelad av Lena Endre), sina barn och sin omgivning. Något som Mårten Klingbergs dramakomedi skildrar med både värme, humor och allvar.

Historien är inspirerad boken "Min pappa Ann-Christine", skriven av Ester Roxberg. Filmen har behållit dotterns perspektiv, och här är det Hedda Stiernstedt i rollen som Hanna som får tampas med förvirrande känslor kring faderns nyfunna identitet.

"Min pappa Marianne" premiärvisades nyligen inför fullsatta salonger på Göteborg Film Festival. Rolf Lassgård berättar för mig om tårarna och applåderna som aldrig ville ta slut, och han hoppas på ett lika hjärtligt mottagande när filmen nu går upp på bio över hela landet.

Ni lyckas väva in transtema i en stor och publikfriande dramakomedi. Var det en utmaning för er, och även för dig som skådespelare, att hitta rätt tonläge i filmen?

– Redan i Esters bok berättas historien ur dotterns vinkel. Det är perspektivet som även vi använde. Och vi var måna om att det även ska gå att skratta. Sitter någon med förbjudna tankar i salongen så är det karaktären David (Klas Wiljergård) som låter dem komma fram. Men det finns också en annan sida, och det var mycket riktigt en balansgång som var svår att hitta. Middagsscenen där Marianne visar sig för barnen för första gången. Den innehåller allt. Men vi tänkte på att göra det på fullt blodigt allvar. Det var vår ingångspunkt hela tiden, att komiken också behöver ett allvar.

Filmen handlar om prästen Lasse, 60 år, som bär på en hemlighet. Han vill leva som kvinna. Vad var det i den berättelsen som du drogs till? Fanns det något du kunde relatera till?

– Lasse har levt ett helt liv med den här hemligheten. Det var det som verkligen triggade igång mig. På agendan stod sedan utmaningen i att kunna gestalta detta. Det var centralt för mig. Jag fick först inget manus, jag fick bara höra den historien. Och jag tänkte direkt att det här är ett riktigt drama. Det tog ett tag att ställa om. Men sett ur dotterns ögon blir det ett inkluderande perspektiv för publiken. Men jag och vi alla behövde sätta oss in i Mariannes resa, och Ann-Christines historia.

Det är inte exakt en filmatisering av Ann-Christines liv, men det var ändå viktigt för dig att träffa henne?

– Jag ville först veta att det kändes okej för henne att jag spelade den här rollen. När det var klart träffades vi, och jag visste att det mötet skulle bli väldigt viktigt. Jag ville inte komma dit med frågor som ”vad är transsexualitet?”, så jag läste på. Jag ville att mötet mer skulle handla om gestaltningsfrågor. Den första promenaden som kvinna på stan, bland folk, exempelvis, är väldigt viktig för många transpersoner.

– Jag åkte dit lite grann med tron att det fanns ett facit. Men det viftade hon bort direkt. Hon sa: ”Jag är ingen expert på att vara kvinna. Jag är expert på att vara mig.” Den repliken finns förresten i boken också och i vår film. Det blev lite befriande att höra, samtidigt som det kom med ett ansvar: att hitta Mariannes resa.

– Ann-Christine använde ordet ”process”, och då insåg jag att ”herregud, så måste det vara, Marianne är ju inte klar när hon kommer ut. Hon prövar ju och testar sig fram. ”Hur vill jag se ut?” Den resa vi ser henne göra är bara början.

Hur mycket research gjorde du inför rollen?

– Väldigt mycket, jag tror aldrig jag har gjort så mycket research. Därför att det låg ett stort ansvar på mig. Dels att kunna göra det här på ett riktigt sätt, för det ligger ju långt ifrån mig. Och dels när det gäller transcommunityt. Jag ville göra det med kärlek och på allvar.

Det fysiska då, hur Marianne ska se ut och låta, hur hittade ni det?

– Jag lekte mycket på hotellrummet. Jag hade varit i den världen förut då jag spelade mamman Edna i ”Hairspray” på scen. Jag förstod att det här inte var samma sak, men vissa saker var nyttiga. Har du tränat i två månader på att gå i högklackade skor, då är det som att cykla. Jag och Mårten (Klingberg, regissören) hade en liten outsagd överenskommelse. Jag kunde ta med mig lite av de erfarenheter som jag fick av att spela Edna, men jag fick inte släppa ut henne helt. Mårten kunde ibland stoppa mig och säga ”nej, lite för feminin”.

Hur var det för dig att kliva ut på gatorna i Alingsås som Marianne?

– Helt okej. Man vill ju inte göra någon show av att vi spelar in en film, men det var ändå folk som dök upp. Jag fick en del komplimanger, haha. Men den sista promenaden, i den fina klänningen som syns på affischen, då var det många kvinnor som gick förbi: ”Gud så söt!” Det var roligt att höra.

I Hollywood framför allt pratas det mycket om huruvida endast transskådespelare borde spela transpersoner. Hur ser du på det?

– Vi hade naturligtvis med oss den frågan. Jag hoppades att Ann-Christine skulle acceptera mig i rollen, och det gjorde hon. Som skådespelare är min grundförutsättning att man kan gestalta allt. Som människa kan jag känna respekt för detta konstaterande, absolut. Men i det här fallet handlar det om en övre medelålders man som börjar ta sina första steg… Kanske hade det varit en annan sak om vi gett oss in i operationerna, men Marianne är i början av sin process. Men ändå, skådespelaren inom mig är som en stampande häst som säger ”Let’s go for it!”

Vad hoppas du för mottagande hos biopubliken?

– Jag hoppas, för det första, att folk ska förstå att det här är en väldigt inkluderande film. Det är stora skillnader mot ”En man som heter Ove” men det är ändå samma typ film med massor med humor och massor med allvar i en härlig röra. En humanistisk, inkluderande film.

"Min pappa Marianne" får biopremiär på fredag, 21 februari.