Regissören Lee Cronin: ”Skräckfilmer som handlar om något vardagligt skrämmer mig”

Bioaktuella ”The Hole in the Ground” är redan en av årets mest omtalade rysare. Vi tog ett snack med den debuterande regissören Lee Cronin om slukhål, barnskådisar och inspiration från Sverige.

Skräckfilmsåret 2019 började starkt med flera omtalade biopremiärer, och mer kalla kårar ska det bli. Näst på tur står ”The Hole in the Ground”, från den irländske långfilmsdebutanten Lee Cronin. Han är en regissör som började titta på skräck i väldigt ung ålder, och själv hoppas skapa en ryslig stämning som får publiken att sitta på helspänn.

Filmen utspelar sig på landet och följer en mor och en son som försöker starta om sina liv efter en traumatisk händelse. I skogen inte långt från huset finns ett enormt, mystiskt slukhål, och en dag försvinner Sarahs son…

– Jag läste en historia om ett slukhål. En man satt hemma i sin fåtölj och blev slukad av ett slukhål. Så blev jag intresserad av dem, berättar regissören för Filmstaden.se.

– Samtidigt hade jag en idé om hur två nära och kära, exempelvis en mor och en son, hittar tillbaks till varandra efter ett trauma. "The Hole in the Ground" funkar på grund av bakgrundshistorien. Även om det inte är något som visas i filmen. Hade det varit en lycklig mor och son hade det inte fungerat. Sarahs upplevelser och hennes ångest är vad som driver filmen. Jag lekte med den idén, och jag tyckte att titeln "The Hole in the Ground" var storslagen och modig. Så det var flera lysande idéer som kom samman.

Vad är det för teman som du hoppas att folk ska diskutera efteråt?

– Jag ville utforska vad som händer när du har någon som du känner väl, du vet hur de pratar, rör sig och beter sig - men du börjar tvivla på dem. Det är ett intressant koncept. Det händer oss alla någon gång, när vi tittar på någon som står oss mycket nära, men ser dem som en främling för ett ögonblick. Det kan vara mitt i ett argument, eller när de gör något som de aldrig har gjort förut. Det var kärnan, det mänskliga, som jag verkligen var intresserad av.

– Jag vill också att folk ska prata om karaktären Sarah, var hon befann sig mentalt under den här resan, vilka beslut hon tog och var hon befinner sig i slutet av historien. Det finns onekligen människor som undrar om scenariot utspelar sig i hennes huvud, och om hon bara spelar upp det om och om igen.

Skådespelarna som spelar Sarah och Chris är otroligt bra, men också okända för oss. Kan du berätta om vilka de är, och varför du valde dem?

– Seána (Kerslake) har gjort en del irländska filmer och tv-serier. Jag kände till henne, men jag trodde inte hon var rätt för rollen när jag skrev den. Jag föreställde mig någon äldre. Min producent föreslog att jag skulle se en specifik film med henne, och hon var så magnetisk att jag var tvungen att ha med henne. Hon var den enda skådespelaren som läste manus och som jag träffade. Vi pratade om rollen och hon förstod den genast. Vi behövde ingen audition. Vi tog en kaffe istället. Hon var fantastisk på att förmedla sina känslor utan ord, så jag gick faktiskt tillbaka och strök en del dialog från manuset. Det finns scener i filmen med väldigt lite dialog, och det är fantastiskt - om man kan visa saker istället för att berätta, så blir det kraftfullt.

– Vad gäller James (Quinn Markey), man får alltid leta länge när det kommer till barnskådespelare. Han var väldigt oerfaren. Han hade gjort lite tv-jobb, han gjorde några scener i "Vikings" två år tidigare som han knappt kom ihåg. Han var en åttaårig grabb som skulle göra sin första långfilm. Men han kunde lyssna och ta regi som en vuxen. Det bästa sättet att arbeta med barn är att behandla dem som jämlika, inte försöka behandla dem annorlunda. Det ska bli spännande att se vad de båda gör härnäst.

Vad är det för filmer som skrämmer dig? Du har nämnt "Blair Witch" och "Paranormal Activity" som två otäcka bioupplevelser. Vad har de filmerna gemensamt?

– De mest skrämmande filmerna genom tiderna är antagligen "Exorcisten" och "The Wicker Man". Det handlar om vanliga människor som hamnar i situationer som känns trovärdiga. Det påverkar mig. Jag gillar inte när skräckfilmer blir för tekniska, och måste förklara vad som sker. Jag gillar när det känns som att det skulle kunna hända mig. Det är då jag blir obekväm och sitter på helspänn. Det är skräckfilmer som handlar om något vardagligt som skrämmer mig, men som också inspirerar mig.

Vi ser inte mycket irländsk skräck på bio i Sverige. Hur ser det klimatet ut, gör ni mycket genrefilm?

– Det börjar bli allt större. Vi har inte en lång historia av genrefilm, eller film överlag. Filmindustrin på Irland är relativt ung. Det har funnits genrefilmer som var riktigt bra, men som inte riktigt slagit igenom utomlands. Men det håller på att förändras. Jag tror att "The Hole in the Ground" kan bana vägen för fler. Att se den komma upp på bio världen över, det är riktigt spännande. Jag tror att filmskaparna som kommer nu är en generation, som mig, som såg "The Shining" eller "Poltergeist" när de var unga. Och det är sådana filmer som har påverkat den nya generationen. Det ska bli intressant att se vad som händer de kommande fem åren.

Vad känner du till om svensk film? Några favoriter?

– "Låt den rätte komma in" är en film jag absolut älskar. Jag minns att min producent och jag försökte få tag i kompositören från den filmen, när vi spelade in min första kortfilm. Vi ville att han skulle göra musiken till den, men han kunde inte. Han tipsade oss istället om sin assistent, Uno Helmersson, som sedan dess har blivit riktigt stor som kompositör och gjort fantastiska saker. Så vi har jobbat lite med en svensk koppling. Jag såg också "Gräns" nyligen och jag avgudar den, helt fenomenal. Så det finns en del intressen genrefilm.

– Men "Låt den rätte komma in" är den jag alltid återvänder till. Det är anledningen till varför jag tackar nej till vampyrfilmer varje gång jag blir erbjuden dem. Jag tror inte att en modern vampyrhistoria kan berättas lika bra som den filmen.