Regissören: "David Bowie skrev soundtracket för 2000-talet"

Vem var David Bowie? En ny film försöker lösa gåtan. Men kalla den inte för en dokumentär. Regissören Brett Morgen, som står bakom ”Moonage Daydream”, ser filmen snarare som en upplevelse som sköljer över biopubliken. Han har inte fel.

Det är inte helt enkelt att definiera någon som David Bowie, eller att presentera en komplett bild av den rastlöst föränderlige artisten i en dokumentärfilm på dryga två timmar. Det har dock inte hindrat filmregissören Brett Morgen, som i ”Moonage Daydream” lyckas med det nästintill omöjliga – att ta med oss på en resa in i David Bowies sinne, en färgsprakande odyssé av inspiration, drömmar och musik.

I filmen möter vi den unge britten som tog 70-talet med storm när hans alter ego Ziggy Stardust klev upp på glamrock-scenen. Vi sveps med vidare genom en karriär av olika musikstilar, där årtionden och konsertfilmer flyter in i varandra. Bilderna skapar ett hypnotiskt kollage, lika nyskapande och mystiskt som Bowies musik.

Brett Morgen, tidigare känd för dokumentärfilmer om musik- och filmvärldens ikoner som ”Crossfire Hurricane” om Rolling Stones och ”Cobain: Montage of Heck” om Nirvanas frontman Kurt Cobain, var inte ens själv beredd på att arbetet med David Bowie skulle ta hela fem år.

Han fick unik tillgång till Bowies personliga arkiv och dök in i tusentals om inte miljontals olika inspelningar – ett gigantiskt pussel som till slut resulterade i en film som hyllades av kritiker på Cannes filmfestival tidigare i år.

I höst har ”Moonage Daydream” premiär på Filmstadens biodukar. Inför premiären fick vi möjligheten att prata med den hyllade regissören.

Du måste vara ett enormt fan för att spendera fem år av ditt liv på en Bowie-dokumentär?

– Jag var faktiskt bara ett ytligt fan när jag påbörjade projektet. Alla filmer jag gjort handlar om objekt som jag varit intresserad av och som betytt något för mig någon gång i livet. Men jag var inte heller ett stort fan av Nirvana eller (Rolling) Stones när jag gjorde film om dem. Och jag valde Bowie främst tack vare de kreativa möjligheter som öppnade sig för mig, berättar Brett Morgen.

Måste man då vara ett Bowie-fan för att uppskatta dokumentären?

– Nej! När jag gjorde filmen så hade jag tre olika målgrupper i åtanke. Den första är de extrema Bowie-fanatikerna som har ”sett allt”. De kommer få se unikt material de aldrig kunde drömma om.

– Sen finns de ytliga fansen. De kan se sig själva som stora fans, men de är mer ytliga. De går nog inte ut på Youtube och söker upp allt. Den tredje målgruppen är de oinsatta. För dem tror jag att filmen är en livsbejakande film som egentligen handlar om publiken. Den handlar inte om en artist. Upplevelsen står i fokus. Den är en guide till hur man lever ett framgångsrikt liv under 2000-talet. På så sätt hoppas jag att den ska tilltala en så bred publik som möjligt.

– Sen finns en fjärde målgrupp, berättar Morgen, och det är cineasten. Han hoppas att filmälskare ska tas med på en ”äventyrlig upplevelse”.

– Det är något som alltid gör mig exalterad, när jag får gå på bio och se något jag aldrig sett förut, som presenteras på ett sätt som drar nytta av biografens alla möjligheter. Vi lever i en tid där linjerna mellan film och tv/streaming suddas ut. Jag tror att "Moonage Daydream" besvarar frågan tydligt: det finns vissa saker som bäst upplevs på bio.

Det här är inte din vanliga dokumentär där alla fakta om en person betas av. Du fokuserar i stället på hans filosofi, hans konst... Hur hittade du det rätta formatet, hur filmen skulle se ut och låta?

– Från att filmen fick klartecken sa jag: "det ska bli en filmisk upplevelse, ingenting ska förklaras, det ska bara skölja över en". Det visste jag. Men jag visste inte hur jag skulle sätta ihop det. Det blev en riktig utmaning.

– Jag satt och klippte filmen helt själv, totalt isolerad. Sex månader in i klippningen kom pandemin. Ingen hade sett en enda bildruta. Och vid den tidpunkten hade jag suttit och stirrat på det här materialet i tre år. Jag bad min fru, som också är producent, att komma och titta. Är det här ens en film…? Jag kände mig som Jack Torrance i "The Shining". "All work and no play makes Jack a dull boy". Jag var säker på att jag skulle bli avslöjad som en bluff. Hon skulle stänga av och säga: "har du blivit galen?"

– Men hon sa: "Här finns en oslipad diamant. Fortsätt så." Vilken lättnad! För jag hade ingen aning om det skulle funka. För det finns ingen nisch, ingen genre som liknar det jag gör. Jag var ute på okänt vatten.

Vad tror du har gjort Bowie så ikonisk?

– På en nivå handlar det nog om att David var den mest framgångsrika artisten som funnits. Det handlar också om att han ger resonans än idag, och det kommer han fortsätta göra. Många av hans samtida artistkollegor börjar kännas daterade, men David skrev soundtracket för 2000-talet. Han sa det redan 1971 – redan i början av sin karriär hade David en stark medvetenhet om vilken slags värld vi rörde oss mot.

– Han kunde höra saker vi inte kunde höra. Saker vi först nu börjar förstå. David skrev soundtracket för kaos. För ett modernt samhälle, och för en värld och en kultur som översvämmas av information, media och teknologi. När vi lyssnar på hans musik idag förstår vi mer än vad man gjorde då. Det var fantastiskt vad han lyckades åstadkomma. Först nu börjar vi inse vilket geni Bowie var.

Vad hoppas du att biopubliken ska lära sig av David Bowie?

– Jag vet inte om jag kan svara på det. Det fina med Bowie är... det är "Bowie". Filmen handlar inte om David Jones, den handlar inte om David Bowie. Den handlar om "Bowie". Vi har alla vår egen Bowie. Och filmen är designad så att du kan hitta den Bowie som motiverar och inspirerar dig. Jag hoppas vi kan lära oss att uppskatta varje dag som vi är här, och de möjligheter som erbjuds oss.

”Moonage Daydream” har biopremiär den 16 september.