"Rädslans boning har förflyttats från den stora världen till den lilla, hemmet"

Skräckfilm på bio är en omtyckt, otäck och fantasieggande genre. Just nu går Stephen Kings klassiker Det för fulla hus på biograferna och vi träffade Anna Höglund, lektor i litteraturvetenskap på Linnéuniversitetet för att ta reda på varför Stephen King är så framgångsrik i sina skildringar av ondska.

I alla tider har människan använt sig av skräck och rädsla, i många fall för att kontrollera sin befolkning eller sina barn. Näcken, oknytt, troll och diverse andra monster användes väldigt effektivt för att avskräcka barn från att gå vilse i skogen eller vara ute efter mörkrets inbrott. Helt enkelt för att skydda dem. Ännu i dag har skräckfiktion en väldigt stark position bland andra genrer och det finns en lång tradition att skildra trygga miljöer som på ett eller annat sätt invaderas av ondska: Poltergeist, Låt den rätte komma in och nu Det. Anna Höglund ägnar sin forskning åt skräckfiktion av alla de slag och är en riktig expert på skrämseltaktik.

Stephen Kings böcker bygger mycket på hemtama, trygga miljöer som invaderas av något okänt och farligt. Varför är det ett effektivt sätt att trigga rädsla i läsarna och biobesökarna?

– Stephen King låter ofta ondskan drabba familjen och hemmets sfär. Det är ett väldigt effektivt skräckgrepp att låta ondskan drabba de man älskar och värnar om allra mest. Skildringen av bekanta vardagliga miljöer ökar ytterligare upplevelsen av att hotet riskerar drabba även dig och dem du älskar. Det finns inga trygga platser i världen. Du har alltid anledning av vara rädd, för ondskan infiltrerar även din förmodat trygga vardag. Och mycket tyder på att den här gestaltningen av skräck blivit allt mer vanligt förekommande under 2000-talet, något som kan relateras till fenomenet rädsla och vår relation till det. Inom kulturforskningen finns det flera som menar att vår upplevelse av rädsla har förändrats. Även om rädsla existerar som ett kulturellt kollektivt fenomen, vilket innebär att många människor är rädda för samma saker, så har rädslan privatiserats. Vi upplever i högre grad att hotet från det som skrämmer är riktat mot oss som individer, snarare än mot mänskligheten i stort. Rädslans boning har därför förflyttats från den stora världen till den lilla, till våra hem och familjer.

Hur skiljer sig upplevd rädsla i olika medier, som i böcker och på film?

– Olika medier förmedlar fiktiv skräck på olika sätt. I en skräckfilm används en mängd starka stimuli som bild och ljud som påverkar upplevelsen av den skräck som förmedlas. När du läser skräcklitteratur kan du i stället skapa dina egna bilder av de skräckscenarier som beskrivs, vilket kan vara minst lika otäckt. När du spelar ett dataspel med skräckinslag har du till skillnad från i film och litteratur möjlighet att själv påverka handlingen, vilket ger en extra dimension till upplevelsen av rädsla. Det finns också andra former av gestaltad skräck, som spökhusen på tivoli, där du bokstavligen befinner dig i händelsernas centrum. Spökhus är intressanta på så sätt att besöket i dem ofta sker kollektivt och kan beskrivas i rituella termer.

Varför tror du skräckfilm är en populär genre på bio just nu?

– Skräckfilm har alltid varit en populär genre. Det finns forskning som visar att skräckfiktionens popularitet ökar i tider av kulturell oro och turbulens. Världskrigen, Vietnamkriget och kalla kriget är kulturella trauman som anses gett upphov till en mängd skräckfiktioner. Krig och konflikt ökar vår medvetenhet om döden men också vår känsla av brist på kontroll. Skräckfilmen kan gestalta de rädslor vi hyser men de kan också hjälpa oss att möta dem i en mer välpaketerad, hanterlig form.
I dag lever vi i oroliga tider. Det finns mycket att vara rädd för. Men det kan vara både lätt och svårt att identifiera världens verkligt existerande ”ondska” eller ”monster”, något som ofta leder till paranoia. Hotet blir ansiktslöst vilket gör det än mer skrämmande eftersom det då kan krypa närmare oss och infiltrera våra mer privata sfärer. För vem kan du egentligen lita på om hotet inte går att identifiera? Det är ett vanligt förekommande tema i de senaste årens skräckfilm att ondskan återfinns i vår närmaste vänskapskrets eller i vår familj. Men samtidigt presenteras ofta hotet i mer konkret form; filmens monster kan ofta identifieras och därmed besegras. Något som kan ge biopubliken en känsla av kontroll och därmed skapa trygghet snarare än ökad otrygghet.

Till sist, kommer du att se Det på bio, och i sådant fall varför?

– Jag kommer definitivt att se Det på bio. Det skall bli spännande att se hur Kings berättelse presenteras för 2000-talets biopublik. Den nya filmen har ju både Kings roman och tv-serien från 1990-talet som förlagor och därmed en tradition att förhålla sig till. Samtidigt är fiktionerna skapade i olika tider och kulturella rum, något som gör mig nyfiken. Är det fortfarande samma rädslor som står i centrum i Det 2017 som i Det 1990?

Jag tycker också att det skall bli spännande att se hur filmens skapare valt att gestalta skräckclownen. Skräckclownen har rönt stor medial uppmärksamhet de senaste åren och det är en fascinerande karaktär vars rötter man kan spåra väldigt långt bak i historien. Tyvärr kan jag tycka att skräckclownen behandlats lite styvmoderligt inom skräckfilmen. Det är en karaktär som har stor potential och som i händerna på en skicklig filmmakare kan ges djup och komplexitet. Min favorit bland 2000-talets skräckclowner är Twisty the Clown från American Horror Story. Twisty gestaltar både skräckclownens klassiska skrämmande egenskaper men också utanförskapet och clownens ömkansvärda vemod. Twisty är ju också väldigt skickligt gestaltad utifrån den tradition som går att spåra tillbaka till medeltidens narr över stumfilmen The Man Who Laughs till våra samtida föreställningar om skräckclownen.

Så jag ser verkligen fram emot att se hur Bill Skarsgård valt att tolka clownen Pennywise. Jag hoppas så klart att han gör en komplex och minnesvärd tolkning.

Caroline Swartling, redaktör