Queen – bandet som regerade rockcirkusen

Läs om den osannolika mix av influenser som skapade en av de mest framgångsrika rockgrupperna någonsin. Och kanske den mest svårfångade.

Tänk dig ett band som hämtat inspiration i allt från music hall och storbandsjazz, till folkmusik och opera och som i sin tur anses ha inspirerat till genrer som speed metal, progrock och arenarock. Tänk sedan att detta band gjort succé med såväl pianoballader som hårdrockslåtar och att de haft en låt med en lång operasektion i mitten på topplistorna i veckor. I tre separata omgångar! Brittiska Queen har aldrig gjort det förväntade, vilket på ett motsägelsefullt sätt gjort dem till en av de mest igenkännbara profilerna i rockhistorien.

Det var en brokig skara udda existenser som till slut formade den slutgiltiga versionen av vad som skulle bli rockmusikens stora affischnamn. Fyra drivna musiker och musikaliska visionärer. Fyra individualister som gav varandra spelrum och stöd för att göra det ingen annan gjort före dem. Även i de fall de inte var först med något tog de alltid saker till en ny nivå och fick efterföljare bland framtida toppnamn inom rocken.

En grupp som sticker ut på detta sätt får självklart både beundrare och belackare. Gruppmedlemmarnas engagemang i behjärtansvärda projekt hamnade till exempel i skuggan av deras utlevande och teatraliska stil, som ibland användes som kritik mot dem som en platt och strikt kommersiell produkt.

Traditionalisterna

Vid en första anblick ser kanske en doktor i astrofysik, en tandläkarstudent, en elektriker och en grafisk designer inte ut som en typisk uppsättning för att bilda ett band, men i ett avseende hade de tvärtom allt som krävdes för att lyckas med musiken. De var alla skickliga musiker som spelade flera instrument, var duktiga sångare och de hade en musikalisk bredd utöver det vanliga. Till detta kom en förmåga att skapa klassiska arrangemang med otraditionella medel. Som att skapa hela körer med flera lager av sånginspelningar och fånga ljudet av traditionellt mässingsblås med bara en elgitarr och basisten John Deacons hemmabyggda övningsförstärkare. Den legendariska ”Deacy-amp” saknade volym- och tonkontroller, men komprimerade ljudet så hårt att allt låter som att det spelas ur en gammal radio.

En annan av Queens många styrkor var att alla medlemmar skrev musik. Och att alla fick hitsinglar med sina låtar. Freddie Mercury och Brian May fick som gruppens frontfigurer framgång med många av sina alster, men flera av gruppen största hitlåtar – och de var många – skrevs av trummisen Roger Taylor och basisten John Deacon.

Innovatörerna

Förutom sången har Queens karakteristiska sound bland annat tillskrivits Brian Mays gitarrljud, som än idag sysselsätter aficionados i oändliga debatter om magiska förutsättningar. Brian Mays ikoniska gitarr ”Red Special” byggdes av May och hans pappa i deras kök under två år, av trä från gamla möbler, överblivna stålfjädrar, skjortknappar och diverse elektriska komponenter, eftersom May inte hade råd att köpa en Fender-gitarr. Än idag är detta egenbygge den gitarr May spelar på, med ett sex pence-mynt som plektrum.

Genom att använda delay kunde Brian Mays gitarr dessutom spela kanon mot sig själv och på så sätt skapade man ett karakteristiskt sound genom att använda en studioeffekt som ett eget instrument. Ett exempel på detta kan man höra i Quadrophenia-pastichen ”Brighton Rock”, inledningsspåret på genombrottet ”Sheer Heart Attack”.

Förutom Queens påhittighet i inspelningsstudion hade de också en talang för det visuella uttrycket. Freddie Mercury var utbildad grafisk designer och formgav bandets ikoniska logotyp och genom de scenkostymer han bar förstärktes bandets teatraliska utryck ytterligare. Ett foto av bandet från deras andra album, inspirerat av en klassisk bild av Marlene Dietrich, blev utgångspunkten när de, ett år och två album senare, skapade den banbrytande promovideon för ”Bohemian Rhapsody”, som allmänt anses ha revolutionerat musikvideon och mer eller mindre lade grunden till vad som skulle bli MTV-åldern.

Hitmakarna

Queen startade som ett rockband, men hade redan från början tydliga influenser från music hall-traditionen, vilket gav dem en experimentell och teatralisk touch redan på de två första albumen. Den influensen hörs tydligt i deras första stora hit ”Killer Queen” från det tredje albumet ”Sheer Heart Attack”, och blommade ut helt i det fjärde och femte albumen ”A Night at the Opera” och ”A Day at the Races”, döpta efter två filmer av och med Bröderna Marx.

De nya albumen satte en ny nivå för konceptalbum med ett tydligt släktskap med Beatles kärlek till music hall-scenen. Vaudeville-liknande bagateller blandades med tunga rocknummer och episka verk som ”The Prophets Song” och ”Bohemian Rhapsody”. Den senare dömdes ut som singel av skivbolaget, eftersom den var för lång och konstig. Men texten, om en ung man som står på tröskeln mellan två världar, gjorde ”Bohemian Rhapsody” till en megahit och den låg på topplistorna tre gånger om: 1976, 1991 (efter Freddie Mercurys död) och 1992 (i samband med filmen ”Wayne’s World”).

Uppföljaren ”News of the World” inleder med två låtar som var för sig är rockkörerna framför alla andra: ”We Will Rock You” och ”We Are the Champions” är de självklara allsångerna på arenor världen över än idag. Året efter kom ”Jazz”, som fick kritik för att den både skiljde sig för mycket och för lite från tidigare album. Och för att den innehöll allt annat än jazz! Istället innehöll den bland annat megahittarna ”Let Me Entertain You” och ”Don’t Stop Me Now”. Det här kom att bli Queens sista traditionella rockplatta för en lång tid framöver.

Efter att ha satt standarden för arenarock kom åttiotalet och Queen, som på varje skiva hittills stolt deklarerat att inga synthesizers använts, verkade ändra inriktning mot mer dansvänlig musik. Under de tio år som följde nådde de en ny publik och fick nya hittar med låtar som ”I Want It All”, ”Crazy Little Thing Called Love”, ”Another One Bites the Dust”, ”Under Pressure” (med David Bowie), ”Radio Ga Ga” (som inspirerade Lady Gaga till hennes artistnamn) och ”I Want to Break Free”.
Under den här perioden gjorde även soundtrack till filmen ”Flash Gordon” och bidrog till kulten kring Russell Mulcahys film ”Highlander” med låtar som ”A Kind of Magic”, ”Who Wants to Live Forever” och ”Princes of the Universe”.

Karriären avslutades med en återgång till rockrötterna med Freddie Mercurys sista album ”Innuendo”, som bland annat innehåller ”The Show Must Go On”, och den postumt utgivna ”Made in Heaven”.
Få om några band har tillbringat lika många veckor på topplistorna världen över som Queen och flera av deras konserter räknas till de största publikmässigt.

Domptörerna

Filmen ”Bohemian Rhapsody” leder upp till ett av de stora ögonblicken i rockens historia: framträdandet på ”Live Aid”. Freddie Mercury kunde med sin personlighet och utstrålning lyfta Queens konserter till rena uppvisningar i publikkontakt, där kopplingen mellan sångaren och fansen var oerhört intim även i sammanhang där man samlade hundratusentals. Lyssna till exempel på ”Now I’m Here” från deras livealbum ”Killers”, där Mercury hetsar publiken till halsbrytande sångövningar.

När Bob Geldoff samlade rock- och popeliten för välgörenhetsgalan ”Live Aid” halkade Queen in i programmet i sista stund och tog lite oväntat helt över showen. Artister och kritiker har efteråt beskrivit hur Queen tog publiken i ett fast grepp och blev det självklara huvudnumret i det största konsertevenemanget någonsin.

Så här i efterhand kan Queens en gång till synes spretiga karriär verka följa en tydlig röd tråd. De förvaltade traditioner, fångade upp trender och gjorde det till sitt eget. Men framför allt gjorde deras starka band till en klassisk scenunderhållning och deras önskan att bjuda på en show att de kommer att minnas av eftervärlden som en av de största akterna i rockcirkusen.