Peter Jöback: "Det är en film om familjehemligheter och försoning"

Årets svenska julfilm är redan här. ”Jag kommer hem igen till jul” är en feelgoodfilm som också väcker eftertanke. Vi träffade de två huvudrollerna Peter Jöback och Johannes Bah Kuhnke för att prata om julfirande, brödraskap och modet att öppna upp sig.

Sång och musik får ta sin självklara plats när artisten Peter Jöback långfilmsdebuterar. Men han gör också utrymme för att ta upp tunga teman. ”Jag kommer hem igen till jul” är ett familjedrama som drar inspiration från hans egna liv, och en uppmaning till publiken att våga prata med sina nära och kära, även om det som känns jobbigt.

Ella Lemhagen regisserar, och Jöback spelar huvudrollen som Simon - en svensk världsstjärna som återvänder hem till barndomshuset för att fira jul med sin familj. Under dagarna då alla släktingar klistrar på ett stort leende får Simon nog av att hålla god min. Under ytan bubblar det av frustration. Traumatiska händelser från Simons förflutna gör sig påminda och begravda familjehemligheter måste komma upp till ytan.

Vi träffade Peter Jöback och Johannes Bah Kuhnke, som spelar hans bror Anders, strax innan den stora galapremiären av ”Jag kommer hem igen till jul”. Båda är förväntansfulla inför att se filmen för första gången med publik.

– Det är min första stora filmpremiär, så jag ska försöka njuta så mycket jag kan, säger Peter Jöback.

– Det ska bli speciellt att se den på bio med publiken, Film gör sig ju väldigt bra på bio. Den typen av koncentration som sker när man sitter i en biosalong, och när man kollektivt får reagera på det man ser. Det är då magin uppstår, tillägger Johannes Kuhnke.

Vad tycker ni själva att en bra julfilm ska innehålla?

JK: ”Julfilm”, är det ens en genre? Det kanske det är. Men det här är mer en film som utspelar sig under jul, än en julfilm. Samtidigt tror jag att julen skapar bra förutsättningar för en film. Det är människor som kommer från olika håll, som under några dagar ska träffas och HA DET TREVLIGT.

PJ: Det finns fullt med förväntningar och traditioner. Plus att alla har en relation till sin familj. Jag ville göra en film som handlar om hemligheter inom en familj, och hur det har påverkat de här människorna på olika sätt. Och framför allt ville jag göra en film om två bröder. En film om försoning.

Filmen bygger på din idé och dina egna upplevelser.

PJ: Ja, det är min idé, och sen är det inspirerat av mitt liv. Men det är en fiktiv historia. Jag skrev en synopsis om hur det ungefär skulle vara. En hemvändare, brorsorna som ska sätta upp en julkonsert ihop… Första scenen med vhs-bandet där pojkarna är små, det är kopierat från min jul när jag var liten. Det som händer i filmen har inte hänt på det sättet i verkligheten, men det är miljöer som betydde mycket för mig och personer som jag litade på.

Varför var det viktigt för dig att berätta den här historien som film?

PJ: Jag har ju velat filma länge. Jag har gjort lite tv-serier, men det har varit svårt för mig att få provfilma överhuvudtaget, som artist. Jag tänkte att jag får väl göra en egen film då (skratt). Men jag vet också att min berättelse, och styrkan att berätta och dela med sig, är så stark. Jag tror att många kan känna igen sig i just den här historien. Sen ville jag uppmuntra till att försöka att inte ha hemligheter. Barn blir påverkade av att vuxna har hemligheter. De här brorsorna har växt upp med en alkoholiserad pappa, och suddat ut den hela tiden. Det är ett försök att överleva. Som Anders i filmen säger: ”Det var väl inte så farligt?”

JK: Peters karaktär har råkat ut för en traumatisk händelse. Men hans bror har istället hamnat i en medberoende ställning. Han är också ett offer. Han är den som har stannat kvar och fått ta hand om familjen, plockat bort pappans spritflaskor och gömt dem. Sett till att allting funkar. Och han har fått hålla tillbaks sina drömmar.

Det är rätt allvarliga ämnen ni tar upp, speciellt om man ska kalla det en ”julfilm”. Samtidigt har den mycket musik, julmys och viss feelgood-känsla tycker jag. Hur jobbade ni med att hitta den rätta balansen?

PJ: Vi pratade mycket om det med Ella, vår producent och vår manusförfattare. Vi ville få in humor i filmen. Vi ville inte endast göra en mörk film. Vi ville göra en film med hopp. Jag tycker vi fann en bra balans och att vi tillför något nytt till genren. Det här att våga prata om nånting.

JK: Ella är väldigt bra på det där. Att blanda högt och lågt, allvarligt och lättsamt. Det är hennes styrka som regissör, hon gör ganska brutala svängningar.

Hur var det för dig, Peter, att jobba med Ella som regisserar din historia?

PJ: När vi letade skådespelare och hittade filmens look och känsla, då var jag med hela tiden. Men när vi väl började filma då var det Ellas film. Då ville jag bara vara skådespelare. Jag höll mig borta, men kände att hon visste vad hon ville. Sen har vi en sådan fantastisk ensemble, det är ett jättehäftigt kartotek av karaktärer. Det är kul och färgstarkt. Alla har bidragit med sina grejer.

Och man känner igen sig i syskonrelationen, som ni skildrar så bra. Hur gör ni för att spela bröder så trovärdigt?

JK: Jag fastnade för manuset. Jag tyckte det var väldigt kul att spela den typen av roll, som storebrorsan har här. Sen pratade vi mycket inför inspelningen. Och jag blev väldigt fascinerad över hur öppen Peter är. Att han både kan prata om roliga saker som hänt i livet, men också sina smärtpunkter, sina tillkortakommanden och vad som känns jobbigt. Det är få som jag har mött som är så öppna, framför allt om man är en offentlig person. Jag själv delar inte med mig av något (skratt).

– Det är vad filmen handlar om, dels en syskonrelation men dels också en manlig syskonrelation. Och män har svårare att prata med varann, tycker jag. Det tar längre tid att komma förbi alla lager och hitta in.

PJ: Min karaktär Simon kommer hem efter att ha varit borta jättelänge. Han har säkert gått i terapi, och han ser familjen ur ett annat perspektiv. Det fina med din karaktär, Johannes, är att ju mer de börjar prata, ju mer Anders får reda på, desto mer händer det inom honom. Din resa är större än min. Du vaknar ju upp. Du spelar det så bra att jag blir berörd.

– Jag såg för övrigt filmen för första gången med min bror häromveckan. Vi satt vid hans köksbord framför en liten dataskärm. Jag vågade inte säga något, jag satt bara och tittade för att se hur han skulle reagera (skratt). Min brorsa berättade för mig nämligen en gång… Eftersom jag har gått mycket i terapi, och det har inte han. ”Vad gör du när du blir arg?” frågade jag. ”Jag går ut i skogen och skriker”. Den scenen finns med i filmen. Så när den scenen kom blev jag jättenervös. Men han blev så himla berörd. Han tog min hand och grät. Tack”, sa han. ”Tack för att du har sett mig.” Det var mäktigt. Jag ville göra en film till min bror.

Vad hoppas ni att den här filmen ska väcka för känslor hos publiken?

JK: Framför allt tror jag att många känner igen sig i just kravet och trycket på att ha en trevlig jul. Jag hoppas man kan sänka förväntningarna lite och se varandra istället.

PJ: Jag hoppas att man får hopp. Jag tycker om när en film går på djupet. Jag får en feelgoodkänsla av den här. Det är inte påklistrat, det känns på riktigt - som livet! Människor, deras längtan och deras sätt att överleva. Jag kan förstå hur mamman i familjen tänker, jag kan förstå många saker. Man gör det man måste. Trots att man inte valt den bästa vägen så finns det ett sätt att försonas. Livet går vidare.

– Och vi pratade om att man inte ska ha hemligheter för sina barn. Jag hoppas att folk tänker att ”jag ska alltid berätta”, det är ett ansvar man har som vuxen.

”Jag kommer hem igen till jul” får biopremiär över hela landet den 8 november.