Peter Haber: ”Skägget är mitt eget”

Vi träffade Peter Haber och regissören Gustaf Åkerblom, aktuella med familjevänliga äventyrsfilmen ”Halvdan Viking”.

Peter Haber är förkyld och Gustaf Åkerblom har premiärnerver när vi träffas på ett hotell vid Stureplan. Båda är trots det på gott humör och taggade på att snart släppa familjefilmen ”Halvdan Viking” på bio. Den handlar om en ung vikingagrabb och en prinsessa från grannbyn, som börjar träffas trots stränga förbud.

Haber spelar Björn, en av filmens vuxna roller, och Åkerblom (”Sune i fjällen”) regisserar vikingaäventyret efter Martin Widmarks böcker. Jag berättar att jag såg ”Halvdan Viking” med en helförtjust mellanstadieklass i biosalongen, och vi börjar med att diskutera målgruppen för filmen.

Peter Haber: Det ska inte vara alltför små barn. För dem har vi gjort en annan film, ”Bamse” som kommer i jul. ”Halvdan” är inte för 3-5-åringar, men jag tror kanske från 9-10 år och uppåt. Det är en familjefilm som har en del att ge vuxna också. De kan gå med sina barn och ha en gemensam upplevelse. Samhället är så nischat idag, så det är skönt att man kan göra något ihop.

Gustaf Åkerblom: Det känner jag också, att farmor och farfar kan se filmen med sina barnbarn och båda får ut något av det. Det är mycket tack vare att du, Peter, och äldre generationer är med i filmen.

Det känns som att vikingatiden fascinerar oss i alla åldrar. Var det något som lockade er till historien om Halvdan?

GÅ: Man har alltid ett intresse av ursprunget. Att berätta om hur saker och ting har varit. Vi spekulerar mycket om hur det var på den tiden. Vi kan säga att ”så här tror vi att det var”. Ingen kan säga om det är rätt eller fel. Vi hävdar inte att vi har rätt, utan det här är historien vi berättar. Det är jätteintressant att forska i.

PH: Vi vet en hel del om vikingatiden. Och det är väldigt mycket som vi inte vet. Men egentligen är det inte så förbaskat länge sen. Tusen år låter otroligt länge sen, men jag tror att de grundläggande mänskliga känslorna - kärlek till sina barn, svartsjuka, hat, passion, vrede - var likadana då som de är nu. Fast med andra miljöförutsättningar.

– Och jag vill bara tillägga att skägget jag har i filmen är äkta. Det var mitt. Eva von Bahr (filmens sminkör) och jag träffades efter filmvisningen, och vi skämtade kring att vi gjorde fifty-fifty i masken. För håret är inte mitt, men skägget är mitt. Hon sa: ”Tack, vi delade på jobbet!”

När du ska spela en gubbe som Björn på vikingatiden, hur mycket research lägger du ner? Eller är du en sån som glider in i smink-trailern, och bara ”nu kör vi?”

PH: Det är en intressant fråga. Men jag brukar säga att jag har mitt manuskript, och det räcker och blir över. Det var likadant med ”Halvdan Viking”. Det är klart jag är intresserad, och jag pratade mycket med regissören, men det är duttet vid sidan av. Manuskriptet, och hur rollen är skriven, är mitt arbetsmaterial. Vare sig det är i modern tid, vikingatid eller 1500-tal och Shakespeare. Research kan man göra för att det är kul.

– Sen vet vi som sagt inte allt. Vi sitter och spelar ett brädspel i filmen, Claes Månsson och jag, som rekvisitören plockade fram. Vi tänkte: ”Vad gör vi med det?” Man har hittat bevis på att vikingarna hade någon form av brädspel, som antagligen inte var schack. Så ja, vi körde på och improviserade där. Vi kom bara överens om att Björn tror att han kommer att vinna, men han kommer gå på nöten - igen.

Precis som det är med Monopol eller Fia med knuff, noterar regissören Gustaf Åkerblom med ett skratt.

– Man kan göra research i oändlighet, men jag tror att man som skådespelare utgår ifrån: vem är jag? Vad är jag för människa? Och sen kommer sminket, och scenografen som skapar miljön runt en. Men vi hade en idé om att den här historien lika gärna ska kunna utspela sig idag, i Östermalm kontra Rinkeby. Det är en tidlös historia, säger regissören.

PH: Och de här känslorna som Björn bär på… Ordet ”bonuspappa” fanns givetvis inte på vikingatiden, men han är ju bonuspappa till Halvdan. Det har jag också varit till en grabb, och jag vet vad det innebär för problem. Vad har jag för rätt? Hur långt får jag gå i förbud och tillåtelser och allt sånt? Den oron, det var mitt arbetsmaterial. Björn är orolig hela tiden, att Halvdan går för nära vattnet, att det ska hända honom nånting, att han ska råka illa ut. Det är hans drivkraft. Och den tror jag är universell.

Ni har två väldigt duktiga barn i huvudrollerna. Hur gick det till när du hittade dem?

GÅ: Vi jobbade med Catrin Wideryd som håller på med barncasting, hon är jätteduktig. Hon provfilmade väldigt många. Och jag visste ungefär vad jag ville ha för barn, men det är inte förrän man hittar dem och ser dem, som man vet säkert. Ellinea (Siambalis) har gjort några grejer tidigare, men Vilgot (Hedtjärn) som spelar Halvdan har inte stått framför kameran tidigare. Med honom började vi från scratch. Men han hade något som var väldigt likt Halvdan.

– Mitt jobb är att hitta ett barn som är så nära sin karaktär som möjligt. Det blir konstigt om de ska försöka vara någon annan. Man kommer inte hitta ett barn som är en fullfjädrad skådespelare uti fingertopparna. Men de var väldigt lika Halvdan och Meia.

PH: Jag har ju provfilmat med barn tidigare, och jag har lärt mig att det går inte att långsamt smyga sig på. Vi hade tre scener som vi skulle göra med Vilgot. Jag gjorde dem fullt ut, för att ge regissören chansen att se om vi funkade ihop. Men vi fann varandra på en minut. Jag vågade ta i honom, kittla honom men också vara allvarlig, jag vågade skälla på honom utan att det blev fel stämning. Och då visste vi att det här kommer fungera.

Det finns ett antal böcker i serien, så har ni några tankar på uppföljare?

GÅ: Jag hade det från början, när jag satt och skrev. Filmen är fristående från bokserien, men jag har kanske lånat någon scen här och var. Karaktärerna finns där, Björn och Halvdans relation finns där, men i övrigt är historien ny för att funka för film.

PH: Men vill du göra en uppföljare får du nog skynda dig på, för de växer fort. (skratt) Plötsligt är Vilgot en halvmeter längre och har basröst.