Peter Dalle: ”Man måste kunna skoja om allting”

En kvarts sekel efter kultkomedin ”Yrrol” kommer fortsättningen. Vi pratar med Peter Dalle om bioaktuella ”Lyrro”, och vad man får och inte får skämta om i vår tid.

Det börjar med Big Bang. Sedan en snabb historia över Homo Sapiens utveckling. Och så Josef och Maria, som vandrar genom öknen till det förlovade landet Södertälje. ”Lyrro - Ut & Invandrarna” gör humor av hälsohets, rasister, klantiga bankrånare, flyktingströmmen, svenskar på semester och mycket annat. Det är högt och lågt. Från stora religiösa teman till små observationer om vår samtid, via en serie sketcher sprungna ur Peter Dalles huvud.

Tack för den här filmen, Peter. Vi är många som väntat i 24 år sedan ”Yrrol” kom. Men varför just nu?

– Det fanns så mycket att berätta. Jag kommer på lustiga scenarion varenda dag: ”tänk om det var så, tänk om de där bytte plats…” Det händer mycket i världen, och då är sketchfilm väldigt bra. Då kan man ta in allt man vill berätta om, och prata om religion eller politiker, eller om en relation med en sovande man, förklarar Dalle.

Har du hunnit samla på dig idéer under åren?

– Nej, jag skriver aldrig ner såna idéer. När vi all på med tv-serien ”Lorry” gjorde jag alltid det. Varje morgon listade jag några idéer, saker jag sett på tunnelbanan eller så. Sen valde jag det som var skojigast. En femtedel blev bra kanske. Men det tycker jag gäller för alla humorgrupper. Titta på Monty Python till exempel. En femtedel är riktigt jävla bra. Sånt man går och tänker på.

– Allt som är roligt är ju på något sätt sant. Om man skojar om någon, om det ska vara roligt och kanske lite genant och avslöjande, så måste det stämma.

Har humor förändrats de senaste decennierna, vad vi skrattar åt?

– Jag tycker inte humor har förändrats alls. En människa som var rolig på 1500-talet hade varit rolig idag. Men en människa på 1500-talet hade kanske skojat om en hovdam, och vi har ingen relation till hovdamer idag. Sånt förändras. Det kanske kommer perioder av att humor blir vassare eller elakare, men såna perioder har funnits historiskt hela tiden.

Johan Ulveson sa till mig att det har blivit svårare att skämta om vissa ämnen nu jämfört med 90-talet.

– Så är det ju. Det har blivit väldigt skrajset. Många sitter ju med nyvässade blyertspennor och tittar på Guldbaggegalan eller nåt, och så är det någon som skojar om någon homosexuell, och man skriver ner det direkt. Därför att man ska bli upprörd, man vill bli upprörd, man letar efter saker som folk säger eller skojar om.

– Men det här är viktigt att skilja på: man måste kunna skoja om allting, men man får inte håna någon. Det är två helt olika saker. Roast, till exempel, det har jag aldrig förstått. Varför vill någon bli attackerad, dessutom på låtsas? Det är möjligt att det går att göra roligt, men det går mig förbi.

Ensemblen i ”Lyrro - Ut & Invandrarna” består av åtta skådespelare. Dels delar av det klassiska Lorry-gänget, med Peter Dalle, Suzanne Reuter, Johan Ulveson och Claes Månsson. Dels fyra yngre förmågor: Nour El Refai, Björn Gustafsson, Henrik Dorsin och Sanna Sundqvist.

– Det var väldigt roligt med alla fyra som kom in. Dels för att de är bra, och dels för att vi är för gamla för att göra vissa saker. Det skulle bli konstigt om Suzanne hade varit gift med en sovande man. Det hade inte varit lika kul, för mig iallafall, säger Dalle.

Många fans saknar Ulla Skoog i den här ensemblen, hur kommer det sig att hon inte är med?

– Därför att vi inte behövde vara fler än fyra äldre och fyra yngre. Den här formen bygger på att man kommer in och gör olika roller. Man kan tänka sig att vi hade haft en skådespelare för varje karaktär. Men det är en vits att jag är uppfinnaren, och en kille i baren med Björn, och rasisten och så. Det behövdes inte fler. Det hade inte blivit bra. Då hade Suzanne varit med för lite. Men Ulla är ju fantastisk, vi har gjort massor ihop.

Hur svårt var det att pussla ihop alla sketcher, och hitta ett bra flyt i klippningen?

– Det var jättesvårt. Det finns ju en kontinuitet, som framför allt Björn och Nour står för, som Josef och Maria. De har ju en resa som geografiskt för dem till de olika platserna. Men där i Södertälje kunde man ju tänka sig att man kom till banken först, eller caféet. En sketchfilm går ju upp och ner, det blir ju partier som kanske inte är lika roliga, som kanske är mer berättande, och sen blir det skojigare. Där försökte vi tajta ihop det som är skojigt i Södertälje, med tjejerna som pratar skor, tiggarna som dricker champagne, bankrånet och så.

Peter Dalle berättar att det var nervöst under galapremiären i måndags, när han väntade på publikens reaktioner:

– Jag sitter inte och tittar så mycket på filmen, utan lyssnar mer på publiken. Det är svettigt. Vad kommer de att tycka?

Fick du skratt på rätt ställen?

– Det är svårt att säga… Man kan aldrig få nog av skratt, tycker jag. Men premiärpublik är inte som vanlig publik. När du betalat för biljetten, då har du tecknat ett kontrakt med skådespelarna. Du har velat se filmen och bestämt tid. Det är då man får se de riktiga reaktionerna.

Är du kanske sugen på att smyga in i en biosalong i helgen?

– Det ska jag göra. Ställa mig längst bak och lyssna.