Nicolas Bedos: ”Martin Scorsese är min hjälte”

I franska ”La belle époque” spelar Daniel Auteuil en dyster 60-plussare som får chansen att återuppleva sin ungdoms 1970-tal. Vi har träffat regissören Nicolas Bedos, som stoppade in sig själv i den romantiska berättelsen.

Illustratören Victor har passerat 60-strecket, men kunde lika gärna befinna sig i graven. Han har tappat sugen på livet, och hans ständiga klagovisor om all typ av digital teknik – mobiltelefoner, internet, GPS:ns svala kvinnoröst – har fått hans fru Marianne att börja önska livet ur honom.

Men så blir han kontaktad av Antoine, en barndomsvän till parets son, som driver ett företag som arrangerar en sorts exklusiva tidsresor. Med hjälp av scenografi, rekvisita och utklädda skådespelare återskapar Antoine svunna tider åt förmögna klienter. Han ger Victor ett presentkort på valfri tidsresa, och valet är enkelt: han vill återvända till 1974, till det ögonblick och den plats där han träffade Marianne för första gången.

”La belle époque” är den 39-årige regissören Nicolas Bedos andra långfilm och idén fick han när han såg hur människor i hans omgivning kämpade med att hantera en allt mer högteknologisk vardag.

– Jag kunde se hur vänner och familjemedlemmar sattes i gungning av livet med modern teknologi. Jag ville göra en film som kunde få dem att känna sig mindre ensamma – och en film som fick folk att må bra, säger han och ler brett.

Vi träffas i en stimmig biograflobby i den flotta Londonstadsdelen Mayfair. Nicolas Bedos är i stan för att visa ”La belle époque” på BFI London Film Festival. Han har svårt att sitta still i sammetssoffan och orden ramlar ur honom, tolken får kämpa för att hinna med. Regissören erkänner motvilligt att den lynnige Antoine, som spelas av Guillaume Canet, är modellerad på honom själv.

– Många av detaljerna från hans lägenhet är tagna från mitt hem, men Guillaume iakttog också mig, mina små ticks, min nervösa energi och min otålighet, och stoppade in det i karaktären.

Nicolas Bedos är son till den populäre franske komikern Guy Bedos och inledde karriären med att skriva pjäser och tv-manus. Han fick sitt genombrott som bitsk satiriker i en pratshow, och filmdebuterade med den romantiska komedin ”Herr och fru Adelman” (2017) där han och dåvarande flickvännen Doria Tillier (som har en stor roll i ”La belle époque”) spelade ett kärlekspar genom fyra decennier. Som filmskapare inspireras han av bland andra Paul Thomas Anderson och bröderna Coen.

Liksom huvudperson i ”La belle époque” är Nicolas Bedos skeptisk till ny teknik, särskilt när sociala medier beskrivs som den nya tidens historieberättande.

– När man gör film så letar man efter något universellt, som ska nå fram till många, medan Instagram och Facebook handlar om det personliga. Marcel Proust lyckade kombinera det personliga och det universella, men de flesta på sociala medier befinner sig mycket långt från Proust, säger han och skrattar, innan han tillägger:

– Samtidigt får jag vara lite försiktig med vad jag säger, för jag blev populär i Frankrike via humorklipp på Youtube.

Den stukade Victor (som spelas av den franska superstjärnan Daniel Auteuil) får en chans att hitta tillbaka till sin ungdoms självsäkerhet via besöket i det förflutna. Nicolas Bedos menar att tillbakablickar på svunna tider kan ge oss möjligheter att se klarare på vår samtid.

– Vi lever i en förvirrande tid, med social medier och internet, och då kan det hjälpa att gå tillbaka till en tid med ett lite mer jordnära ramverk, för att man ska kunna luta sig tillbaka och analysera det som händer i nuet. Som min hjälte Martin Scorsese – i ”The Irishman” ville han använda koderna från igår för att tala till nutiden.

Vilken era ur det förflutna skulle du vilja tillbringa en dag i?

– Får man välja tre? Då hade jag spenderat morgonen i Marie Antoinettes 1700-tal, lunch med Hemingway och Fitzgerald i 1920-talets Paris – allt verkade spraka och bubbla då. Och kvällen i 70-talet, när det var rock'n'roll och frihet i luften.

Och vilken era skulle du undvika?

– 80-talet, min barndoms årtionde. Jag har aldrig varit särskilt bekväm i mitt eget skinn, och det var sju resor värre när jag var barn. Och stilen... all respekt till George Michael, men det är inget för mig.