Möt skådisarna i svenska filmen Så jävla easy going

Lär känns Nikki Hanseblad och Melina Paukkonen, två blivande filmstjärnor som i veckan debuterar på vita duken med filmen "Så jävla easy going".

Den nya svenska tonårsfilmen handlar om Joanna, 18 år, som går på gymnasiet. Hon tampas med en påfrestande ADHD som får hjärnan att nästan explodera, och har inte råd med medicinen hon behöver för att fungera normalt. Det är minst sagt dåliga förutsättningar för att göra ett bra intryck på nya bekantskaper, men just då möter hon Audrey - den självsäkra nya tjejen i klassen som väcker oväntade känslor hos Joanna.

"Så jävla easy going" är en film som handlar om kärlek och lämnar kvar en varm känsla i kroppen när eftertexterna rullar. Filmen bygger på en roman av den prisbelönta författaren Jenny Jägerfeld. Christoffer Sandler står för regi och i de två huvudrollerna ser vi nykomlingarna Nikki Hanseblad och Melina Paukkonen. Filmstaden träffade de två blivande filmstjärnorna kort efter världspremiären på Göteborg Film Festival.

Hur kändes det att se er själva på bioduken för första gången?

Nikki: Vi såg filmen för några månader sen, med typ tio personer. Och bara det tyckte jag var så jobbigt, så jag låg ner på stolen och höll för ögonen och öronen 90 procent av tiden! Sen har jag sett den några gånger själv hemma. Men jag skulle aldrig våga sätta mig i en salong med andra och se den.

Så ni satt inte med på festivalpremiären?

Nikki: Nej, vi kände bara på pulsen de sista minuterna.

Melina: Och så hade vi frågestund efteråt.

Och hur är publikens respons?

Nikki: Det verkar som att folk är glada och tycker den är kul. Framför allt de som bor i Göteborg tycker det är jätteroligt.

Melina: Vi har fått väldigt fina ord. Jag har också fått lite meddelanden på Instagram och Facebook från gamla kompisar: "Gud vad kul!" Folk har varit snälla faktiskt.

Vi vet ju inte så mycket om er ännu då det här är er första film. Så berätta gärna lite om er: var kommer ni ifrån? Och är skådespelardrömmen något som alltid funnits där?

Nikki: Jag kommer från Göteborg men har bott i Stockholm sen jag var 8. Det här är min skådespelardebut. Jag har gjort lite barnprogram när jag var yngre, men aldrig liksom skådespelat. Jag tror aldrig jag haft som ambition att bli skådis. Men jag fick verkligen mersmak efter att vi spelade in filmen, och tycker det är så jäkla kul. Jag skulle gärna fortsätta!

Melina: Jag är född och uppvuxen i Borås och har bott i Göteborg i några år nu. Jag stod på scen första gången när jag var 14, och där föddes väl nånting... Sen gick jag estet på gymnasiet och höll på med lite amatörteater. Jag har nog varit ganska säker på att det är skådespeleri jag vill hålla på med. Om man kan försörja sig på det så hade det varit helt underbart.

Hur gick det till när ni fick rollerna?

Melina: Jag blev uppringd av en castare, och gick på provfilmning. Först för rollen som Joanna, men man märkte ganska fort att jag tydligen var en uppenbar Audrey istället (skratt). Jag fick provfilma mot ganska många potentiella Joannor innan jag fick träffa Nikki.

Nikki: Jag kom in ganska sent i processen, av en slump egentligen. En av producenterna såg en bild av mig på Instagram och skrev till castaren, som råkade känna min mamma. Jag var skeptisk, men min mamma tvingade mig att svara - "var inte oartig!". Så jag gick på några castings, och för varje gång kändes det vara roligare och roligare. Och när jag till slut träffade Melina så kändes det självklart.

Hur skulle ni beskriva Joanna och Audrey? Har ni några likheter med dem?

Nikki: Jag brukar säga att jag relaterar mer till Joannas känslor än till hennes karaktärsdrag eller hur hon är som person. Jag tror att alla kan relatera till det här att hon är väldigt osäker på sig själv. Hon tycker inte hon duger. Men hon är väldigt impulsiv, ganska flummig, charmig, fast omedvetet. Hon tycker inte om vem hon är. Men ändå en rolig tjej.

Melina: Hon hamnar i jobbiga situationer och gör bort sig lite grann. Och Audrey blir motsatsen på något sätt. Hon är grundad, lugn, cool, trygg i sig själv, och gillar Joanna just för att Joanna är som Joanna är. Hon är skön att ha omkring sig.

Nikki: Och det är så himla fint med kärlekshistorien dem emellan. Det som Joanna föraktar hos sig själv är det som Audrey gillar. I takt med hennes och Audreys relation börjar hon att acceptera den hon är.

På tal om kärlekshistorien. När jag var ung så gick "Fucking Åmål" på bio. Inte för att jämföra på något sätt, men man märker att det är andra tider nu. I er film är det två tjejer som är förälskade, det är inte något som blir ett problem. Det handlar inte om fördomar eller att komma ut. Vad tänker ni kring det?

Melina: Det är just det vi också har sagt, att det har varit så himla skönt! Att det inte har varit ett problem, de har bara fått vara kära i varandra. Det säger Christoffer (regissören) också, det handlar egentligen inte om två tjejer som är ihop. Det är bara en fin kärlekshistoria.

Nikki: Det är jävligt skönt och känns bra i samtiden. Det hade nästan varit konstigare om det inte var så, känner jag.

Samtidigt är det viktigt för en del människor att få se den typen av representation på bio. Att det bara får vara.

Nikki: Alla får vara med.

En annan sak som filmen belyser är hur det är att leva med ADHD. Något som Joannas liv kretsar mycket kring. Har du själv någon erfarenhet av det?, Nikki?

Nikki: Jag själv har inte ADHD, men många i min familj och många kompisar som har det. Så jag har sett det på nära håll. Men när jag skapade karaktären som utgick jag mycket från hur hon var som person och tänkte inte att "nu ska jag gestalta ADHD". Jag försökte bara utgå från hur hon är.

Hade ni läst boken innan ni fick rollerna?

Nikki: Nej, och det var ett aktivt val. För både vi och regissören ville fokusera på filmen och inte påverkas av storyn i boken, eftersom de skiljer sig åt ganska mycket. Jag har hört från många kompisar som tycker att den är väldigt bra. Men vi håller på att läsa den nu bägge två! Det känns märkligt, men kul. Dels utspelar den sig i Stockholm och karaktärerna är ganska annorlunda.

Melina: Jag hade koll på vem Jenny (Jägerfeld) var. Hennes bok "Här ligger jag och blöder" var en av mina favoritböcker när jag var tonåring. Hon har ett språk som jag inte har varit med om innan. Särskilt när det gäller ungdomsböcker. Hon är inte rädd för att bemöta lite tyngre ämnen. Ofta med mycket humor, vilket jag tycker är nice. Det är gott att läsa något som är lite tungt och kunna skratta samtidigt.

Vad har varit den största utmaningen med er första stora filmroll?

Nikki: Mycket text att plugga in. Det var man ovan vid i början. Och vi kunde hoppa mellan scener, eftersom man inte spelar in i kronologisk ordning. På förmiddagen kan det vara en jättetung scen med massa repliker och en halvtimme senare, något helt annat. Man får hoppa mellan de olika känslorna. Man visste inte vad man skulle tro på. "Men jag var väl ledsen, eller...?" Det lär man sig efter ett tag.

Melina: Jag tyckte det var kul bara att få släppa på kontrollen så mycket. Till slut inser man att alla runtomkring är proffs, så man får lita på att alla tar hand om en. Jag har ju skådespelat förut. Men det är en helt annan upplevelse. Det tar energi av en på ett annat sätt. Men också det roligaste man har gjort.

Varför ska man se "Så jävla easy going" på bio?

Nikki: För att det är en sprudlande fin kärlekshistoria. Man kan känna igen sig. Och som vi nämnde med boken: det är en ganska lättsam film som ändå lyfter lite tyngre ämnen på ett lite roligt sätt.

Melina: Den är väldigt rolig också. Och snygg! Jättebra musik.

"Så jävla easy going" får biopremiär 25 februari.