Monstersuccé när bion kom till stan

Det har alltid funnits en lockelse till den mörka sidan i vår kultur och i filmens värld har "fel" sida ofta stuckit ut: bovarna, despoterna, monstren ... de är alltid de intressanta karaktärerna.

När filmen gjorde entré var det i en värld av vetenskaplig revolution, industrialism och ny samhällsordning. Allt var rationellt och kunde förklaras och mätas. Allt var nytt. Och annorlunda. En perfekt grogrund för nyvaknat intresse för gamla vidskepelser. Något spännande och oförklarligt som bryter av mot den bistra, inrutade vardagen. Gotisk skräck.

Många författare byggde vidare på det sena sjuttonhundratalets romantiska traditioner och vurm för det bisarra. Mary Shelley, Edgar Allan Poe, Emily Brontë, Victor Hugo, Robert Lewis Stevenson, Bram Stoker med flera utvecklade under förrförra seklet den nygotiska skräcklitteraturen till en riktig kioskvältare.

När artonhundratalet når sitt slut kommer ett nytt folknöje till stan: cinematografen. Film på bio. Det sägs att publiken på bröderna Lumières premiärföreställning Ett tåg anländer till järnvägsstationen vrålade av skräck och kastade sig mot utgångarna. Hur det var med den saken får vi aldrig veta, men en sak är säker: sensationen var ett faktum. Gotikens ideal att orsaka starka känslor var ett vinnande koncept för den nya kulturen. Komedi, action och skräck fick tidigt en särställning när bombastiska uttryck och yviga gester räknades som hårdvaluta om man ville locka storpublik.

Bland monstren gör vampyrerna tidigt debut. Och när filmen mognat lite blir det figurer som Bela Lugosi, Boris Karloff och Christopher Lee som gör monstersuccé på biodukar över hela världen. Med den moderna världen kommer även exotismen som en förbjuden längtan till det enkla livet och en fascination och skräck för det okända, vilda och ociviliserade. Hotet mot världen som vi känner den.

I äldre tider, när man inte visste bättre, är det lätt att förstå denna fascination, men vari ligger lockelsen för en modern människa? Vi som reser över hela planeten och har svaret på allt i handen som håller vår smartphone. Kanske har världen inte blivit mindre ju mer vi lär oss? För det finns alltid något som verkar gömma sig i rummets mörka hörn. Det man ser, men inte ser ändå. Det oförutsägbara som ändrar allt bara man blinkar med ögonen. Det som följer mönster vi inte förstår och som bryter mot allt vi håller för heligt. Kaos. I en perfekt inrutad verklighet. När allt kan förklaras.