Modern teknik möter klassisk Hollywood-deckare i ”Searching”

Regissören Aneesh Chaganty och producenten Sev Ohanian förvandlar bioduken till en datorskärm i höstens mest originella thriller. Vi träffar filmskaparna bakom ”Searching”.

När 16-åriga Margot försvinner blir det början på några mycket påfrestande dagar för hennes pappa David. ”Searching” är en klassisk Hollywooddeckare med en modern twist - hela handlingen utspelar sig via datorer, Skype-samtal och mobilskärmar.

Bakom filmen står producenten Sev Ohanian (”Fruitvale Station”) och regissören Aneesh Chaganty, som tidigare gjort flera uppmärksammade reklamfilmer ihop. När så filmskaparen Timur Bekmambetov hörde av sig och ville samarbeta, började de spåna på en filmisk idé som skulle passa det spännande men begränsande konceptet.

– Timur Bekmambetovs filmbolag gjorde filmen ”Unfriended”, som hade ett snarlikt upplägg. De ringde mig och undrade om jag ville producera en liknande film. De frågade om jag kände någon som skulle vilja regissera. Självklart sa jag, och tog in Aneesh, berättar Sev Ohanian för SF.se.

Aneesh Chaganty tillägger:

– Konceptet kom ju först och vi behövde hitta en story som passade in. Vårt mål var alltid att det inte skulle kännas så, att det skulle kännas som att konceptet var ett krav för att berätta storyn. Vår tanke var att skapa ett mysterium där någon letar efter information online. Ett barn försvinner och någon måste ta reda på vad som har hänt. Plötsligt föll allt på plats.

– Vi hoppas att biopubliken ska glömma att allt utspelar sig på mobiler och skärmar. Konceptet ska försvinna och historien och karaktärerna ska komma först, hoppas vi, säger Ohanian.

Den största delen av arbetet lades på själva förproduktionen. En grovklippt version skapades i redigeringsprogrammet med stillbilder och skärminspelningar från internet. Regissören själv spelade alla roller. Och de har passat på att smyga in både påskägg och roliga detaljer för den som är uppmärksam, berättar Ohanian:

– Min bästa sidohistoria kommer tidigt i filmen, man ser iMessage-rutan där han sms:ar med sin dotter. Där finns också meddelanden från en kvinna som heter Hannah, som David var på middag med veckan innan. Hon vill gärna ses igen. Några dagar senare messar hon igen: ”Hej, jag har inte hört något från dig, men vill gärna träffa dig.” Och när sökandet pågår skriver hon: ”Herregud, jag läste att din dotter är försvunnen, jag beklagar. Vad sägs om nästa vecka?”, skrattar producenten.

– Så under filmens gång har vi såna här små sidospår som förhoppningsvis får den här världen att kännas lite mer äkta och levande.

Sedan ser vi också hur pappan och dottern talar, eller snarare inte talar, med varandra. David kan till exempel inte prata om sina känslor efter sin frus död. Och Margot pratar hellre med sina vänner på nätet om hur hon känner. Hur tänkte ni kring de scenerna?

Aneesh Chaganty: Från början visste vi att filmen utspelas i en värld där alla personer är sammanlänkade med varandra. Men det vore intressant att, i en sådan värld, ha en historia om två människor som är väldigt frånkopplade från varandra. Det sådde ett litet frö.

Sev Ohanian: Och vi visste så småningom att David skulle hitta Margots dagbok på nätet, där hennes innersta tankar kom fram. Vi visste inte exakt hur det skulle ske. Men Aneesh berättade om en webbsida där tonåringar sitter i timmar i sträck och pratar till främlingar. Jag sa, ”kom igen, det måste vara realistiskt, det där känns påhittat”. Men sajten fanns på riktigt! Och ju mer vi skrev desto mer insåg vi att det där är en grej, tonåringar streamar live hela tiden. Det var en lycklig slump att vi fick med det i filmen.

Men ligger det också en social kommentar bakom det hela, att hon pratar med alla utom sin far?

Aneesh Chaganty: Det var viktigt för just den scenen, och för karaktärens kamp. Men vad gäller sociala kommentarer tror jag att det största budskapet, som folk får ta med sig hem från filmen, är att internet är inte läskigt, inte bra, inte dåligt, inte hemskt, inte lyckligt - det är allt. Media säger oss att internet är dåligt, sociala medier är dåligt, vi är besatta av våra telefoner… Förhoppningsvis säger vår film att det inte går att koppla sådana värden till de här sakerna, allt handlar om hur vi väljer att använda dem.

Vad var era inspirationer? Man får en ”true crime”-känsla av filmen, var det något ni strävade efter?

Sev Ohanian: Till hundra procent. Vi var inspirerade av klassiska thrillers som ”Mystic River” och ”Gone Girl”, men även av podcasten ”Serial” och ”Making a Murderer”. Det finns ett videospel som heter ”Heavy Rain”. Vi hittade mycket inspiration. Historien följer ju en far som letar efter sitt försvunna barn. Det känns så jordnära. Vi kunde använda oss av verkliga livet som inspiration, inte bara genrefilm.

Efter två veckors inspelningar med bland andra John Cho i huvudrollen började det krävande efterarbetet. I post-produktionen behövde klipparna återskapa hela internet i datorn, och pussla ihop det med det inspelade materialet. Testpublikens feedback visade sig vara ovärderlig för att hitta den rätta balansen i en film som är fylld av gåtor och överraskningar - får publiken veta för mycket eller för lite? Filmskaparna samlade ihop sina vänner och testvisade olika versioner av filmen för att finslipa mysteriet.

– Vi låste dörren så att de inte kunde fly. Och jag ställde 210 frågor, berättar Sev Ohanian. I vanliga fall kan man inte spela in scener på nytt baserat på den feedback man får, men här kunde vi gå tillbaks och testa saker. Vi insåg senare att Pixar jobbar enligt samma process. Vi hade gjort en animerad film utan att vi insåg det.