M. Night Shyamalan: ”Jag struntar i vad kritikerna säger”

Jorden är på väg att gå under - men allt de ville ha var en lugn semester. Vi pratar om apokalypsen, religion och familjeband med ”Knock at the Cabin”-aktuelle M. Night Shyamalan.

En familjs semesterhelg i en idyllisk sommarstuga i skogen störs av fyra inkräktare. De är beväpnade och de kommer med hot om apokalypsen. Så inleds M. Night Shyamalans nya thriller som redan har hyllats som en av hans bästa filmer på 20 år.

Känd för spännande filmer och minnesvärda twistar, bland annat i ”Sjätte sinnet” och ”The Visit”, levererar han nu ännu en mardrömsupplevelse. Den här gången med oväntat djup och en personlig koppling. Filmstaden fick en pratstund med regissören inför biopremiären av ”Knock at the Cabin”.

"De blev ett perfekt par!"

Din film kretsar kring ett samkönat par. Varför var det viktigt? Och ville du specifikt få med öppet homosexuella skådespelare i rollerna?

– Det är premissen i boken. Och det blev så intressant och vackert även i filmen. För de tre är inte blodsfamilj, det blir något poetiskt i det. Ja, min förhoppning var att hitta öppet homosexuella skådespelare. Jag vet inte vad jag hade gjort annars, om jag inte hittade de rätta. Men som tur är hittade jag Jonathan (Groff) och Ben (Aldridge), och de blev ett perfekt par!

Dina tre huvudpersoner bär alla på sina sår. De är skadade, känslomässigt eller fysiskt, men det har också gjort dem starka. Kärleken binder dem samman. Och de är så välskrivna. Kom något av det ur dina egna erfarenheter?

– Jag tyckte det var ganska poetiskt att alla bar på olika sår eller skador. Det personliga för mig var adoptionen, min yngsta dotter är adopterad. Så jag tänkte mycket på min och min frus kärlek till henne. Barnhemmet i filmen, dit grabbarna går för att plocka upp henne för första gången, är baserat på barnhemmet som min fru och jag besökte. Exakt så kändes det att möta vår dotter för första gången. Så det bygger på sätt och vis på min familjs historia.

Dave Bautista spelar Leonard

Dave Bautista är så annorlunda i rollen som Leonard. Han är stor, skrämmande men framstår också som vänlig. Vilken roll hade övertygat dig?

– Ibland ser jag en skådespelare i en film, i ett udda ögonblick… Det kan vara uppenbart för andra eller inte. Men jag kan se något de gör som är helt exceptionellt. När jag såg Philip Seymour Hoffman i ”Boogie Nights” tänkte jag ”wow, han kommer bli hur stor som helst”. Samma sak när jag såg Bradley Cooper i någon liten romantisk komedi. Det var något särskilt med honom.

– I det här fallet var det en scen i ”Blade Runner 2049”. Det var en scen helt utan repliker, men jag tittade på hur Dave jobbade med sitt kroppsspråk och förmedlade alla sina tankar. Det var exceptionellt. Jag var tvungen att ta reda på vem han var. Då kände jag inte till att han var brottare. Men jag förstod att jag såg någon speciell.

Knock at the Cabin rör om i grytan

Filmen väcker många tankar om uppoffring och religion. Men du försöker inte framställa de religiösa människorna som monster?

– Jag gick i katolsk skola i tio år. Mina föräldrar är hindu. Jag är inte religiös själv, även om man kan beskriva mig som väldigt spirituell. Men religion inspirerar mig. Jag ser religion som mytologi, som historieberättande.

– När jag tänker på mytologi som kretsar kring utomjordingar eller spöken så handlar det på samma sätt för mig om att uppfylla drömmar. Att föreställa mig hur den verkliga versionen av bibliska element vore - sånt är kul för mig. De här fyra personerna som bryter sig in är så otänkbara för att ge det här tunga beskedet till familjen. Det tycker jag blir kul på ett obekvämt sätt.

– En sak jag tyckte var riktigt intressant var att filmens premiss säger: ”det kanske finns en Gud men vi har missuppfattat detaljerna”.

Det här är en mörk historia, och vi lever i en värld som tycks bli allt mörkare för varje dag. Men du känns ändå optimistisk. Hur kommer det sig?

– Jag tror inte på att världen är en hemsk plats. Jag brukar se till nuet. Jag ser vad som händer, eskaleringen mot världens undergång, och det är superläskigt. Om vi inte ändrar våra vanor är allt över på 100 år. Det tror jag på. Men jag tror också på att vi blir allt snabbare på att förändra och förbättra oss. När jag ser på mina döttrar och hur de tänker är det otroligt. Vi går i rätt riktning. Men klockan tickar, precis som i filmen. Förändras vi snabbt nog för att hinna stoppa allt?

Manus på nolltid

Du har sagt att du aldrig skrivit ett manus lika fort som för ”Knock at the Cabin”. Var det annorlunda för dig att basera det på en bok? Och kände du någon oro när du avvek från händelserna i boken?

– Det finns en stor fördel i att man har en grundstory och många karaktärer att bygga vidare på. Paul (Tremblay, författaren) hade skapat en underbar grund för mig att skriva vidare på. Och nej, jag känner ingen skuld över att ändra saker, jag har ju ändrat titeln för att visa ”det här är inte en adaption av boken, filmen är inspirerad av den”. Det oroar mig inte. Läs gärna boken och se hur annorlunda den är mot min film. Det är två olika medium.

– Det häftiga är att jag berättade för Paul hur jag tänkte avsluta filmen. Och han sa: ”Det var min första tanke också!” Så det kändes bra, skrattar Shyamalan.

Något man slås av är hur väl genomtänkt fotot och scenografin är i din film. Hur arbetar du med det?

– Det är en ovanlig process. Jag designar varje bildruta så specifikt att vi sedan bygger miljöerna utifrån det. Jag tror att de gjorde ”Parasit” på samma sätt. Var ska köket ligga, hur långt bort? Allt anpassas efter de bilder man vill ha i kameran. Man gör egentligen precis tvärtom mot det vanliga. Så här har jag jobbat sedan ”Sjätte sinnet”. Först föreställer jag mig bilderna och sedan bygger vi utefter det.

"Jag har alltid varit här"

Du dyker ofta upp i cameoroller. Och här spelar du själv en karaktär på tv.

– Ja, ibland hittar jag ett naturligt sätt att vara med i mina egna filmer. Och ibland blir det svårare. Den här utspelar sig ju i en stuga, så det verkade omöjligt! Vanligtvis hade jag bara släppt det. Men jag fick en kul idé och alla stöttade mig. Så det blev det första vi spelade in. ”Passar det inte så passar det inte” tänkte jag. Men klipparen tyckte det blev riktigt bra.

Är din familj med bakom kulisserna igen?

– Ja, min dotter Ishana är second unit director på ”Knock at the Cabin”. Hon gjorde hela tsunami-scenen. Hon är grym. Hon har också producerat och skrivit många avsnitt av ”Servant”. Nu ska hon jobba på sin första långfilm. Min andra dotter är musiker. Båda har lärt sig sen barnsben om att slåss för sina idéer och lita på magkänslan. Att strunta i vad andra tycker om deras verk. De är otroliga kvinnor och jag längtar tills ni får se allt de kommer göra med sina liv.

Kritikerna uttalar sig redan positivt och säger ”Shyamalan är tillbaka!” Men du har gjort så många filmer sedan ”Sjätte sinnet”, ”Unbreakable” och ”Signs”. Ändå refererar många till dem som dina bästa. Hur ser du på det? Var de dina bästa filmer?

– Nej, det tycker jag inte. Det är bekvämt för media att skriva så men ofta är det mer komplext än så. Jag är glad att folk tycker om ”Knock at the Cabin”, men hur många gånger har jag hört att ”jag är tillbaka”? Vart tog jag vägen? Jag har alltid varit här. Men det är lugnt. Vad de än säger kommer jag gå och spela in min nästa film. Jag bryr mig inte om vad andra tycker och tänker om min 30-åriga karriär.

Nästa projekt?

Ditt nästa projekt kommer redan i april 2024. Vad kan du säga om den mystiska filmen?

– Du vet, jag har fullt med filmidéer! Jag har ju gjort två adaptioner på raken nu med ”Old” och ”Knock at the Cabin”, så mina originella idéer ligger på en hög och växer. Jag samlar alltid på mig nya idéer, den processen tar aldrig slut.

– Nästa idé är så spännande. Jag tänkte först att någon annan skulle kunna filma den. Det är en väldigt speciell historia. Men ju mer jag tänkt på den så… Screw it! Jag måste göra den själv! Så efter den här veckan, när jag är klar med ”Servant” och ”Knock at the Cabin”, kan jag verkligen sätta mig ner och börja skriva. Hinner jag klart till april nästa år? Det är frågan.

"Knock at the Cabin" har biopremiär på Filmstaden den 3 februari. Köp dina biljetter till M. Night Shyamalans nya thriller-skräckis här!