Lupita Nyong’o: ”Jag var paralyserad av rädsla”

Vi träffade Lupita Nyong’o, huvudrollsinnehavare i Jordan Peeles "Us", för att prata om betydelsen av ordet ”kackerlacka”, könsroller som förmänskligas och att vara sin egen värsta fiende.

Jag har intervjuat många filmstjärnor som i verkligheten bara är en matt skugga av sin persona på vita duken. Med Oscarbelönade Lupita Nyong’o, 36, är det precis tvärt om. När hon kliver in i hotellrummet på andra våningen av The London West Hollywood i Los Angeles kan jag inte hindra mig själv från att bokstavligen slungas in i väggen. I Jordan Peeles nya skräckfilm ”Us”, uppföljaren till den tokhyllade debutfilmen ”Get Out”, lär Nyong’o med sitt skådespel göra något liknande med biopubliken.

Inte minst eftersom hon gör två huvudroller. Dels som Adelaide Wilson, som med sin make (Winston Duke) och två barn beger sig till ett idylliskt sommarhus i norra Kalifornien, där hon som barn var med om en traumatisk händelse. Men också som Red, Adelaides dubbelgångare som med sin egen familj, The Tethered, plötsligt dyker upp som hotfulla silhuetter utanför familjen Wilsons hus.

– Jordan gav mig verkligen en bra vägkarta för att skapa de här två rollfigurerna. Han hade alltid för avsikt att göra dem tredimensionella och att jag skulle få ett balanserat perspektiv på bägge. Jag fick väldigt specifika fysiska signaler från honom, känslomässiga bakgrundshistorier. Med Adelaide fick jag reda på att hon har en bakgrund inom dans. Att komma underfund med karaktärens fysiska attribut var extremt viktigt för mig, särskilt eftersom jag skulle spela dem växelvis. Jag hade lika mycket tid på mig att förbereda mig inför att spela två rollfigurer som jag vanligtvis har för en.

Att komma underfund med gestalternas fysiska ordförråd var nyckeln för Nyong’o. Med Adelaide var det dansen, så Nyong’o tog balettlektioner, vilket hon menar var väldigt svårt.

– Jag ville att hon skulle bära på kvarlevorna av baletten i kroppen: En gång en dansare alltid en dansare. Jordan beskrev Red som både drottning och kackerlacka, och ordet ”kackerlacka” var något som verkligen talade till mig. Tanken på att vara väldigt stilla och närvarande som en drottning men också ha förmågan att plötsligt rusa och röra sig i överraskande riktningar. Det var min ingång till Red.

Via manuset fick Nyong’o också reda på att Red inte använt rösten på ett tag. Hon fick därför utveckla en specifik röstegenskap och inspirerades av ett tillstånd som heter ”spasmodic dysphonia”. Ett resultat av trauma, ibland känslomässigt, ibland fysiskt – och som leder till att dina stämband får kramp, vilket skapar ett egendomligt luftflöde.

– Verkligen roligt men också hårt jobb. De var nyckelsaker som hjälpte mig att göra de här kvinnorna distinkta och egna karaktärer, och sen fick jag luska ut vad som knöt dem samman.

Först den raspolitiska ”Get Out” och nu den här berättelsen som bär på ännu fler lager att utforska och prata om efteråt. I vårt polariserade samhällsklimat, vilken påverkan kan en film som ”Us” ha?

– Jag tror att mycket gott kan komma ur att vi hör perspektiv som vi inte är vana vid att lyssna till. Det är vad den här filmen handlar om: Sätten som vi är blinda inför monstren som vi ibland hjälper till att bygga. Ett angenämt sätt att driva ut våra inre demoner.

Du har sagt att du var rädd inför inspelningen av ”12 Years a Slave”, då det var så stora skådespelare inblandade. Bär du fortfarande på samma självtvivel?

– ”Us” kretsar kring hur vi kan vara vår egen värsta fiende, och jag är min egen värsta fiende varje gång jag jobbar med ett projekt. Det börjar alltid med tvivel och rädsla. För jag jobbar alltid med något jag aldrig gjort förr, så den där rädslan för det okända finns. Jag konfronteras med allt det där som jag fortfarande inte känner till om rollfiguren, och den här gången har jag två rollfigurer att komma underfund med. Så jag var genomborrad av rädsla, nästan paralyserad av den faktiskt.

I ”Get Out” lyckades Jordan Peele förvandla monstret till rasism. I ”Us” är de raspolitiska inslagen inte alls lika uppenbara. Men filmens bedrift är att den placerar en svart familj i centrum av en film i skräckgenren, något som inte gjorts särskilt ofta.

– Men deras hudfärg är inte filmens ämne, den är snarare icke-anmärkningsvärd i berättelsen. Och det i sig självt kommenterar samhället. Ibland kan normen vara svart och andra kan relatera till det precis som vi relaterar till folk som har en annan hudfärg än oss själva.

Mer tydligt i ”Us” är att Jordan Peele försöker ställa maskuliniteten på huvudet. Winstons Dukes rollfigur Gabe, Adelaides make, har clownliknande drag och för tankarna Clark Griswald i ”Ett päron till farsa”-filmerna. Det är en man vi alla känner till men som inte ofta får vara huvudgestalten i en skräckfilm. Och vi ser sällan den sortens man stötta kvinnan i sitt liv.

– Det vi ser i den här familjen är den naturliga dysfunktionaliteten hos en funktionell familj, som vi alla kan relatera till, där det käbblas fram och tillbaka. Gabe uppfyller den här tanken på ”mannen i huset”, pappan, ledaren. Samtidigt är han i den här berättelsen inte utrustad att göra det som hans fru gör. Vem har mer erfarenhet och vem sitter på informationen? Det är ett uppfriskande sätt att porträttera den manliga huvudrollen. Det är också väldigt avslöjande när det kommer till pressen på män att ikläda sig en viss makt som de kanske inte är utrustade att fylla under såna här omständigheter. Så jag känner att könsrollerna förmänskligas.

Du gör några extremt intensiva scener i ”Us”. Hur gjorde du för att nå de platserna i ditt inre?

– Det här är första gången jag gör en roll som kan uppfattas som skurkaktig eller ond. Att ta sig till de där mörka platserna med båda rollfigurerna var verkligen terapeutiskt. Det var ett tillfälle för mig att bejaka sidor i min egen personlighet som inte är socialt accepterade. Vi gillar skräckfilm för att vi går in i ett tryggt rum för att bli skrämda och se hemska saker. Det är okej eftersom vi får gå ut sen och vara befriade från brott och hemskheter. För mig som skådespelare innebär det ett tillstånd att undersöka mitt eget psykes mörka skrymslen, att hämta inspiration därifrån som jag förhoppningsvis kan dra nytta av.

Vad såg du därinne?

– Det säger jag inte till dig, haha.

"Us" har biopremiär 22 mars.