Levan Akin vill sprida kärlek med And Then We Danced

En förbjuden romans utvecklar sig i den georgiska dansvärlden. ”Cirkeln”-regissören Levan Akin gjorde en av Cannes-festivalens mest hyllade filmer. I september är det dags för svensk biopremiär.

Två unga dansare får upp ögonen för varandra i den svettiga replokalen. Georgisk dans är maskulinitet och tradition, och i omklädningsrummet haglar de grabbiga skämten. Merab och Irakli inser att de måste hålla sin passion diskret. Och det blir inte enklare när de konkurrerar om samma eftertraktade position på dansakademin.

”And Then We Danced” är ett svensk-georgiskt gaydrama, som redan innan sin premiär blivit uppmärksammat i Georgien. Projektet möttes av både hyllningar och hot, och fick spelas under skydd av livvakter, berättar regissören Levan Akin för oss efter världspremiären i Cannes.

Premiären hölls den 17 maj, vilket är ett betydelsefullt datum för regissören:

– Den dagen år 2013 hade några modiga ungdomar ordnat den första Pride-paraden i huvudstaden Tbilisi. Men de attackerades av en mobb på tusentals människor. Jag såg det på nyheterna och kände inte igen mig, jag såg alltid Georgien och den regionen som en öppen och tolerant plats. Det väckte något inom mig. Jag var tvungen att göra något på detta ämne. Jag har alltid velat göra en film i Georgien, och just det här kändes viktigt.

Levan Akin var på plats och tog emot applåder och svarade på frågor efter premiärvisningen. Med sig hade han de två unga skådespelarna Levan Gelbakhiani som spelar Merab, och Bachi Valishvili som gör rollen som Irakli. Flera i publiken var imponerade och nyfikna på deras egen bakgrund inom dans:

– När jag var 6 eller 7 år dansade jag traditionell georgisk dans. Nu är jag mer en modern dansare, men vi övade i tre månader innan vi började filma. Det var en riktigt cool erfarenhet för mig. Det är svårt att göra vissa rörelser, berättar Levan Gelbakhiani.

– Jag tappade tre kilo under repetitionerna. Jag dansade som barn i sju år men har inte dansat ett enda steg sen dess. Det var riktigt utmanande att påminna sig om allt under repetitionerna, tillägger Bachi Valishvili.

Att just dans står i fokus i Levan Akins film beror på att han såg chansen att bemöta ämnen som identitet och maskulinitet inom det moderna georgiska samhället. Under sin research upptäckte han att traditionell georgisk dans ses som det mest manliga man kan syssla med:

– Jag har alltid älskat georgisk dans och brukade själv dansa som ung. Dans var alltid en del av mitt liv. För mig blev det tydligt hur det traditionella och det maskulina stod sida vid sida. Maskulinitet för mig kan vara många saker, men det var intressant hur konservativ den här världen var. Mycket av dialogen i filmen kommer ur min research, jag mötte en lärare som sa samma saker - ”var rak som en spik, som ett monument”.

– Det är fascinerande ur västvärldens perspektiv, för när jag dansade i Sverige som ung var det nästan normen att manliga dansare var gay. Jag blev överraskad av hur strikt den här miljön var. Jag trodde att även i Georgien skulle det vara mer öppet för alla sexuella läggningar, i dessa miljöer, säger regissören.

Hur valde du dina skådespelare?

– Levan mötte jag första gången när jag gjorde min research. Jag fick upp honom som ett förslag på Instagram. Han såg perfekt ut för rollen och han är dansare. Jag frågade om vi kunde träffas, men han tackade nej flera gånger.

– Till slut sa han ja till en kaffe. Vi började med intervjuer. Jag frågade om hans historia och jag tog med det i filmen. Han är inte en skådespelare så vi gjorde mycket research. Han skrev historier för mig som jag fick läsa. Jag åkte dit fram och tillbaka i två år. Vi hängde i tre månader, gick till en massa ställen och blev vänner. Så stal jag hans förtroende.

– Bachi mötte vi på en audition och de hade en fantastisk kemi direkt. Resten av skådespelarna är äkta människor, amatörer, och vissa är skådisar. Mary, som spelar hans vän i filmen, har han känt sedan de var tolv år. De är mycket nära vänner.

Gillar du japansk anime? Det syns en poster från ”Spirited Away” i filmen.

– Självklart gör jag det. Men ännu viktigare är att det var baserat på Levans kärlek till Japan och anime, Miyazaki och allt sånt. Så det är hans egna poster från hans rum.

Filmen utspelar sig i dansvärlden, men har du övervägt andra scenarion än dans?

– Tidigt i min research snubblade jag över hur populärt dans är i Georgien. När folk umgås är det första som händer att alla börjar dansa. Man behöver inte ens vara full. Alla dansar i Georgien. Det fanns inga andra scenarion, jag ville alltid ha med dans i filmen. Och för en filmskapare är det mycket mer visuellt tilltalande än om de jobbar på garage eller något annat manligt. Det var självklart att Merab skulle förmedla sina känslor genom dansen.

Det är vackert hur vi i publiken får en koppling till dansen, även om vi inte är bekanta med traditionell dans. Du lyckas göra alla till stora fans. Hur jobbar du med de scenerna som regissör?

– Först och främst en shoutout till vår georgiske koreograf, som tyvärr är onämnd och anonym i sluttexterna. Han var tvungen att göra det undercover. Han gjorde ett fantastiskt jobb med koreografin, och den sista dansen gjorde han tillsammans med en modern koreograf.

– Detta är min tredje film, och jag kände att den liksom fick sitt eget liv. Jag följde bara kidsen och filmen. Vi ljussatte hela scenen så att vi kunde följa dem var som helst. De fick leva i scenen och reagera, jag bara filmade det som hände. Så mitt jobb var lätt.

"And Then We Danced" får biopremiär den 13 september.