Lassgård och Olin samtalar om skådisyrket och Andra akten

Det sprakar om bioduken när Rolf Lassgård och Lena Olin dras till varann i den romantiska dramakomedin ”Andra akten”. Förra veckan mötte skådespelarna publiken under en smygpremiär i Stockholm.

”Det är ju kriminellt att utge sig för att vara någon annan!” Med den repliken ur ”Andra akten” som utgångspunkt inleddes förra veckans Actors Talk på galabiografen Rigoletto med Lena Olin och Rolf Lassgård i fokus.

Två av Sveriges största skådespelare tog emot publikens applåder på ett fullsatt Rigoletto i Stockholm, och efter förhandsvisningen av deras charmiga romantiska drama fick vi ta del av deras tankar kring skådespelaryrket.

För Lena Olin är detta den andra svenska filmrollen på kort tid efter dramat ”Hilma”. Hon spelar Eva, en frånskild kvinna och sjuksköterska som nyss gått i pension. Med alldeles för mycket fritid kommer även ensamheten, så hon går med på att bli assistent åt Harald. Han är en välkänd Dramaten-skådis som drabbats av en stroke och behöver hjälp med sin rehabilitering.

– När jag läste manus var det roligt att få en karaktär som är så mänsklig och så osäker, berättar Lena. Hon är i en punkt i sitt liv där hon inte riktigt hittar tillbaka till sig själv, och vad hon vill. Hon har nästan glömt sina drömmar. Och det tror jag att väldigt många kan känna igen sig i. Att man vill vara så duktig och ska ställa upp för andra hela tiden. Man glömmer bort att vara sig själv. Det tyckte jag var så gripande.

”Det sa pang över Atlanten”

När projektet tog fart parade regissören Mårten Klingberg (”Min pappa Marianne”) ihop Lena Olin med Rolf Lassgård. Även om det första mötet skedde över Zoom - med henne i New York och honom i Stockholm - så klickade det direkt mellan duon.

– Både jag och Lena har lärt oss ett nytt ord, och det är ”kviller”. Det betyder att ”det stämmer”. För min del var det när vi bollade de här replikerna fram och tillbaka. Vi gav och vi tog. Vi provade olika varianter. Jag hävdar bestämt att vi träffades mitt över Atlanten och där sa det ”pang!”, säger Rolf.

Trots deras respektive långa karriärer på scen, på film och i tv är det här första gången som Lassgård och Olin arbetar ihop. De hade inte träffats innan inspelningen av ”Andra akten”, men insåg snabbt hur mycket de hade gemensamt. Som att det bara skiljer en vecka i ålder mellan dem, berättar Lena:

– Vi är faktiskt födda samma månad, samma år. Och vi har gått på scenskolan samma år. Sen har vi jobbat och gjort filmer länge… Det är mycket som är likt. Så det kändes väldigt hemtamt. Det är inte alltid man har ett privliegium att jobba med någon där det känns väldigt enkelt.

Den romantiska spänningen är tydlig för alla - utom de två

Dialogen glider över på karaktärerna de spelar. Eva och Harald kommer från vitt skilda världar, men har mer gemensamt än vad de först trodde. Båda är väldigt ensamma och behöver någon som kan hjälpa dem att komma på rätt spår i livet. Rolf Lassgård förklarar:

– De är två personer som personlighetsmässigt står så långt ifrån varann. Det de har gemensamt är att hela deras livstillvaro är i gungning. Eva har tappat sin funktion och vet inte var hon ska ta vägen i livet. Och i Haralds fall så är det att han inte kan fortsätta som skådespelare med en stroke.

– Jag tror publiken märker före dem att det är kviller på gång, tillägger han. De gör fysiska övningar, det hamnar händer på lår, de övar kärlekstexter ur ”Cyrano de Bergerac”… Men de förstår inte riktigt vad de säger till varann, det tyckte jag var så härligt.

Skådespeleriet har varit ett kall sedan unga år

Samtalet på Rigoletto leds av Andreas T Olsson, även han skådespelare. Han berättar om en brittisk skådis och författare av filmböcker som ska ha sagt att: ”Det räcker inte att vilja bli skådespelare. Du måste behöva bli skådespelare.” Så vad fick Rolf Lassgård och Lena Olin att känna det behovet att ge sig in i det konstiga yrket?

– För min del var det enda sättet jag kunde vara mig själv., minns Lena. För jag var ganska blyg och skrämd som ung. Och när jag fick spela en roll, då fick jag visa något av mig själv. Det har fortsatt under hela min karriär. Att man äntligen får säga som det är. Vare sig man spelar ”Fröken Julie” eller en mördare, så måste du alltid berätta något om dig själv.

För Rolf Lassgård var det en känsla av att ”prövar jag inte det här så kommer jag ångra mig resten av livet”, berättar han.

– Jag spelade amatörteater under lång tid. Jag stötte på en slags cirkusdröm i ett kollektiv långt upp i Jämtlands inland, där det var skådisar från Polen och Amerika och höll på med konstig teater. Det var ett sätt att leva. Och där skapades det behovet för mig. ”Kan det här bli en framtid?” tänkte jag. Och jag har inte ångrat mig. Att träda in i olika världar, det är en gåva. Man blir beroende.

Skådespeleri är en gåva för dem själva och för publiken. De är väl medvetna om kraften i en stark berättelse och en gripande prestation, något som kan följa med mottagaren för resten av livet. Lena Olin blir emotionell när hon minns tillbaka teaterpjäsen som fick upp hennes ögon för yrket:

– Jag var väldigt ung när jag såg Ingmar Bergmans ”Vildanden” där Lena Nyman spelar den lilla flickan… (Lena blir tårögd bara hon tänker på scenen.) Jag kan fortfarande inte prata om det. Jag är en otrolig djurvän. Så för mig var det ett så självklart val, det hon gjorde när hon hellre skjuter sig själv.

– I det ögonblicket tänkte jag att ”det här kan verkligen drabba människor”. För jag kände hur det drabbade mig.

Publikens frågor till Lena och Rolf

Det är dags för publikfrågor, och Rolf får dela med sig av processen han går igenom inför varje ny roll. Redan när han träffade Tom Hanks i december för en liknande masterclass kring filmen ”A Man Called Ove” pratade han om hur han ”packar en ryggsäck” full av nyttiga saker för att förstå en rollfigur.

– Den här packningen kan vara allt ifrån att manuskriptet är med, till en idé om hur Harald rör sig. Jag måste veta hur det där funkar med stroken. Jag har en idé om hur han ska förbättras under resans gång - var är det möjligt under filmens gång att det här kan ske? Det är väldigt konkreta saker: käppen var ett verktyg som hjälpte mig. Eller när Harald ska kyssa Eva för första gången. Den idén kom till under inspelningen. Såna små idéer tar jag med mig i bagaget.

Någon annan i salongen vill veta hur de praktiska förberedelserna inför en inspelning kan se ut. Sitter de hemma och pluggar repliker eller möts de och repeterar ihop?

– Jag har ett behov av att förbereda mig enormt mycket, berättar Lena. Jag börjar tidigt med att jobba med manuset. Det är så vansinnigt skönt. Då har jag åtminstone förberett mig väl, innan man vågar ge sig ut på den här hala isen.

Rolf Lassgård tycker inte att det är lika viktigt att kunna hela texten innantill, som att kunna allt OM texten:

– Replikerna kan sätta sig någon vecka innan, för då kan jag scenerna så otroligt bra. Det är också skillnaden mot teatern där du verkligen måste sätta texten. Övar man repliker på samma sätt, är det lätt att de låter onaturliga på film. Jag tycker att det viktigaste är medspelaren, och vad du får ut av dem.

När börjar andra akten?

När börjar då ”den andra akten”? Lena skrattar gott åt publikfrågan, men försöker sen att analysera när den viktiga vändningen egentligen kommer i de ensamma karaktärernas inrutade liv.

– För Evas del börjar den andra akten efter scenerna på teatern… Hon blir så otroligt störd av hans beteende, när han kallar henne vid fel namn och blåljuger för producenten. Hennes andra akt börjar när de köper den där glassen efteråt. Hon är på riktigt arg och han säger bara: ”Vill du ha en glass?”

Rolf Lassgård får utveckla Haralds syn på Eva:

– Först tycker han att det kommer nån slags ond ”syster Ratched” in i hans liv… Men när hon ger honom lite motstånd, då tror jag att han börjar se henne ur ett nytt ljus.

”Andra akten” med Lena Olin och Rolf Lassgård får biopremiär över hela landet på fredag. Köp din biljett här!