Klassikern Gökboet är tillbaka på bio

"Gökboet" är den klassiska 70-talsfilmen där regissören Milos Forman öppnar upp dörrarna till ett mentalsjukhus, och låter oss möta en brokig skara patienter. Nu får filmen på nypremiär Filmstadens biografer.

Handlingen kretsar kring konflikterna mellan den stränga sköterskan Mildred Ratched och den nyintagne R.P. McMurphy, en kriminell man som hoppas slippa undan sitt fängelsestraff genom att hävda sinnessjukdom.

Ratched har lyckats skapa ordning och rutiner på avdelningen, och möts av respekt och en aning rädsla bland sina patienter. Men McMurphy vägrar att rätta sig i ledet. Han spottar ur medicinen i smyg och ifrågasätter sjukhusets rutiner och invanda mönster. Framför allt lyckas han skaka liv i de halvsovande, medicinerande männen på avdelningen - de får en ny vän, och på köpet även lite mer självförtroende. Något som kontrollbesatta Ratched har svårt att acceptera. Det stod inte på dagsschemat.

Ratched står för ordning och reda, McMurphy svarar med kaos och uppror. Han är rebellen som får med sig patienterna, livar upp den inrutade tillvaron. Hon är diktatorn som kämpar för att behålla sin makt. De är varandras motpoler och kriget kan börja...

Omtalad bok blev 1975 års näst största biosuccé

"Gökboet" utspelar sig i Oregon i början av 1960-talet. Den bygger på en roman av Ken Kesey, som i sin tur baserade den på egna upplevelser som nattanställd på mentalsjukhus. Kesey mötte patienter som i hans ögon inte alls var galna, snarare utstötta av samhället eftersom de inte passade in i mönstret. Han skrev "Gökboet" som en hyllning till individualismen och kritik mot psykvården - samt den kontroversiella lobotomimetoden som användes för att försöka mentalpatienter.

Boken, utgiven 1962, blev både kritikerrosad och en bästsäljare. Kirk Douglas köpte filmrättigheterna, men kämpade länge för att hitta en studio som ville finansiera filmen. Hans son Michael Douglas tog över projektet efter tio år, och blev tipsad om regissören Milos Forman, som visade sig vara helt rätt man för jobbet.

Men ingen trodde nog på förhand att "Gökboet" skulle bli så enormt framgångsrik, eller populär och ihågkommen i över 45 år.

Forman var en tjeckisk auteur som hade vunnit pris i Cannes, men knappast ett brett namn hos allmänheten. Jack Nicholson hade nominerats till Oscar två år i rad, bland annat för "Chinatown" (1974) men hade inte hunnit bli ett affischnamn som drar publik. Skådespelarna var i övrigt relativt anonyma. Här fanns inga filmstjärnor, inga specialeffekter och inga tunga maffiaskildringar à la "Gudfadern" att locka med.

Istället är "Gökboet" ett perfekt bevis på hur en stark, universell historia och en rad oförglömliga rolltolkningar och välskrivna karaktärer kan få även ett smalt drama från ett dårhus att bli en megasuccé. Och hade det inte varit för att en viss Spielberg släppte lös en hungrig haj samma år, så hade "Gökboet" säkert blivit 1975 års mest inkomstbringande film.

Hur Milos Forman hittade den autentiska känslan

Regissören Milos Forman minns att hans vänner och kollegor i filmbranschen ville avråda honom från att gå nära "Gökboet". Men han sympatiserade för mycket med de inspärrade karaktärerna, för att kunna släppa dem.

– Mina vänner varnade mig, De menade att historien är så amerikansk, att jag som immigrant omöjligt kunde göra den rättvisa. De förvånades när jag förklarade varför jag ville göra filmen. För mig är det inte bara en bok, det är mitt liv. Det är livet jag levde i Tjeckoslovakien från födseln år 1932 fram till 1969. Kommunistpartiet var min syster Ratched, som berättade vad jag fick och inte fick göra, vad jag fick och inte fick säga, var jag fick och inte fick gå. Till och med vem jag var och inte var.

En anledning till att "Gökboet" blivit unisont hyllad är filmens totala autenticitet. Formans skådespelare känns inte som skådespelare, de har blivit ett med sina roller, och tillsammans med det avskalade fotot skapas en nästan dokumentär känsla. Att filmen spelades in på ett verkligt mentalsjukhus, med riktiga patienter som statister, skadad inte heller.

Det sägs att Forman lät kamerorna rulla även när skådespelarna inte visste om det. På så sätt lyckades han fånga några riktigt magiska ögonblick på bild.

Jack Nicholson och galningarna

Nicholsons karriär har präglats av galna roller och vrickade karaktärer. Kanske var det här, på mentalsjukhuset i "Gökboet", som han för första gången hamnade i sitt rätta element.

Ett djävulskt flin och en oförutsägbar attityd, det skulle bli hans signum under karriärens gång, och några år senare gick han loss med yxan på Overlook Hotel i rysaren "The Shining" (1980). Den färgstarke skurken Joker i Tim Burtons "Batman" (1990) är en annan ikonisk roll för filmstjärnan, som numera dessvärre har dragit sig tillbaka från skådespeleriet.

I rollen som R.P. McMurphy tog han sig direkt till publikens hjärtan. McMurphy blir en färgklick innanför de grå väggarna, och hittar snabbt polare bland alla älskvärda dårar. I ensemblen känner vi igen Christopher Lloyd ("Tillbaka till framtiden"), Danny deVito ("Dumbo") och en ung Brad Dourif ("Sagan om de två tornen") i sina allra tidigaste roller. Mycket värme uppstår i deras härliga gemenskap på avdelningen.

– Jack är inte bara en bra skådespelare. Han är också smart. Han vet att ju bättre folk omkring honom är, desto bättre blir han. Han var McMurphy även när kameran var avstängd. Det är intensivt att stanna kvar i den psykologiska tillståndet, har Forman sagt om sin stjärna.

Syster Ratched - skurken vi älskar att hata

Filmens mest ikoniska rollfigur är däremot syster Ratched. Avdelningens diktator, en manipulativ kvinna som levererar sina repliker med ett kyligt lugn, och sällan höjer rösten. Flera stora filmstjärnor hade tackat nej till rollen, bland andra Jane Fonda och Anne Bancroft - de ansåg att den var anti-feministisk.

Louise Fletcher ville däremot hitta något mänskligt i sin karaktär. Hon ville spela Ratched som en sjuksköterska som faktiskt brydde sig om sina patienter, men som blivit förblindad av sin egen makt.

– Hennes liv tog slut för längesen. Hon var så bortkopplad från sina känslor att det fanns ingen livsglädje inom henne, och ingen självinsikt om att hon kunde ha fel. Hon vårdade sina patienter till döds, men hon var övertygad om att hon gjorde rätt, har Fletcher sagt om om rollen.

Det fina med Ratched är att hon inte är genomond och endimensionell. Hon är ingen Darth Vader eller Hannibal Lecter, som dödar utan att blinka, utan en mycket mer nyanserad och intressant person. Är hon känslokall eller bara professionell? Hennes riktiga obehagliga sidor visar sig först mot slutet - lugn, inga spoilers här ifall du tänkt se "Gökboet" för första gången.

Skådespelerskan har på senare år berättat att hon inte kan se om "Gökboet" - det är för smärtsamt för henne:

– Det kommer med åldern. Jag kan inte se filmer som är omänskliga. Jag var chockad av de scenerna där jag var så elak.

En sällsynt Oscarsvinnare

1976 års Oscarsgala bjöd på flera tunga titlar bland de nominerade. Al Pacino briljerade i ”En satans eftermiddag”, Stanley Kubrick hyllades för ”Barry Lyndon” och Steven Spielberg hade slagit alla tiders biorekord med ”Hajen”.

Milos Forman var i sällskap av bland andra Federico Fellini och Robert Altman när han nominerades för Bästa regi, och påpekade just detta i sitt humoristiska tacktal när han sedan vann Oscarn:

– Jag vill tacka Akademin som satt mig i gott sällskap, det är jag stolt över. Jag undrar varför de lät mig vinna och jag tror jag vet varför: akademins medlemmar har insett att jag spenderat mer tid på mentalsjukhus än någon av de andra.

”Gökboet” nominerades till 9 Oscars och tog hem de 5 tyngsta priserna: Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga och kvinnliga huvudroll samt Bästa manus (på annan förlaga). ”The big five” kallas det - och är en väldigt unik bedrift. I Oscarsgalans mer än 90-åriga historia har bara två andra filmer lyckats ta hem "de fem stora" - romantiska komedin ”Det hände en natt” från 1934 och thrillern ”När lammen tystnar” från 1990.

Idag listas "Gökboet" ofta som en av tidernas bästa filmer. Rollen som McMurphy gav Jack Nicholson en skjuts i karriären, och Louise Fletcher har skapat en av filmvärldens allra största antagonister.

Och efter 45 år kommer nu en ny chans att besöka "Gökboet" på bio - missa inte Filmstadens klassikervisningar på tisdag, 19 oktober.